Det är verkligen inte lätt att få det renoverat hemma... olika aspekter spelar in.
Har precis flyttat in i lägenheten, jag och barnen vilket innebär att det är lådor i vartenda hörn. Ändå har vi tömt en massa lådor. Eftersom att vi flyttat till mindre är det lixom inte det lättaste att hitta plats. Har ju iofs 5 garderober i hallen men de har ju för tusan inga hyllor!!!
Hur kan man ha lägenheter utan hyllor? Jag trodde man skulle ha garderober till att förvara saker i. Vilken familj har kläder som de bara hänger???? Helt sanslöst är det.
Har köpt hyllor.
4 stycken och det kostade "bara" 504 kronor...
Pengar jag fick ta från mitt bidrag och skulle få tillbaka på direkten. Direkten är uppenbarligen ett mkt svårt begrepp för nu är det 2 veckor sen jag köpte dem. Det är ju för väl att det är barnbidrag i morgon så jag kan få lite pengar i varje fall...
Renoveringen var det ja. Lillfjompans rum ska ju fixas i ordning helt och hållet. Tapeten var ju sönderriven i stora schok och mattan trasig. Detta har inneburit, i den redan kaosartade lägenheten att det nu är om möjligt ännu mer kaos. En del av möblerna har vi mer eller mindre slängt in i vardagsrummet och resten står i hallen. Ett par saker samt Lillfjompan pressades in i Fjompens rum. Ikväll ska vi släpa ut den enda kvarvarande saken, nämligen den stora bäddsoffan hon har. Vet bara inte vart vi ska ställa den...
Det ska bli skönt när hennes rum är färdigt för då kan hon tömma alla sina lådor och sätta upp de saker som hon vill ha på väggen, koppla ihop datorhelvetet och ställa i ordning. Vilket kommer att behövas eftersom att både Fjompens rum och vardagsrummet som även innehåller mitt krypin ska ju tapetseras det med. Så det blir ständiga rokader av möbler och lådor.
Min älskade Fjompson har svårt att skilja sig från saker. En av killarna som hjälpte till vid flytten skällde på honom för att han har så mkt saker. Då blev jag sur... Jag är medveten om att Fjompsonen samlar på diverse tingestar men ingen ska skälla på honom för det förutom jag! Nu håller han i varje fall på att kolla igenom sina lådor och han rensar faktiskt ut en del av sina saker. Sen - han har massor med böcker - han älskar att läsa och det är jag stolt över att han gör. Jag är stolt över att mina tjejer gör det med och jag köper mer än gärna böcker till dom...
Sen ska dom ju fixa vardagsrummet med och det kommer att bli den stora utmaningen. Vardagsrummet innehåller ju också min påtvingade sovhörna. Förstår inte riktigt hur jag ska få ihop alla saker som finns i rummet så att det kan bli plats för att tapetsera i det. Och hur jag ska orka flytta de saker som finns här inne. Handikappad är jag, ont har jag... men men - på något sätt får det ju helt enkelt gå :)
Förhoppningsvis kommer det inte se ut som helvete snart....
torsdag 17 december 2009
tisdag 15 december 2009
Julen närmar sig
Nu närmar sig julen. Julstämningen har svårt att infinna sig i bröstet. Har liksom ingen ork till sådana saker. Försöker att göra mitt bästa för att hitta lite ork och ibland kommer det en vindpust med ork som jag försöker utnyttja så gott det går.
Men det går framåt i varje fall...
Har fått medicin som dämpar ångesten när jag ska gå ut.
Har så svårt för att gå ut på dagarna - när det är ljust ute.
Går fram och tillbaka framför dörren och diskuterar med mig själv. Det är ju synd att det inte finns någon dold kamera någonstans för då skulle det se jätteroligt ut. Sånt kan man ju bjuda på :)
Idag var jag på sjukhuset på samtalsterapi och det kändes jättebra faktiskt.
I morgon är det nästa tur till Kungälv och terapi.
