Jag ska berätta historier...

... om kvinnor som tror sig veta allt, kan allt och förstör allt. Ni vet de där kvinnorna som gärna förstör allt för de människor som kommer i sin väg - så länge de tror att det gagnar dem själva. Jag har träffat på en hel del sådana kvinnor, falska som få går de över lik för att få det dom vill ha. Lyckas dom? Inte en enda av dom jag har träffat hittills har lyckats med sina förutsättningar utan det har hela tiden slagit tillbaka på dom själva i slutändan.

I förrgår natt satt jag med vännen och pratade om just det här och jag berättade för honom om dom. Igen. Och han berättade om dom. Igen. Kvinnorna som ser mig som ett hot just för att jag kommer ihåg, lägger på hög, minns och i största allmänhet faktiskt inte bryr mig om dom över huvud taget. Vi pratade också om hans ex som är just en av de här kvinnorna som inte ser världen som den ser ut utan som som gör allt för att få världen till att se ut som hon tror att den ser ut. Det är rätt skrämmande när man ser hur flertalet kvinnor aktivt använder härskarmetoder för att trycka ner sina män inom ett förhållande men även när männen gått vidare vill de fortsätta att göra sitt yttersta för att mannen ska må dåligt. Det finns även kvinnor som aldrig släpper de män de har haft som offer utan fortsätter med sina härskarmetoder, som egentligen handlar om psykisk misshandel, i så lång mån det bara går. Mannen i sig försöker gå vidare och bli fri från kvinnan men på något sätt ser hon till att alltid ha någonting att trycka ner honom med. Det "värsta" som kan hända i ett sånt läge är ju att mannen träffar en ny kvinna - hon måste ju genast tryckas ner hon med. Med alla stående till buds medel görs planen upp. Det bästa sätt som finns är ju att naturligtvis få den nya kvinnan att få lite förtroende för exet, som kan vara mannens barns mor. Ett helt förträffligt läge...

"Bäst" är det ju naturligtvis om det varit eller är ett förhållande som gått upp och ned och inte är det väl så att den nya kvinnan kommer att berätta för mannen vad hon sagt? Det vågar hon ju inte? Både ja och nej ska jag säga... Det finns kvinnor som tar upp det direkt med mannen i fråga och det finns kvinnor som väljer att hålla det för sig själv. Jag har träffat på båda modellerna - både inom kvinnojourer och mansjourer. När man har varit engagerad ett tag så lär man sig att se tecknen på vad som är inom rimlighetens gränser och vad som faller utanför. Vad som är rena fantasier och vad som faktiskt är sant. Man lär sig att se skiljelinjerna helt enkelt. Det finns många kvinnor som far oerhört illa i förhållanden - men det finns precis lika många män!
Männen möts dock ofta av en attityd att "Vad gjorde du då"? "Men det är ju bara att stå emot - du är ju man"!. En kvinna som kommer blåslagen till en akutmottagning får frågan om hon blivit misshandlad av sin partner - en man som kommer in får höra att han inte ska slåss med karlarna på krogen...

Jag har flera nära vänner, däribland 2 av hjärtevännerna, som blivit väldigt misshandlade av sina kvinnor men har även fler män i bekantskapskretsen som blivit misshandlade. För att inte tala om dom jag på ett eller annat sätt möter inom mansjouren. 2 av vännerna har blivit knivskurna, en annan vaknat av att kvinnan sitter och tar stryptag på honom eller att han får en kruka slagen i bakhuvudet... Exemplen är många och snedvridningen total i samhällets uppfattning om detta fenomen... Kvinnor slår - och kvinnor misshandlar psykiskt.

Flera gånger har jag träffat på kvinnor som det visat sig fara med kraftiga lögner och det var det vi pratade om här om natten. Han, den jättegulliga killen med 4 barn som tom 3 gånger råkat illa ut i förhållanden och jag, som till viss del råkat illa ut men som också utsatts av vad som känns som psykiskt sjuka kvinnors vanföreställningar. Och ju mer jag skriver om det, ju mer jag arbetar med det - ju mer hotade känner de sig för de kan ju aldrig vara säkra på om det är just "dom" jag just skrivit om. Det kan inte upprepas nog: när jag skriver är inte fallen specifika, de är exempel på vad som hörs och ses. Vi pratade om kvinnan som sa att hennes fd ständigt våldtog henne och som menade på att barnet som fanns tillkommit genom en våldtäkt. Vi pratade om kvinnorna som sa att det var mannen som slog henne gul och blå - när det inga blåmärken fanns. Vi pratade om den muntliga, psykiska misshandel där ord som att man är värdelös, psykisk störd, borde sitta på psyket, ej är en man och urusel i sängen. Vi pratade om utredningar på socialkontoren (dom har hand om alla utredningar i början) där kvinnan försöker påvisa att mannen slagit eller psykiskt tryckt ner barnen eller kvinnan när det i själva verket är tvärtom. Vi pratade om PAS, som alltså är när en förälder påverkar barnet med lögner i så stor grad att barnet faktiskt blir hjärntvättat till slut. Vi har, tyvärr, sett just detta fenomen på nära håll. Vi pratade om Glenn Forrestgate och den underbara, men så fruktansvärda, bok han skrivit om den kvinna han levde med i 8 år. Boken är så hemsk att jag inte ens klarar av att läsa den i ett svep men när jag är färdig med den kommer jag att skriva om den.

