Okej...

... jag tycker verkligen inte om det. Inte alls... Snarare är det så att jag nog avskyr det. Har tagit ställning och står för mitt ställningstagande och den som missat det är nog rätt blind och döv.

En del människor drar sig inte för någonting i deras "kamp" för att få sin vilja fram. Skit samma vem som blir skadad på vägen. Skit samma om det är mitt eget barn... För det är just barnet som ni skadar - förutom den vuxne ni vill komma åt. En vis man vid namn Jesper Juul har sagt:

"Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv".


Så sant som det är sagt men många tycks inte ha en aning om vad som faktiskt kränker barn. "Alla" säger att "åh, ja, visst är det så och jag skulle aldrig...". Nehepp - inte det?

Alla gånger en mor skriker åt sitt barn att det är dumt i huvudet för att det inte städat sitt rum kränks barnet.
Alla gånger en mor skriker åt sonen att inte slå lillasyster (som ju säkerligen var den som jävlades mest), straffar sonen, tar tag i armen och "slänger" in barnet i sitt rum och sen stänger dörren - har hon kränkt sitt barn.
Alla gånger hon sitter och pratar skit om barnets far med hög röst har hon kränkt barnet.
Alla gånger hon medvetet försökt att förhindra barnet från att träffa sin biologiska far har hon kränkt barnet.
Alla gånger hon medvetet ljugit i en vårdnadstvis för att förhindra umgänge har hon kränkt barnet.

Tänker ni på detta? Ser ni inte hur illa ni gör era barn? Eller har ni någon snedvriden uppfattning om att det ni gör är rätt? Jag satt bredvid en man en gång som hade ett hysteriskt ex, tillika barnets moder, i telefonen. Kärringen i fråga skrek och domderade och hotade barnet med att "nu ska pappa komma och lära upp dig" (Ja, just det - ännu en kränkning, att skrämma sitt barn på det sättet med att en älskad förälder skall komma med onda åtgärder är under all kritik.). Nu var det då så att barnet ifråga var precis där modern var och hörde precis vartenda ord som sades. Med andra ord, japp - ännu en kränkning. Till slut var jag bara tvungen att säga något till mannen som svarade "jag vet och jag förstår vad du säger. Men hon är verkligen inte riktigt klok och hon tänker inte på det sättet och jag vet inte hur jag ska få henne att förstå och sluta".

Barnet som kränks ifrågasätter inte sin mor. Inte sin  far. Utan sig själv... "Vad gör jag för fel? För allt jag gör blir ju till slut bara fel."

Nu är det många som tänker att "men jag skriker bara på en eventuell sambo eller far". Men snälla rara nån - skulle det vara bättre? Barn har öron - newsflash eller?. Barn hör och de anklagar ofta sig själva trots att de inte är själva mottagaren. Man skadar allvarligt sitt barns självkänsla. Barn älskar sina föräldrar och de tar ofta parti för någon av dem och hamnar således i den ställningen att "har jag fel, är det jag som gör fel, hur gör jag rätt"? Med andra ord - saker ett barn inte ska behöva tänka på.

I en familj utbyts ord konstant. Och så ska det ju vara. I familjesituationen handlar det om sättet som man säger det på. Det man inte tycker att det är okej att barnen säger till sina vänner, familj eller andra det träffar på - det är inte heller okej för föräldrarna att säga så att barn hör dem. De största inlärningsområden för barn vad gäller ord är idag familj, TV och samhälle. Två av dem kan föräldrarna hantera. Det är inte okej att kalla någon annan för "jävla idiot", det är inte okej att hånskratta åt någon, det är inte okej att slå någon. Nej, inte ens en liten örfil...

Ditt barn ser detta - och det tar efter! Så nästa gång storebror flyger på lillasyster - så är det dig själv och ditt sätt du är på du ser. Det är du som har skapat denna varelse, du har genom ditt eget handlande faktiskt sanktionerat barnets handlande.

Hårda sanningar? Javisst - men desto viktigare att lära sig och ta till sig. Men jag då? Är jag den där supermorsan då som aldrig skriker, slåss, hotar med pappor, indragen veckopeng eller utflykter? Ja, det beror väl på hur man ser det antar jag... Enligt mina barn lever jag som jag lär även fast jag själv kanske inte håller med om det ibland. Jag har en väldigt öppen relation med mina barn, pratar mycket och förklar vad jag menar. Jag har dock aldrig hotat med att någon pappa ska komma och skälla ut sitt barn... Nej, det har nog snarare varit så att papporna har hotat med att jag ska komma - det dom dock inte har vetskap om är att jag istället sätter mig ner och pratar med mina barn och förklarar för dom att "det där får de ta med sina pappor". Eller rättare sagt, 1 av barnens pappor... Jag har aldrig hotat med att dra in någon veckopeng eller utflykt - av den enkla anledningen att jag först och främst inte tror på modellen men även för att det aldrig har behövts. Slagits? Lyft någon för att skydda mitt barn, ja. Slagit förälder? Nej.

Däremot har jag ett rätt häftigt humör och kan bli arg... Men är medveten om det och har sagt till barnen att när de tycker att jag verkar arg så ska de säga ifrån. Vilket de gör - och jag blir inte arg för det. Enkel huvudregel: säg sanningen så får du kredit för det - även om sanningen är obehaglig. Men när jag blir arg kallar jag dem aldrig någonsin dumma i huvudet. Jag sätter aldrig fula namn på dem. Jag hotar dom aldrig.

Ju mer jag engagerar mig för de som farit illa i förhållanden - vuxna som barn, desto mer ser jag min egen roll i hur jag ska uppföra mig. Inga stora förändringar behövs men vad jag har sett och hört andra föräldrar kränka sina barn... Och vet ni - det finns kvar i barnen till vuxen ålder...