Mycket terapi blir det...
Men det är bra faktiskt.
I morgon ska de börja med Lillfjompans rum.
Det ska bli så skönt att i varje fall få ordning i ett rum.
Då är två av rummen färdiga....
Alltid något...
Men det går framåt i varje fall...
Har fått medicin som dämpar ångesten när jag ska gå ut.
Har så svårt för att gå ut på dagarna - när det är ljust ute.
Går fram och tillbaka framför dörren och diskuterar med mig själv. Det är ju synd att det inte finns någon dold kamera någonstans för då skulle det se jätteroligt ut. Sånt kan man ju bjuda på :)
Idag var jag på sjukhuset på samtalsterapi och det kändes jättebra faktiskt.
I morgon är det nästa tur till Kungälv och terapi.
Mycket terapi blir det...
Men det är bra faktiskt.
I morgon ska de börja med Lillfjompans rum.
Det ska bli så skönt att i varje fall få ordning i ett rum.
Då är två av rummen färdiga....
Alltid något...
lördag 12 december 2009
Bara så trött
Bara så trött... ja, så är det.
Det känns verkligen som om jag kämpar i motvind.
Arg är jag med. Trodde ilskan skulle gå över men det gör den inte.
Jag är arg på allt skitsnack.
Det känns som om jag skulle vilja släppa ut alla sk sanningar jag fått mig till livs och bara se vad resultatet blir. Tänk så spännande det skulle vara...
I övrigt .- ja livet försöker ju gå vidare.
Hatar varje sekund av livet för tillfället.
Jag kanske borde vara glad men jag orkar inte.
Kroppen gör bara allt för ont.
Själen gör allt för ont.
Vill bara få så mycket ogjort.
Men det går inte.
Nope, nepp, nej...
Bara att försöka fortsätta att leva...
Hur sjutton det ska gå till...
Älska mig när jag behöver det...,
just nu behöver jag det.
Men jag behöver även ärligheten.
Sanningen.
Inga lögner... så trött på lögner...
Det känns verkligen som om jag kämpar i motvind.
Arg är jag med. Trodde ilskan skulle gå över men det gör den inte.
Jag är arg på allt skitsnack.
Det känns som om jag skulle vilja släppa ut alla sk sanningar jag fått mig till livs och bara se vad resultatet blir. Tänk så spännande det skulle vara...
I övrigt .- ja livet försöker ju gå vidare.
Hatar varje sekund av livet för tillfället.
Jag kanske borde vara glad men jag orkar inte.
Kroppen gör bara allt för ont.
Själen gör allt för ont.
Vill bara få så mycket ogjort.
Men det går inte.
Nope, nepp, nej...
Bara att försöka fortsätta att leva...
Hur sjutton det ska gå till...
Älska mig när jag behöver det...,
just nu behöver jag det.
Men jag behöver även ärligheten.
Sanningen.
Inga lögner... så trött på lögner...
torsdag 3 december 2009
Flytt och don't mess with me...
Har flyttat idag. 7000 kartonger (80 egentligen) har bytt plats... jag har ingenstans att lägga mina kläder för garderoberna har för tusan inte ens hyllor!!!
Sen - passa din tunga! Jodå - jag passar min egen. Har jag fått förtroenden är det sagt till mig och ingen annan. Jag kan ge förtroenden - och jag förväntar mig samma gentjänst tillbaka. Men, men - nu har jag fått lära mig på det grövsta sättet att sanningar jag sagt - har fått lögner tillbaka. Och det som sagts till mig har varit extremt kryddat med lögner. Orkar verkligen inte mer snart. För 2,5 veckor sen funderade jag allvarligt på att ta livet av mig. I måndags funderade jag på det igen. Och idag - jadu... för i hela helvetet (ursäkta språket) blev jag såld av en människa på det grövsta sättet - med lögner. Jag avskyr lögner... jag hatar lögner. Nog om det.... men förvänta dig inga lögner tillbaka... men däremot kanske dina sk sanningar kommer fram - varför ska jag vara snäll när ingen är snäll mot mig?
