MIN MAMMA – MIN STOLTHET – MIN HJÄLTINNA

Storprinsessan <3

"Det är som att ha vingar, men inte kunna flyga. Det är som att ha fenor, men inte kunna simma. Det är som att ha en mun, men inte kunna tala. Det är som att ha ett instrument, men inte kunna spela på det. Det är som att ha en ryggsäck full med bly på ryggen, som är så tung att du sjunker närmare och närmare marken. Jag är storprinsessan och detta är min berättelse om min barndom.

För det är väl det ni tror att min berättelse om min barndom börjar ? Det är väl det ni som inte har upplevt min barndom tror om den? Att min barndom har blivit stulen från mig och att jag har tvingats att bli vuxen för tidigt?

Det här är skrivit till alla de pessimistiska, patetiska individer som har den här uppfattningen om min uppväxt. 

Det är svårt att beskriva hur min barndom har varit, men eftersom jag är så trött på att höra folk säga ''Ja men, Hanna, inget barn ska behöva att bära en så tung börda'' så är jag fast bestämd att jag i alla fall ska försöka. Detta uttalande är för övrigt något som gör mig oerhört förbannad. Min mamma är ingen börda, det som andra som är vuxna och därmed ''förståndiga'' har prövat att inpränta i mitt huvud är något jag aldrig ens en gång har reflekterat över. Visst, det är inte så jävla kul när en av dem personerna man älskar mest i hela världen har stora smärtor, som i tillägg är kroniska, men en börda har hon aldrig varit. 

Min mamma är på många sätt precis som alla andra mammor. Som ger sina barn kärlek, värme, omsorg och hade kört in sin hand i en köttkvarn om det innebar att det garanterade att hennes barn hade varit lyckliga i alla sina dagar livet ut (ja det låter kanske helt brutalt ut, men ärligt talat så hade väl vilken mamma som helst gjort det för sina barn?!). Jag har alltid sett min mamma genom ett barns ögon, en dotters ögon. Sedan har hon andra egenskaper som gör henne mera speciell. Hon är den mest galna person jag känner i hela världen. Hon är den starkaste kvinnan jag känner i hela världen. Hon står alltid upp för det hon tycker är rätt, och när det kommer till att kämpa mot orättvisor så går hon in för det helhjärtat och hon stoppar aldrig.

''Men, det måste ju ha varit något med din mammas kroniska smärtor som påverkade din barndom på något negativt sett? Det måste ju vara något?''

Nej. Nej. Nej. NEJ! Som sagt, det är inte så kul att se den man älskar ha ont. Men min mammas sjukdom har inte gjort min barndom svårare på något sätt. Visst, min barndom har kanske inte varit en dans på rosor, men det har aldrig på grund av min mammas smärtor. Jag har alltid legat på gränsen vid överviktig, jag har varit mobbad, jag har varit utfryst och jag har inga minnen från när min pappa bodde i Sverige. Visst, min mamma gör av och till misstag som förälder – men det hör väl lixom med det där att vara människa har jag hört, ingen är perfekt. Min mammas smärtor har aldrig hindrat henne att göra saker som alla andra föräldrar gör med sina barn, eller rättare sagt så har hon aldrig låtit hennes smärtor hindrat henne i att göra det. Min mamma följde med mig till lekparken och lekte med mig, vi lagade mat tillsammans, hon kom alltid på föräldramöten, hon kom på alla mina konserter, vi hade myskvällar framför TVn och vi har skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst. Det är speciellt att ha en mamma som har kroniska smärtor. Hade jag sagt något annat så hade jag ljugit. Mammas smärtor har lärt mig att i en familj så ställer man upp för varandra. Men här kommer vi in på det temaet börda igen, att ställa upp för en familjemedlem är ingen tung börda att bära. Det är något man gör av kärlek, utan att tänka på det som en börda. Oavsett om det är en mamma som hjälper sin dotter, eller i det här fallet – dottern som hjälper sin mamma. Många gånger är det vi barn som hjälper mamma, utan att hon ber om det. 

Det är jag som dotter som avgör om min mamma har varit en god mor, det ska ingen annan få avgöra. Dom som säger att hennes smärtor har hindrat henne från att vara en god mor, har aldrig varit där. Dom har aldrig varit där och sett att jag har inte saknat något i min uppväxt. Allt jag någonsin har velat ha, allt jag någonsin har frågat om, allt jag någonsin har behövt – det har hon gett mig.

Dom enda som har skärt djupa sår i min uppväxt är alla ni pessemistiska, patetiska jävlar som har kallat henne för en börda. Ett barn älskar sin förälder, vad tror ni händer med ett barn när ni kallar deras förälder för börda och dom absolut inte har samma uppfatning själv? De där djupa sårena som ni tror min mamma har förorsakat kan ni tacka er själva för, dom är djupa och de försvinner aldrig. TACK SKA NI HA! 

Och till sist, men inte minst, bara för att poängtera det: Min mamma är ingen börda, hon är en mamma. Kan ni inte bara ta och fatta det någon gång?

Till slut! När jag hör den här sången så tänker jag på dig mamma. Du reser dig alltid upp, oavsett hur mycket motstånd du än möter. Och det älskar jag dig för - Varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, alla år och i all evighet". 

(Mammas stora hjärtegryn ville skriva öppet om sin mamma. Jag behöver nog knappast säga att det blev många tårar när jag läste det... Jag älskar dig så <3)