Känslostormen...

... har väl lagt sig lite efter Storprinsessans inlägg. Storprinsessan ville så gärna skriva något om sin mamma och sin uppväxt och jag ska kan nog villigt erkänna att jag blev lite skrajsen :~)... Hur bra man än är som förälder och hur bra barnen än säger att man är så har jag ändå alltid varit lite orolig för hur de egentligen upplever mig och det jag har att ge dem. Men jag vet nu att jag inte har något att oroa mig för...

Storprinsessan, mammas stora hjärtegryn, betyder så oerhört mycket för mig. Hennes åsikter är viktiga för mig. Hennes väl är viktigt för mig. Vi har alltid haft en mycket tät och kärleksfull kontakt och vi förstår varandra på ett rätt unikt sätt. Vi är väldigt öppna mot varandra och vi pratar om i princip allt som finns att prata om, på ett sätt kan jag nog säga att hon är min bästa vän.

Hennes inlägg startade en tankekedja i mig - jag har ju skrivit långt, långt om hur jag upplevde det när jag var liten till och med vuxen och levt med en pappa som har Hortons huvudvärk och ställt det i relation till hur jag fungerar i min föräldraroll medan jag lever med konstant smärta. Det jag över huvud taget inte ens reagerat över var och är det som Storprinsessan inte heller reagerat över - var min far en börda för mig, min mamma och bröder? Nej, jag har aldrig över huvud taget inte ens tänkt tanken att han skulle vara det. Pappa hade sin huvudvärk men mamma har även en väldigt svårinställd diabetes och flertalet gånger har tex de insulinsprutor hon tar för att överleva, slutat att fungera och läget har blivit akut.

För mig var det så självklart att när pappa hade "värk" att man sänkte stereon eller satte på sig hörlurarna. Man sa, utan att ens opponera sig, till kompisarna att de fick gå hem - oftast utan att ens pappa bett om det. När han var inne i en period var man hemma från skoldanserna för man ville inte att han skulle köra när han hade ont. Till detta kom att man hämtade juice och gjorde smörgåsar till mamma när man såg att hon fick en insulinkänning. Men att de var en börda? Nej - aldrig...

Även jag fick de frågor som Storprinsessan så perfekt satte fingret på - alla frågor om att man fick ta för stort ansvar, att man fick växa upp och ta ansvar alldeles för tidigt... Jag har aldrig reflekterat över det, det har alltid varit så självklart att i en familj ställer man upp för varandra och att man tar ansvar över det man gör. Jag är väl kanske bortskämd som har två föräldrar som är gifta med varandra. Det är vanligare bland mina vänner att deras föräldrar är skilda än att de fortfarande är gifta. Men jag har verkligen försökt att lära mina barn omtanke om varandra och att man måste kunna vara osjälvisk i sina relationer, att det är helt okej att ta hand om de man älskar - men även att bli omhändertagen. Storprinsessans pappa och jag levde ihop tills dess hon var 2,5 år och han flyttade till Norge när hon var 5 år. Att två vuxna människor som älskat varandra skaffar barn och sen går skilda vägar är inget unikt. Det svåra tycks vara att värna om barnens rätt till båda sina föräldrar och man ser tyvärr ofta en omfattande smutskastningskampanj mot "den andre" för att tex modern anser sig ha all rätt till sitt barn.

Oavsett anledning till att jag och Storprinsessans pappa delade till oss så har vi ändå alltid sett vår dotter. Visst, det har varit svårt för honom, bosatt i annat land, att få den nära, givande och närande kontakt med sin dotter men han har alltid varit närvarande i alla stora beslut vad gäller henne. Jag hade aldrig ångest för att kontakta honom om än små eller stora saker och när de frågorna var avklarade fortsatte vi att prata av rena bara farten. Vi var alltid så överens om vad vi ville för vår dotter att när vi samtalade med varandra så var det av underordnad betydelse. Vi fick också kritik för att vi tillät henne när hon var 12 år att åka på SSU-kurser men det har ju sitt ursprung i att vi var SSU-are båda två och jag hade i princip alltid 2 stycken ledare som höll ett vakande öga över min skönhet. Och det var på något sätt där hon fann sin roll - hon var och är hungrig på att lära sig om sin omvärld och har ett stort rättspatos - och det gör mig så stolt för jag vet att vad hon än gör i sitt liv - så befinner hon sig på rätt sida. Funderar över vad jag menar med rätt sida men det är mer än känsla som inte går att förklara. Hon har en så vacker själ, så fylld av kärlek till de hon älskar och bryr sig om, så mycket omtanke till sin omvärld att jag blir helt varm inombords.