Nej - jag lägger ner skiten. Lägger ner livet. Är du nöjd då? Jag menar - det var väl detta du menade? Jag kommer inte att skydda dig längre, jag har skyddat dig allt för länge nu. I flera år tom och nu är det slut - finito, nada och zipp. Nu har du gjort mig riktigt, riktig arg - sorry vännen - that's life...
Och nu över till något mer... trevligt?
Ja, snälla ni - gör något trevligt... för min skull....
Sen - passa din tunga! Jodå - jag passar min egen. Har jag fått förtroenden är det sagt till mig och ingen annan. Jag kan ge förtroenden - och jag förväntar mig samma gentjänst tillbaka. Men, men - nu har jag fått lära mig på det grövsta sättet att sanningar jag sagt - har fått lögner tillbaka. Och det som sagts till mig har varit extremt kryddat med lögner. Orkar verkligen inte mer snart. För 2,5 veckor sen funderade jag allvarligt på att ta livet av mig. I måndags funderade jag på det igen. Och idag - jadu... för i hela helvetet (ursäkta språket) blev jag såld av en människa på det grövsta sättet - med lögner. Jag avskyr lögner... jag hatar lögner. Nog om det.... men förvänta dig inga lögner tillbaka... men däremot kanske dina sk sanningar kommer fram - varför ska jag vara snäll när ingen är snäll mot mig?
Nej - jag lägger ner skiten. Lägger ner livet. Är du nöjd då? Jag menar - det var väl detta du menade? Jag kommer inte att skydda dig längre, jag har skyddat dig allt för länge nu. I flera år tom och nu är det slut - finito, nada och zipp. Nu har du gjort mig riktigt, riktig arg - sorry vännen - that's life...
Och nu över till något mer... trevligt?
Ja, snälla ni - gör något trevligt... för min skull....
Blir bara så bedrövad...
Idag tog jag mig ut till först kuratorn. Vi pratade mest om vad som hänt de sista dagarna och hur jag mådde just nu. Sen iväg till min nya vårdcentral för en träff med läkare där. Kan väl inte direkt påstå att jag blev klokare av det men jag blev sjukskriven tom den 18/12. Efter det tog jag den där nöffnöffsprutan och fick höra att den kan ge feber och influensaliknande symtom. Sen åkte jag en sväng till lägenheten jag och barnen ska bo i - även kallat för Råttboet. I morgon ska de flytta över mina möbler :)
Åkte hem, stekte pannkakor och nu sitter jag här med feber, influensaliknande symtom och värsta huvudvärken. Stekte pannkakor till middag och sen sjönk jag ner på stolen och där har jg väl mer eller mindre suttit kvar på stolen och slösurfat. De senaste veckorna har jag varit inne en del på en sida som heter Pappaliv.se. Den är så bra och man får lixom en annan synvinkel på hur män upplever separationer och vilket motstånd de faktiskt möter i samhället. Och jag tycker synd om dessa män. Visst - det finns säkert dom som är jättefel ute när det gäller sina barn eller deras mammor men det har nu gått upp för mig att det finns massor med mammor som far med lögner och försöker att medvetet hindra en pappa från att träffa sina barn. Det som är bra med detta forum är också att det är öppet för kvinnor vilket gör att inläggen blir rätt balanserade och som tur var finns det kvinnor som är som jag. Som anser att barnen har rätt till sina båda föräldrar...