För ca 1 år sen började jag engagera mig i en kvinnojour men ilskan mot att upptäcka att kvinnor nästan är värre men att i princip inget görs åt det gjorde att jag avslutade det engagemanget för att engagera mig i en mansjour - och det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jag har en historia jag bär med mig som gör att jag förstår männen men jag ger också männen hopp om att inte alla kvinnor är som "hon - den dära"! Trots att jag blir förföljd här på min blogg av en "kvinna" som det känns som om "hon" nog fanken är psykiskt sjuk kommer jag aldrig att skrämmas till tystnad om dessa saker. Engagemanget går helt enkelt för djupt. Eller vad tror ni om de kommentarer jag har fått? Jag vet att många av de som läser och som mailat mig direkt talat om för mig att "denna människa är inte frisk, det måste vara en psykisk störning och att jag måste göra en polisanmälan för stalking". Flertalet av dom har frågat mig om det är "deras ex" som hittat mig och gjort mig till måltavla och nu försöker få mig att sluta skriva? Måltavla ja, för att jag ska sluta skriva men okänd? Nej, det är det inte och jag har en aning om vilket håll detta kommer ifrån... speciellt efter dagens kommentar som jag inte har lagt ut då den innehåller namnen på 2 av mina barn och namnen på mina barn skriver jag inte på min blogg så personen i fråga måste ha en personlig ingång och vetskap om vem jag och mina barn är i det som skrivs. I den senaste kommentaren har det också gjorts personangrepp på mina barn - och det gör mig riktigt förbannad...

Men det är lite typiskt för dessa personer som tappat konceptet... Kommer man inte dit man vill genom att dissa, nedvärdera eller psykiskt kränka den som skriver genom personliga påhopp ger man sig gärna på dennes omvärld. Det viktigaste för mig är mina barn och att ge sig på barn är ett sådant lågvattenmärke att det inte finns. Jag antar att denna människa inte vet att det finns en lag mot mobbing - och det var just vad som kom in idag. En vuxen människa som mobbar barn... alltså, där började till och med jag hålla med de som undrat om människan är riktigt frisk (och jag vet vad en del av männen skulle säga: om det kan göras mot andras barn - hur är hon då mot sina egna om hon har några? Svar: tanken har slagit mig men jag hoppas och tror att alla människor vill sina barn väl och så även denna skribent - så, det är nog en förälder som gör sitt bästa) - men jag tänker inte sluta skriva om kvinnor som misshandlar män för denna sak för som det konstaterats: det hopp och mod jag ger till de män jag har kontakt med genom mitt arbete för dom ger mig en stor trygghet.

Jag vet precis vad som tycks om mig och tro mig - jag får höra det nästan dagligen. Ingenting som denna kommentatör skriver kan ta ifrån mig orden om hur speciell jag är. Ingenting som sägs kan ta ifrån mig den stolthet jag känner när jag får höra att jag gör skillnad. Ingenting kan få mig att inte tro på de männen som kallar mig vacker (och då inte i en sk liggasituation) - både på insida och utsida. Jag bodde ihop med en man i 3 år som sa dessa ord till mig flera gånger om dagen, som jämförde mig, såg samt beskrev skillnaderna mellan hans tidigare sambo och mig och för att säga det på ett snällt sätt så var 100% till min fördel vad gäller samtliga kvaliteter av vikt. Jag var gift med en man som var helt fascinerad av det sätt jag hade och den inre skönhet jag naturligt äger. I den, hm...typ av  relation jag har nu går det inte ett tillfälle förbi då jag inte får höra hur extremt underbar jag faktiskt är. Lägger man till det med alla kommentarer jag får när jag är på jobb, möten eller på krogen så är det så vansinnigt lätt att se att denna persons kommentarer är tagna ur ett snedvridet, svartsjukt perspektiv.

Men jag ska besvara den lilla kommentaren om mina barns utseende du gav: Ett utseende gör ingen prins eller prinsessa - det är de inre kvaliteterna som avgör det och tja - du verkar ju inte besitta något av dom. De kommentarer som ges angående min yngsta dotters utseende av både kända och okända personer säger att "oj, oj oj så fel du har...". De kommentarer som ges angående min sons utseende - sorry - de säger likadant... Så sorry - du hade ju inget att hämta där genom att aktivt nedvärdera och mobba mina barn. Och vad gäller mitt utseende så stör det dig uppenbarligen oerhört att jag får höra av både vänner, pojkvänner, hjärtevänner och andra män att jag är "så jävla vacker och speciell"... och senast här om natten fick jag veta att "du har verkligen ingen aning om hur oerhört sexig, osannolikt tilldragande och snygg du är???"... och idag fick jag veta att "titta på dig själv och se nu vad vi andra ser; snygg, intelligent (IQ 122), inte längre överviktig över huvud taget men en tvärhand hög - det kommer du alltid att vara"

Så - ska vi ta det igen? Jag kommer aldrig sluta skriva om kvinnors misshandel av män. Jag kommer aldrig sluta ta exempel från de vidriga kvinnor jag mött i levande livet eller de kvinnor jag fått höra talas om. Jag kommer aldrig sluta skriva om föräldrar som utövar PAS, förhindrar umgänge, snackar skit om den andre föräldern. Jag kommer nog alltid få höra av både män och kvinnor att jag är snäll, söt, snygg, sexig, intelligent, klok, värmande, omhändertagande och framför allt ärlig...

Ser fram emot morgondagen då vi ska träffa en socialchef och informera om arbetet inom mansjouren. Tänk så bra alla dessa kommentarer passar för att illustrera den snedbild en del människor har och vad dom utsätter andra, oskyldiga människor för. För det är ju så - jag har inte gjort något mot dig... det är du i din snedvridna uppfattning om mig som gjort mig till ett hot. Se på dig själv i stället och se de inre kvaliteterna du säkert besitter istället för att lägga ner din negativa kraft på människor som inte ens bevärdigar dig med en tanke eller två...