Jahapp nr 3....

... (äntligen...) den sista kommenteringen... På inlägget "Den största... lögnen av alla serveras nog fane mig av kvinnor" inkom denna oerhört chicka kommentar:

"Sök hjälp!! Men det är försent förresten!! Du är bortom all hjälp"

Nu kan jag ju nästan säga: som vanligt en anonym kommentar... Personen i fråga måste ha oerhört svårt att stå för sina egna åsikter och kommentarer, annars gör man de ju inte anonymt. Riktigt fegt är det men men, en del personer är ju sådana att de har åsikter som de inte vågar stå för i förlängningen.

Själv kommenterar jag alltid i mitt eget namn, även om jag lämnar en kommentar som inte är speciellt fördelaktig, har jag en åsikt så står jag för den.... Jamen visst - för fan vad jag är bra!

Nu har jag tillbringat hela morgonen med att försöka klura ut vad det är jag ska söka hjälp emot? För att jag är allergisk mot lögner? För att jag inte pratar skit om mina barns pappor? För att jag inte förhindrar umgänget mellan mina barn och deras fädrer? För att jag väljer att skydda dessa människor mot denna (i mina ögon) rätt falska människa? Alla dessa saker är ändå rätt självklart för mig att tycka eller inte göra. Det borde det vara för de flesta människor...

Är det att jag av erfarenhet träffat på människor som inte står för det dom sagt? Att man har suttit där och blivit anklagade med lögn för att man tröttnade på lögnaren och sa vad som verkligen sagts och valde att avpolletera människan ur sitt liv? Eller att man ryckte på axlarna och var ärlig och sa vad man sagt om någon eller något, troligtvis i affekt? Eller för att jag redan i förväg visste att den personen jag pratade med troligtvis skulle glappa om det man sagt, försökt få bort allt den själv sagt och få mig att framstå i dålig dager? Och då alltså sparat konversation, mail, sms,, spelat in samtal eller faktiskt haft högtalaren på på en telefon så att andra hört vad som sagt...

Det är ju rätt så skrattretande egentligen men ändå oerhört tragiskt för det är ju oftast de personer som lämnar den typen av kommentarer på den typen av inlägg som känner igen sig så väl att de nu bara "måste ge igen..." och så skriver de något de tror att man ska bli ledsen eller arg av... jag vet inte - jag är så långt ifrån ett sånt beteende som man kan komma.

Nu är det så att jag blir varken ledsen eller arg. Jag rycker mer på axlarna och inser att där sitter en människa som troligen känner sig träffad. Som vet att den gjort fel eller tyckt att den gjort rätt men som är så feg att den inte vågar stå för det den sagt. Tycker ärligt synd om den person som känner så.

För man kan ju i ärlighetens namn inte tycka att det är fel att man som jag (och många andra) gör allt för att mina barn ska ha kontakt med sina pappor och sin släkt på pappans sida? Jag bjuder hem barnens farmor och hon sover över. Jag har kört och hälsat på farfar och farmor, farbröder, fastrar och kusiner med mina barn - bara för att jag tycker att det är viktigt för mina barn, den kontakten är viktig. Jag har släppt iväg mina barn till andra sidan jorden för att de ska träffa sin pappa men även kört många mil kors och tvärs över Sverige för att lämna mina barn. Jag vägrar konsekvent att snacka skit om mina barns pappor till mina barn - men jag svarar på frågor och deras undringar om deras pappors beteenden. Jag kan säga till mina barn att de val dom gjort anser jag inte vara rätt men jag säger det rakt upp och ned och jag står för att jag gör det.

Eller är det så att personen tycker att jag visst ska ta kontakt med dessa personer som personen i statusuppdateringen fört bakom ljuset genom sitt falska beteende? Utan att tänka på konsekvenserna för att jag skulle göra det? Det skulle ju innebära att jag medvetet sårar dessa personer - och det vill jag inte för jag anser att det är helt okej människor som är värda att leva ett bra liv. Eller är det papporna i denna fråga jag ska kontakta och tala om att "modern sagt det och det" om den ena, och "det och det" om den andra? Då blir ju troligen effekten den att barnens nuvarande kontakt med fädrerna skulle bli sämre eftersom att moderns ilska i detta läge nog tyvärr skulle gå ut över barnen...

Som sagt var, jag har lite svårt att förstå vad jag ska söka hjälp för... Sen kommer meningen "Det är försent förresten"... Försent för att söka vård för något som jag inte vet vad jag ska söka för? Hm... hur ska jag klura ut det där? Till slut så avslutas det med meningen "Du är bortom all hjälp"... Öhhh? Nu blev jag ännu mer förvirrad... Nu ska jag söka hjälp för någonting jag inte vet vad det är men jag är bortom all hjälp...???