Jag har lärt henne att det är rätt att våga stå för sina åsikter - även fast de är obekväma. Jag har försökt lära henne att det är helt okej att kämpa för det man tycker är rätt och jag har försökt lära henne att det är mer än okej att våga stå på scen och våga ta till sig att hon är duktig på det hon gör. Många är gångerna då jag haft tårar i ögonen för att hon är så duktig på det hon tar sig för. Hon har en sångröst som är en gåva och många, många gånger kom vänner och helt okända personer fram till mig och berömde henne efter att hon stått på scenen och sjungit. Många gånger har jag torkat tårar i smyg för att inte generera henne. Min ringsignal på mobilen är givetvis en låt som hon spelat in och jag får ofta frågan om vad det är för låt jag har för de tycker att sångerskan har så fin röst. Och ja, det har hon - hon har utan tvekan en av de finaste röster jag har hört - och det säger jag inte bara för att jag är mamma till denna underbara varelse utan för att jag kan säga det med den musikaliska kunskap och egenskap jag faktiskt besitter själv.

Den huvudvärk min far har, den har jag också. Men även båda mina döttrar, Lillprinsessan blev diagnostiserad förra veckan med den. Jag vet hur jobbig den är men jag vet också att vi troligtvis aldrig kommer att ha så ont som min far har - men det är tillräckligt jobbigt att ha den smärta personligen som sjukdomen genererar. Jag hoppas att när de får egna barn och drabbas av en attack att de försöker komma ihåg det jag lärt dem om hur man kan vara och bete sig när man har ont.

Jag har alltid försökt att ge mina barn det dom behöver men framför allt har jag gett dom av mig själv och min kärlek och jag har kunnat ge dom en förälder som inte pratar skit om deras andra förälder. Jag ville inte att de skulle leva med den osäkerhet som det faktiskt ger barnen. Även fast Storprinsessan när hennes lillebror föddes började kalla min fd man och Prinsens och Lillprinsessans pappa, för pappa så har hon alltid varit klar över att hon har en biologisk far som älskar henne väldigt mycket. Barnen har alltid varit syskon - det där med halvsyskon är så extremt, jävla oviktigt och i vår familj finns det inte. Det finns bara syskon...

Det finns 3 syskon och jag älskar dem så mycket. Det finns inget jag inte skulle göra för mina barn... kommer ihåg den gången jag och fd maken var på Vattenfestivalen och Storprinsessan satt fortfarande i sin sittvagn. Hon var nära 3 år gammal, det var massor med folk som skulle till tunnelbanan efter att vi sett på de vackra fyrverkerierna, hon hade somnat i vagnen. Helt plötsligt kommer det en kille som i princip välter vagnen med henne i och utan att ens tänka tog jag tag i hans jacka med båda händerna och lyfter iväg honom och skrev frågande vad han i för i helvete sysslade med. Han var mycket längre än mig och vältränad men det spelade ingen roll - han hade hotat mitt barns säkerhet... Och den känslan har jag fortfarande inom mig - oavsett hur gamla mina barn är. Det spelar ingen roll att Storprinsessan i dag är 21 år gammal, nära 22 år, bosatt i Norge och studerar till sjuksköterska. Hon kommer alltid att vara mammas älskade Prinsessa och värd allt gott här i världen...

Jag älskar dig så mitt stora hjärta <3