När Lillfjompan och Fjompsonens pappa och jag skiljde oss fick jag kämpa från ett annat håll - för att de skulle vara hos sin far. Han tyckte jag var egoistisk som ansåg att de skulle vara hos honom varannan helg och 2 nätter i veckan. Han var skitsur över att jag krävde detta. Anklagade mig för att vilja detta så att jag kunde springa på krogen... Detta stämde över huvud taget inte med sanningen - jag ville helt enkelt att de skulle ha rätt till sin far. Det hela fungerade väl sådär. Barnens far är tyvärr en sån person som lever i "Blixt Gordons värld". I nästan 1 år hämtade jag Lillfjompan varje gång de skulle sova hos pappa eftersom att hon blev hysterisk helt enkelt. Hon litade inte alls på sin pappa... Nu bor ju deras pappa i USA så jag har ju det hela ansvaret för barnen och det är oerhört tufft. Speciellt nu när jag kommer att leva själv med dom och inte har några släktingar. Men vet att man kan få hjälp från samhället med kontaktfamilj så jag får väl försöka få fram en sån.
Sen har vi ju Storfjompans pappa. Vi var unga när vi fick henne och han var ung när vi skiljdes åt men vi hade ett avtal som gick ut på att han hade henne på sina lediga helger. Han åkte buss de 12 milen för att hämta och lämna henne. Ibland åkte jag ner med henne. När vi separerade bodde han hos sin mamma. Jag tycker inte om hans mamma - hon är en bitter, skitsnackande människa. Samma med pappans syster. Och ni som läst inlägget för någon dag sen vet ju vad jag anser om skitsnack... Farmors största förkärlek var att snacka skit om sin före detta man. Storfjompan tycker väldigt mycket om sin farfar så hon blev så ledsen över farmors skitsnack men tyvärr kunde jag ju inte göra något åt det hela. Hennes far var hennes far och när jag försökte prata med expertisen sa de helt enkelt att jag inte hade någonting med att göra när det gällde vart han tog vår dotter och vilka de träffade. Storfjompans pappa, som ju faktiskt hade sin dotter varje ledig helg hade ju även han rätt att vara en "vanlig" ung kille och gå ut med sina vänner. Men det blir fel ibland.... Storfjompan som då inte tyckte om sin farmor hade farmor som barnvakt. Ledsen och i princip hysterisk ville hon ringa sin mor på natten. Mina barn har alltid fått veta att oavsett tid så ringer dom mig om det är något. Och det ville hon nu, 3 år gammal och farmor sa Nej! Vilket fick till följd att Storfjompan blev ännu mer hysterisk. Efter någon timme kom pappan hem och var mer än stupfull och ramlar ihop innanför ytterdörren. Skäller på både Storfjompan och sin mor. Hon bara grät mammas gull. Tidigt på morgonen fick hon i varje fall ringa och det hela slutade med att jag åkte och hämtade henne. Men att hindra honom från att träffa henne - nej. Skulle aldrig fallit mig in - han var hennes far... Detta minne sitter hårt i hennes minnesbark och hon tycker än idag illa om fulla människor. Och sin farmor har hon brutit kontakten med.
När jag läste på Pappaliv började jag tänka på hur det varit med barnens pappor. Båda bor ju nu i utlandet, Storfjompans pappa flyttade utomlands när hon var 5 år. När de träffades lämnade jag henne vid flygplatsen. Och vad jag grät när hon åkt. Och när hon kom hem... Men jag har aldrig hindrat henne från att åka. Hennes pappa, nog för att han då flyttat, ville träffa henne. De andras pappa kan tillbringa 5 dagar i Sverige och ändå förära sina 2 barn endast 3 timmar.... det är omtanke det. Nåja - det är ju så det är och inget att älta om.
Barnen älskar sina pappor och de älskar sin mamma. Det är bra det. Och de har kontakt med sina pappor på ett eller annat sätt så jag behöver inte skämmas för mitt beteende gentemot mina barn och deras pappor.
Men fy tusan vad det finns kvinnor som borde skämmas för sitt beteende. Det är inte bara män som beter sig illa ibland... fy vilka ruggiga människor!
