Jahapp nr 2...

... fortsätter att kommentera i inlägg...

På inlägget "Okej - jag tycker verkligen inte om det" kom följande anonyma kommentar in:

"Vad får du allt ifrån, du är inte riktigt frisk"...


Inte så svårt - det handlar bara om att läsa och förstå vad det är man läser. Ett riktigt bra lästips för föräldrar är just den mycket väl ansedda och respekterade danske familjeterapeuten Jesper Juul's böcker. Speciellt böckerna "Här är jag - vem är du" och "Ditt kompetenta barn". Eller rättare sagt - alla hans böcker är väldigt läsvärda.

I en familj har man ett samspel mellan barn och vuxna. Däremot har en del föräldrar en tendens till att inte se felen de själva gör. Man tänker inte på att barn hör och tar till sig. En del föräldrar använder samma språk mot sina barn som de gör mot vuxna. När man träffat barn som fått höra de vuxnas bråk förstår man verkligen hur mycket de hör och hur mycket de tar till sig. Barn har inte lärt sig det sociala samspel som finns mellan vuxna och de ser inte skiljelinjerna, har ofta svårt att förstå vad som är rätt och fel och de börjar till slut anamma de vuxnas beteende. När man träffar barn som blivit tilltalade på samma sätt som en del vuxna tilltalar andra vuxna förstår man hur mycket barnen skadas.

Barn är lojala varelser och älskar ofta sina föräldrar väldigt mycket och vill inte behöva "välja" förälder. När ett barn blir kränkt av oförståndiga ord från sina älskade vuxna slutar de inte älska sina föräldrar utan de klandrar ofta sig själva. Söker ofta felen hos sig själva och många barn tappar respekten och kärleken för sig själv. Att sitta och prata med barn som levt i sådana förhållanden är riktigt beklämmande. Det finns små 3-åriga flickor som får tendenser att börja skära sig själva i armarna. Det finns små 4-åriga flickor som utvecklar anorexi för att en vuxen kränkt dom med ord om deras (troligen) helt normala vikt. Pojkar som dunkar huvudet i väggen för att dom inte vet hur de ska sortera intrycken. Ja, naturligtvis är detta inte könsbetingat utan det kan givetvis vara tvärtom.

Ett barn som "blir inslängt i sitt rum", taget hårt i armen och utskälld av en förälder tycker till slut inte att beteendet är fel - och utvecklar samma typ av beteende. Det har ju blivit sanktionerat av den som är satt att uppfostra barnet, vara den goda förebilden. Ett barn som lever i en tillvaro där skrikande med hårda ord, hot om slag, hot om att en annan älskad förälder kommer med åtgärder, blir slagen själv lär sig att det beteendet är helt okej. Den vuxna förebilden som ska lära ut att detta beteende inte är rätt - är ju den som gör det. Med andra ord anser barnet att det är rätt... och det är "bevisat" att barn tar efter den miljö de kommer ifrån, eller rättare sagt - en del gör det, andra förstår av sig själva att något är fel.

Idag finns väldigt mycket att läsa om detta, både i bokform och på internet. Och i flera år har jag läst om detta, tagit till mig av det. Rannsakat mig själv för att se vart jag själv är i allt detta. Barnen säger att en av mina bra kvaliteter är att när jag blivit arg alltid säger förlåt och att vi pratar igenom varför vi blev arga. Men mest har jag lärt mig i alla de samtal jag har haft med barn som levt i svåra situationer. Jag har lyssnat till barn som fått lära sig att de är dumma av sin förälder. Som gång efter annan blivit inslängda i sina rum för att de börjat bråka med ett syskon eller förälder. Jag har sett deras tårar, jag har torkat bort dem från kinderna.

