Fortsatta förändringar...

... pågår för fullt. Ja, för annat kan man ju inte kalla det för...

Ett tecken på att jag genomgår förändringar i livet är bland annat det där med håret. I ett par veckor har jag funderat över det men på något sätt övertalat mig själv om att jag skulle ångra mig. Skjutit tanken ifrån mig och fortsatt med annat helt enkelt, men så helt plötsligt idag, efter att ha pratat lite med min moster, så hade jag bestämt mig. Typ...

Helt plötsligt var det försent att ångra sig och jag lät håret falla för saxen. Det blev rätt kort, utan luggen då förstås som jag alltid vill ha lite längre. Sist jag klippte så här kort och rakade det i nacken var för 20 år sedan - även det efter ett antal livsavgörande händelser som påminner starkt om det som sker just nu. Då stegade jag in hos Linda (min stadiga frisör sen den gången) och sa till henne att hon fick göra precis vad hon ville med det som fanns på huvudet och det gjorde hon... Jag hade längre hår då än vad jag har haft nu och hon frågade mig om hon fick göra precis vad hon ville? Och jag sa ja... och jag ångrade mig inte en sekund :) Hon klippte av mig nästan allt, rakade i nacken, kammade över håret i en snedbena, klippte upp och gjorde flikar. Luggen lämnades rätt lång så att jag kan titta under lugg med ena ögat. Jag gav henne helt fria händer och sa inte ett knyst om hur jag ville ha det utan mitt huvud var helt och hållet i hennes våld...

Idag gjorde jag samma sak - klippte av håret. Kort, rakat i nacken, lite längre flikar än för 20 år sedan och så den numera så så för mig karakteristiska luggen. Och åter igen kände jag samma lugn som infann sig där för 20 år sedan...

Eftersom att jag inte har några byxor i vettig storlek längre så har jag handlat 3 par nya byxor på sommarrean; ett par individuellt blekta jeans som går från ljust till mörkt jeanstyg, ett par svarta jeans och ett par nya gympabyxor (eller vad man ska kalla det för). För ett halvår sen hade jag inte ens tittat åt byxorna... Eller det ursnygga linnet som följde med hem också. Nu befann jag mig helt plötsligt i ett, för mig, eldorado av kläder men min vana trogen styrde jag blicken åt det jag förutsatt mig att köpa - inget annat... (nästan vill säga...). Gick sen där ifrån med mina nya jeans från en affär, de andra jeansen från en annan butik och till sist då linnet från en tredje... Känslan är ju bara så underbar :)

Idag hade hade vi sista mötet innan sommaruppehållet. På mig hade jag mina nya byxor, en snygg tunika, högklackade skor (har nästan alltid högklackat på mig - en tvärhand hög och de snygga vaderna har jag ärvt av min mor) och så då med mitt nya, korta hår. Som alltid så har håret blivit väldigt solblekt, tror sjutton att jag bara behöver gå ut i solen på våren och sen är det blonda, blekta håret ett faktum. Kvällen blev oerhört, hm... givande kan vi kalla den för :) Det började med att en person gick rakt förbi mig utan att hälsa. Steg in på mötet och ser hur de som sitter vid borden längst ner vänder sig om och stirrar på mig... Går igenom lokalen och hälsar på en av vännerna som stirrar på mig, tappar pennan och får ur sig "Men herre gud". Den andra tar sitt finger, stoppar i munnen och håller det mot min arm och säger pssssst... (eller hur man nu ska uttrycka sig för att skriva en mycket het platta som får vatten på sig). Checkar in mig på Facebook och får en kommentar av en av dom som är där: Vad snygg i håret du är, eller rättare sagt: vad snygg du är och vad snygg du är i håret...

I pausen kommer en av dom mest vältränade männen jag känner, tillika Robinssonvinnare, fram till mig och säger något i stil med "Ja, alltså - du har alltid varit väldigt söt - men har du en enda aning om hur snygg du är? Du är söt som överviktigt - men som mindre... Det märks verkligen att du mår bra och är på rätt väg i livet just nu. Det är så skönt att se det" - Öhhhh.... tack, nej, inte direkt, ja och tack stammar jag fram... Kommentaren gick i linje med de jag fick när vi var ute förra helgen två ur sällskapet sa något som lät typ: "När du kommer in i rummet märks du. Nu har du dessutom en aura som gör att alla ser dig, du är snygg, vacker, sexig. Du har det männen vill ha"... Jag stammade lika mycket den gången... En annan person kommer fram och säger "det är du va"? Jag skrattade och lovade henne att bara för att utsidan ändras så gör inte insida det. Skönt säger hon och går iväg och hämtar kaffe och jordgubbar med glass. Och så där fortsatte det hela kvällen... :P

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är oerhört roligt att få dessa kommentarer. Självförtroendet är det inget fel på just nu, ryggen är rak, blicken nyfiken, envis, bestämd och full av humor. Den vanligaste frågan jag får är hur mycket jag gått ner i vikt - svaret är att jag vet inte riktigt. Min våg verkar leva i Blixt Gordons värd så jag litar inte på den hur son helst... Däremot litar jag på kläderna som blivit större, större och återigen större. Den här veckan är det dags för nästa stora garderobrensning och jag hoppas att jag får någonting kvar i varje fall för det börjar verkligen bli svårt att klä sig utan att ha kläder i vettig storlek... Med Dercums blir man aldrig smalsmal..., det är rätt svårt med inflammerade celler i kroppen men jämfört med för 7 månader sen är det en väldigt stor skillnad. Det är runt 30 kg's, give or take some, skillnad och jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag lämnade Storbyn för några år sen. Och de som känt mig i massor av år, såg mig förra hösten och ser mig nu - ser helt klart en uppenbar skillnad. Som jag själv har svårt att se, men ratandet av kläderna pratar sitt tydliga spår.

Min lillfingerring med pärla och diamanter som jag fått av min mor - är numer ingen lillfingerring utan den sitter på ringfingret. Sist jag hade så små fingrar var när jag och Storprinsessans pappa förlovade oss... och det är ju ändå 22,5 år sedan. Kläderna är i storlekar jag inte har haft sen innan jag fick Dercums, och den började ju komma för över 13 år sen. Jag har mer ont nu på ett sätt än förut, det sitter i skelettet och känns som en ständigt pågående influensa men för tillfället har i varje fall inflammationerna i Trochanterna läkt ut (de kommer säkert tillbaka, de brukar de göra) men nu har jag lärt mig lite om hur jag ska parera det lite mer och bättre. Jag har tom plockat fram hantelsetet som X:et glömde kvar och använder det att träna med. Minst 1 timmes dansträning, styrka  och ett gäng kilometer i gång - varje dag :). Vet att det kommer slå tillbaka på mig själv så småningom men just nu tänker jag bara "äh, va fan"... En oerhört strikt diet som jag följler till punkt och pricka - kan ju inte göra annat...:)

Livet känns som sagt var väldigt bra just nu :) Många stora förändringar som sker i mitt liv - framför allt med mig själv och det känns som sötma, mumma, en god öl, ett stort leende och glittrande ögon. Jag är grymt stolt över vad jag har åstadkommit och med de inlägg jag fått på FB och som jag fick ikväll så börjar jag mer och  mer känna det så som dom säger!