Länk till Pappaliv
Åkte hem, stekte pannkakor och nu sitter jag här med feber, influensaliknande symtom och värsta huvudvärken. Stekte pannkakor till middag och sen sjönk jag ner på stolen och där har jg väl mer eller mindre suttit kvar på stolen och slösurfat. De senaste veckorna har jag varit inne en del på en sida som heter Pappaliv.se. Den är så bra och man får lixom en annan synvinkel på hur män upplever separationer och vilket motstånd de faktiskt möter i samhället. Och jag tycker synd om dessa män. Visst - det finns säkert dom som är jättefel ute när det gäller sina barn eller deras mammor men det har nu gått upp för mig att det finns massor med mammor som far med lögner och försöker att medvetet hindra en pappa från att träffa sina barn. Det som är bra med detta forum är också att det är öppet för kvinnor vilket gör att inläggen blir rätt balanserade och som tur var finns det kvinnor som är som jag. Som anser att barnen har rätt till sina båda föräldrar...
När Lillfjompan och Fjompsonens pappa och jag skiljde oss fick jag kämpa från ett annat håll - för att de skulle vara hos sin far. Han tyckte jag var egoistisk som ansåg att de skulle vara hos honom varannan helg och 2 nätter i veckan. Han var skitsur över att jag krävde detta. Anklagade mig för att vilja detta så att jag kunde springa på krogen... Detta stämde över huvud taget inte med sanningen - jag ville helt enkelt att de skulle ha rätt till sin far. Det hela fungerade väl sådär. Barnens far är tyvärr en sån person som lever i "Blixt Gordons värld". I nästan 1 år hämtade jag Lillfjompan varje gång de skulle sova hos pappa eftersom att hon blev hysterisk helt enkelt. Hon litade inte alls på sin pappa... Nu bor ju deras pappa i USA så jag har ju det hela ansvaret för barnen och det är oerhört tufft. Speciellt nu när jag kommer att leva själv med dom och inte har några släktingar. Men vet att man kan få hjälp från samhället med kontaktfamilj så jag får väl försöka få fram en sån.
Sen har vi ju Storfjompans pappa. Vi var unga när vi fick henne och han var ung när vi skiljdes åt men vi hade ett avtal som gick ut på att han hade henne på sina lediga helger. Han åkte buss de 12 milen för att hämta och lämna henne. Ibland åkte jag ner med henne. När vi separerade bodde han hos sin mamma. Jag tycker inte om hans mamma - hon är en bitter, skitsnackande människa. Samma med pappans syster. Och ni som läst inlägget för någon dag sen vet ju vad jag anser om skitsnack... Farmors största förkärlek var att snacka skit om sin före detta man. Storfjompan tycker väldigt mycket om sin farfar så hon blev så ledsen över farmors skitsnack men tyvärr kunde jag ju inte göra något åt det hela. Hennes far var hennes far och när jag försökte prata med expertisen sa de helt enkelt att jag inte hade någonting med att göra när det gällde vart han tog vår dotter och vilka de träffade. Storfjompans pappa, som ju faktiskt hade sin dotter varje ledig helg hade ju även han rätt att vara en "vanlig" ung kille och gå ut med sina vänner. Men det blir fel ibland.... Storfjompan som då inte tyckte om sin farmor hade farmor som barnvakt. Ledsen och i princip hysterisk ville hon ringa sin mor på natten. Mina barn har alltid fått veta att oavsett tid så ringer dom mig om det är något. Och det ville hon nu, 3 år gammal och farmor sa Nej! Vilket fick till följd att Storfjompan blev ännu mer hysterisk. Efter någon timme kom pappan hem och var mer än stupfull och ramlar ihop innanför ytterdörren. Skäller på både Storfjompan och sin mor. Hon bara grät mammas gull. Tidigt på morgonen fick hon i varje fall ringa och det hela slutade med att jag åkte och hämtade henne. Men att hindra honom från att träffa henne - nej. Skulle aldrig fallit mig in - han var hennes far... Detta minne sitter hårt i hennes minnesbark och hon tycker än idag illa om fulla människor. Och sin farmor har hon brutit kontakten med.