Jag har pratat med föräldrar och försökt få dem att förstå att "felet" ligger inte hos barnen utan hos dom själva. Jag har varit ärlig och talat om för dom att om dom är aggressiva mot sina barn tar barnen efter. Jag har förklarat att de hårda orden de använder till vuxna men även i viss mån till barnen, anammas av barnen. Det är hårda sanningar att ta emot för en förälder och de allra flesta värjer sig i början mot att se det. Man vill inte se att det är jag själv som kränkt mitt barns medvetande, att det är jag, som oftast älskar mitt barn över allt annat - som faktiskt gjort barnet illa. Jag har tröstat gråtande föräldrar som blivit helt förkrossade när sanningen gått upp för dom och jag har funnits som bollplank för att komma ut ur ett dåligt beteende. Jag träffar idag på stan vuxna barn som jag funnits där för, pratat med, tröstat när en vuxen behandlat dom illa och som berättar för mig att jag var deras stöd och att jag gjorde en förbättring för dom. Jag träffar även föräldrar som tackar för att jag öppnade deras ögon och fick dom att se vad det var som inte var okej...

Men jag träffar också på dom vuxna som vägrat att se... tyvärr hänger dessa föräldrars barn ofta i gängen på stan, utan utbildning, utan jobb. Mer än 1 har suttit i fängelse på grund av en olaglig händelse. Inte alla - men dom finns. Tyvärr... Andelen anmälningar till landet socialnämnder om missförhållanden i hemmen angående barnen ökar i vårt samhälle och familjerätter och domstolar tar idag stor hänseende till de berättelser om dessa missförhållanden vid vårdnadstvister och både mödrar och fädrer får se sig slagna av lagen i olika form. Fler föräldrar får gå i terapi och lära sig att vara goda förebilder för sina egna barn och fler och fler utredningar görs inom detta område. Kränkningar mot barn skiljer sig inte mot kränkningar mot vuxna men barnen är så oerhört mycket er känsliga.

Så, svaret på frågan blir alltså: Jo, jag har läst mig till det. Jag har kursat om det. Jag har levt mig till det. Jag är långt ifrån ensam om att tycka det och inte ensam om att träffat dessa barn. Jag är för den delen fortfarande vän med mannen jag satt bredvid (som har jättegulliga barn som till slut fick sitt stadigvarande boende hos fadern då modern ansågs utsätta sina barn för psykisk misshandel men även till viss mån fysisk). Så med andra ord vet jag vad ett sånt beteende kan leda till i förlängningen.

Frisk? Kronisk sjukdom är ju i och för sig rätt jobbigt att ha men senaste besöket hos läkaren visade mina prover att allt är okej i kroppen. Jag äter mina mediciner som jag ska, jag går ner i vikt, jag skrattar och ler och lever ett rätt bra liv utan stora sorger... Så jo, jag kan nog säga att jag är frisk. Kuratorn jag pratar med då det är väldigt jobbigt att leva med en kronisk smärtsjukdom anser att jag inte behöver komma tillbaka mer eftersom att nu är det mer som två gamla vänner som träffas. Jag har inga psykiska problem utan har rätt stor koll på min omvärld och vart jag befinner mig i den.

Det är sommar och jag bor på rätt kust och har sol nästan varje dag. Jag påtar i min trädgård och väntar på att mina bär ska bli mogna så att jag kan göra sylt och saft. Jag har en oerhört rolig semester att se fram emot, som ska tillbringas med nära och kära.

Men tyvärr måste jag nog säga att jag blir rätt bedrövad av denna kommentar då jag tidigare träffat på denna typ av kommentarer och de är ofta gjorda av föräldrar som drabbas av dåligt samvete när de läser det jag skrivit. De ser ofta sig själva i det hela. Den liknar de kommentarer jag fått av de föräldrar jag suttit och samtalat med och de barn jag tröstat... Om så är fallet säger jag bara - läs Jesper Juul's böcker, sök på internet, var inte rädd för att ta till dig det du läser och försök se din egna roll. Det är aldrig för sent att starta en förändring av sitt beteende...

För det kan väl ändå inte vara så att den som givit den anser att det är rätt att kränka sina barn???