Usch, fy och...

... blä! Tja, så kan man nog sammanfatta känslan just nu. Jag har alltid hatat när barnen åker iväg till pappor eller släktingar. Men jag har alltid varit glad åt att de har haft den möjligheten och jag har tröstat mig med det helt enkelt. När Storprinsessan var liten och hennes pappa bodde i Sundbyberg lämnade jag henne med ett leende på läpparna hos hennes far (eller vinkade leende ur fönstret när han hämtade henne) och efter att jag lämnat henne åkte jag med bilen runt huset, stängde av bilen, torkade tårar och bara satt och stirrade. Samtidigt var jag ju väldigt glad över att hennes far hade henne all sin lediga tid och att vi hade så bra kontakt. Det var aldrig några problem om han ville ha henne en dag tidigare eller senare - vi fixade alltid så att det blev bäst för henne. Vår prioritet <3.

Sen flyttade hennes pappa till Europas nordligaste stad men ett par gånger per år åkte hon upp till honom eller så kom han ner till Sundbyberg och bodde hos sin mor. Enklaste vägen att åka till Hammerfest var att hon flög till Östersund och sen hämtade han henne där och de bilade genom Sverige, Finland och Norge för att komma fram. Självklart delade vi på kostnaderna för hennes resor, det var liksom ingenting som vi diskuterade. Mammas lilla sötnos steg på planet med en medföljare, runt hennes hals hängde biljettpåsen som hon fick av flygbolaget. Första gången hon gjorde detta själv var hon 5 år gammal. Flugit hade hon ju gjort förut och hon var och är osedvanligt tuff så det gick utan problem. Jag satt länge, länge kvar på flygplatsen och sen åkte jag alltid till Eurostop i Arlanda Stad och klippte mig... Det gör jag ofta fortfarande...
Jag var och är ofta helt bedrövad efter att barnen har åkt iväg, oavsett vart de åkt någonstans och fortfarande är jag det när Storprinsessan har åkt - även fast hon är nära 22 år, läser till sjuksköterska på Molde universitet och har flyttat hemifrån. Jag gråter alltid när hon åker iväg... och jag kommer nog alltid att göra det.

Igår åkte Lillprinsessan och Prinsen upp till farmor i Skellefteå och de ska vara där i över 2 veckor. En del säger till mig att jag nu ska tillvara på mina barnlediga dagar och att "vad skönt för dig". Nej, det är inget skönt alls kan jag meddela. Jag är aldrig barnledig - mina barn är alltid mitt ansvar även fast de inte är hemma. Har jag velat gå ut på krogen/fest/överläggning så har jag mina föräldrar som barnvakt om det är en längre tid men annars är ju Prinsen 16 år gammal och en helt underbar systervakt. Då jag ju ofta genom åren arbetat på kvällarna är detta med att jag är borta på kvällarna ingenting som ungarna liksom reagerar på...

Eftersom att de två minstas pappa bor i USA är det upp till mig att se till att barnen har kontakt med sina släktingar på pappas sida. Detta var någonting jag skötte åt Storprinsessan också. Jag har aldrig och kommer aldrig förstå mig på de föräldrar som förhindrar det umgänget. Far- och morföräldrar är någonting som barnen behöver och mår bra av att träffa (oftast i varje fall) och barnens föräldrars meningsskiljaktigheter är ingenting som ska drabba barnen! Så med andra ord är det jag som sköter hela den biten - utan deras fars inblandning. Sen att jag och de minstas farmor har en väldigt bra kontakt är ju bara roligt och igår åkte de iväg upp till Skellefteå. Jag hoppas, tror och vet att de kommer att få underbara veckor :)

Och vad ska jag göra under denna tid då? Tja - hälsa på hjärtevännen, gå på möten, manifestera mot utvisningen av 2 ensamkommande barn, gå på Norrtälje Jazzfestival med mina vänner. Det är någonting jag sett fram emot i flera år - förra året blev det en miss i planeringen och jag var på Torpet under jazzfestivalen men i år har jag sett till att inget inkräktar på det jag längtat efter. Vännerna och jag ska gå runt och lyssna på musik och dricka en öl här och en där. En del brukar jag gå själv då jag älskar att lyssna på Jazz. Sen ska vi iväg och tälta, jag och vännen... Så visst kommer jag att fylla mina dagar med saker att göra men mitt hjärta är liksom inte helt när mina underbara varelser är borta...

Den yngsta lilla varelsen har för den delen gjort någonting hon aldrig har gjort i hela sitt liv - hon har klippt bort det sista av sitt långa hår :). Hon hade över 1 dm långt hår när hon föddes och hon har alltid haft långt hår - för det är så hon velat ha det. För 2 år sen klippte hon det för första gången lite kortare och det gick till axlarna. För 1 år sen klippte hon det ytterligare lite kortare och innan jul lite kortare igen. Men så i måndags hade hon tagit beslutet och sa till sin mamma att "Mamma, jag vill klippa mig kort!"... Jag har nästan väntat på det...


Så jag satte henne på stolen i köket och tog fram rakbladet denna gång. Till slut låg en rejäl hög av hår på golvet, det sista av det en gång så långa håret som gick ner över hela ryggen ända ner till svanskotan:

Mammas lilla tjej var inte längre så liten. Hon blev riktigt stor på kuppen:

Så denna skönhet släppte jag upp till Skellefteå med hjärtat i halsgropen... Huvudsaken är att mina barn mår bra och det gör de så länge de har kontakt med sina släktingar på båda sina föräldrars sida :)