När jag läste på Pappaliv började jag tänka på hur det varit med barnens pappor. Båda bor ju nu i utlandet, Storfjompans pappa flyttade utomlands när hon var 5 år. När de träffades lämnade jag henne vid flygplatsen. Och vad jag grät när hon åkt. Och när hon kom hem... Men jag har aldrig hindrat henne från att åka. Hennes pappa, nog för att han då flyttat, ville träffa henne. De andras pappa kan tillbringa 5 dagar i Sverige och ändå förära sina 2 barn endast 3 timmar.... det är omtanke det. Nåja - det är ju så det är och inget att älta om.
Barnen älskar sina pappor och de älskar sin mamma. Det är bra det. Och de har kontakt med sina pappor på ett eller annat sätt så jag behöver inte skämmas för mitt beteende gentemot mina barn och deras pappor.
Men fy tusan vad det finns kvinnor som borde skämmas för sitt beteende. Det är inte bara män som beter sig illa ibland... fy vilka ruggiga människor!
Länk till Pappaliv
tisdag 1 december 2009
Måndagens puls
Igår, måndag, var dagen då jag misstänkte starkt att jag skulle gå ner mig helt i skiten.
Alltså så där då man känner att NU är det verkligen NATTSVART! Och så blev det.
Efter att inte ha sovit en blund (ja, kanske små, små stunder) gick jag upp vid halv 7. Redan då började jag skaka. Kokade kaffe, tvingade i mig en knäckesmörgås och sa så småningom hej till fjompbarnen som åkte iväg till skolan. Sen satte jag mig vid matbordet och bara stirrade. Väntade på att de smärtstillande skulle börja verka. Tanten på soc hade ju sagt att jag skulle vara tvungen att packa mina saker inför flytten.
Och ja, det gör man ju om allt är som det ska men nu är ju inte allt som det ska längre. Just nu är det ju så att det är soc som gett mig lägenheten. Jag har både bra och dåliga minnen där ifrån - det har väl alla från sina hem... Till saken hör att jag, hm, lämnade hemmet lite hastigt och att jag faktiskt blivit anmäld för bråkig miljö. De allra största anledningen till att jag inte kunde tänka mig att ens ta mig till min gamla lägenheten är den panikångest jag drabbats av de senaste veckorna. Ringer telefonen stirrar jag på den och kan bara inte svara. Hela bröstet knyter sig, pulsen höjs och jag bara FUNGERAR inte. Så, nu för tiden låter jag det ringa och sen ringer jag upp. Om jag kommer överens med ångesten vill säga. Samma fysiska fenomen inträffar när jag ska gå ut när det är ljust, ska på toaletten och annat. Hur som helst.
Det andra skälet är mitt handikapp. Just nu är jag så stressad och just nu är det soc som faktiskt är orsaken till att jag mår dåligt då de absolut ska tvinga mig till att göra något jag inte kan just nu. Rent fysiskt fungerar inte min kropp för tillfället. Den har gått helt i baklås. Eftersom att sjukdomen bla sitter i musklerna är det dom som gör mest ont och nu har de krampat ihop sig. Vilket yttrar sig som så att hela ryggens muskler är i kramp och de värker. Med versaler... höfterna likaså, överarmarna osv... Det finns nog inte en muskel som inte krampat ihop. Detta innebär att jag har ont. Det gör j*vligt ont. Det gör ont att ha kläder på sig och det där med att faktiskt ta sig in i duschen är lika med tortyr. När man lever i så total smärta brister psyket till slut. Du kan inte hålla inne impulserna. Och kroppen tillsammans med soc, anmälningar och allt annat gjorde att jag bara grät igår. Grät, hade ont och hade panikångest.
Jippie - livet är riktigt roligt ibland. Inte alls.
Lite över 8 ringde tanten och jag bröt ihop. Ringde kuratorn. Bara grät.