Bortom all hjälp för vad? Att jag väljer att vara ärlig mot mina barn och min omgivning? Att jag står för mina åsikter och tycker att det är fel att ljuga? Att jag tycker synd om den person som är så bitter mot sin omgivning att den måste ljuga om hur sanningen faktiskt ser ut? Eller är det för att jag flertalet gånger valt att vittna i rättegångar om ett bedrägligt uppsåt? Nej för den delen, det var ju inte på tapeten i inlägget... Filosoferar vidare, för det stör mig att jag inte kan förstå vad det är jag ska söka hjälp för men som det är försent att söka för... Jag har ingen sjukdom som det är försent att söka för, jag har ju redan kontakt med vården angående de sjukdomar jag har. Jag är friskförklarad från min cancer sen 3 år tillbaka. Jag hade supervärden senaste provtagningen, ett blodtryck på 105/55 (för lågt) och så vitt läkarna kunde se hade jag inga andra sjukdomar.

Jag är väldigt omtyckt bland mina vänner och när man ser på de senaste kommentarerna jag fått om mitt utseende både på Facebook, bloggar och i levande livet så ser jag ju absolut inte fel ut :). Jag har inga polisanmälningar på mig men jag har gjort några själv. Jag får ändå rätt ofta höra av misshandlade män och kvinnor att jag är ett enormt stort stöd för dem och en av dem som helt nyligen tänkt ge upp kampen om 2 älskade barn och lämna dem i moderns vård, trots att han vet att hon trycker ner dom, misshandlar dom psykiskt men även är fysiskt mot dom, valde efter en hel natt av prat att ringa sin advokat och be henne riva pappret om vårdnadsöverksivandet. Sånt gör mig så oerhört lycklig för den delen. Att modern till hans barn är vansinnig på att jag, en kvinna, är "förrädare" som tagit det andra könet i försvar skiter jag verkligen högaktningsfullt i. Jag blir också oerhört stolt när ett barn jag har haft kontakt med som blivit utsatt för PAS faktiskt gått emot en förälder som medvetet förhindrat umgänge, tagit kontakt med den andre föräldern och till sist sett att "det som boendeföräldern sagt var på intet sätt överenskommande med sanningen"...

Så... vad är det jag ska söka hjälp emot som det är försent att söka för?

Tyvärr är den enda slutledningen jag kan komma till att bakom dessa ord sitter en människa som antagligen är rätt feg. Som inte vågar stå och säga saker i sitt eget namn och som nog känner sig påkommen med att "helvete - det är nog mig hon skriver om". Det är det med all säkerhet inte alls - men personen känner det nog så. Jag skulle kunna skriva inlägg efter inlägg som denna personen nog skulle kunna känna som ett hot... Vilket tyvärr, vilket bär mig emot att säga, visat sig ofta vara kvinnor som utövar PAS... eller som ljuger om och för sina vänner. Som faktiskt är en falsk, bitter människa - en energitjuv helt enkelt. En person som medvetet ljuger och förändrar sanningen så att den ska passa dess eget syfte... En av de människor jag alltså träffar på i mitt arbete för att stärka personer och barn som farit illa i förhållanden eller familjer... En rätt tragisk människa med andra ord som nog skulle må rätt bra av att rannsaka sig själv och nog i ärlighetens namn söka terapi för att komma till konsensus och lära sig att hantera sin egen ilska och osäkerhet... Jag vet ju inte för jag känner ju inte människan över huvud taget för den typen av personer ingår då inte i min bekantskapskrets...

Det enda jag är säker på är att jag skiter fullkomligen i vad denna nog rätt patetiska människa säger. Det är inte ofta jag skrattar någon rätt i ansiktet - men denna gång skulle jag ha gjort det. Jag vet precis vem jag är och vad jag är värd här i livet, jag vet att jag är snygg både på utsidan och insidan och att ingen har förmågan att trycka ner mig genom sådana här inlägg. De rör mig inte ryggen helt enkelt, inte på ett negativt sätt i varje fall. Det det gör är istället att de stärker mig i min övertygelse om att det engagemang jag alltid har haft för de svaga i samhället, de som ligger i underläge, är helt rätt. Det stärker mig att fortsätta tala sanning, de stärker mig när jag faktiskt väljer att tala om sanningen för en baktalad person, när jag kramar om den misshandlade mannen eller torkar det kränkta barnets tårar. Det stärker mig något så enormt!

Med andra ord vill jag säga tack! för din kommentar. Den hade nog inte den avsedda verkan du förväntade dig men den ger mig ett stort, vackert leende på läpparna...