Ringer hur som helst till kuratorn som ringer soc. Till mig säger hon åk till psykakuten - du måste få något lugnande. Mm... lugnar ner mig och åker iväg. Pratar med en sköterska i Akutteamet som absolut inte fattar vad soc håller på med. Som han sa - "jag trodde sociala var till för att hjälpa och inte för att stjälpa". Hade ett blodtryck på 140/100 och en puls på 100. Alltså långt ifrån godkänt. Fick så småningom träffa en jättego läkare. Förutom att jag just nu är extremt stressad har jag fått post traumatisk stress. När jag åkte hem på den sena eftermiddagen hade jag med mig både lugnande och något att sova på.
Naturligtvis hände det en massa andra saker också men jag orkar inte gå in på de närmare. Någonting som dock irriterar mig är det faktum att igår fanns det någon "Hassan" som skulle fixa flytten idag. Idag måste "Hassan" fixa folk inför flytten.... jag fattar verkligen inte vad som pågår just nu...
Alltså så där då man känner att NU är det verkligen NATTSVART! Och så blev det.
Efter att inte ha sovit en blund (ja, kanske små, små stunder) gick jag upp vid halv 7. Redan då började jag skaka. Kokade kaffe, tvingade i mig en knäckesmörgås och sa så småningom hej till fjompbarnen som åkte iväg till skolan. Sen satte jag mig vid matbordet och bara stirrade. Väntade på att de smärtstillande skulle börja verka. Tanten på soc hade ju sagt att jag skulle vara tvungen att packa mina saker inför flytten.
Och ja, det gör man ju om allt är som det ska men nu är ju inte allt som det ska längre. Just nu är det ju så att det är soc som gett mig lägenheten. Jag har både bra och dåliga minnen där ifrån - det har väl alla från sina hem... Till saken hör att jag, hm, lämnade hemmet lite hastigt och att jag faktiskt blivit anmäld för bråkig miljö. De allra största anledningen till att jag inte kunde tänka mig att ens ta mig till min gamla lägenheten är den panikångest jag drabbats av de senaste veckorna. Ringer telefonen stirrar jag på den och kan bara inte svara. Hela bröstet knyter sig, pulsen höjs och jag bara FUNGERAR inte. Så, nu för tiden låter jag det ringa och sen ringer jag upp. Om jag kommer överens med ångesten vill säga. Samma fysiska fenomen inträffar när jag ska gå ut när det är ljust, ska på toaletten och annat. Hur som helst.
Det andra skälet är mitt handikapp. Just nu är jag så stressad och just nu är det soc som faktiskt är orsaken till att jag mår dåligt då de absolut ska tvinga mig till att göra något jag inte kan just nu. Rent fysiskt fungerar inte min kropp för tillfället. Den har gått helt i baklås. Eftersom att sjukdomen bla sitter i musklerna är det dom som gör mest ont och nu har de krampat ihop sig. Vilket yttrar sig som så att hela ryggens muskler är i kramp och de värker. Med versaler... höfterna likaså, överarmarna osv... Det finns nog inte en muskel som inte krampat ihop. Detta innebär att jag har ont. Det gör j*vligt ont. Det gör ont att ha kläder på sig och det där med att faktiskt ta sig in i duschen är lika med tortyr. När man lever i så total smärta brister psyket till slut. Du kan inte hålla inne impulserna. Och kroppen tillsammans med soc, anmälningar och allt annat gjorde att jag bara grät igår. Grät, hade ont och hade panikångest.
Jippie - livet är riktigt roligt ibland. Inte alls.
Lite över 8 ringde tanten och jag bröt ihop. Ringde kuratorn. Bara grät.
Ringer hur som helst till kuratorn som ringer soc. Till mig säger hon åk till psykakuten - du måste få något lugnande. Mm... lugnar ner mig och åker iväg. Pratar med en sköterska i Akutteamet som absolut inte fattar vad soc håller på med. Som han sa - "jag trodde sociala var till för att hjälpa och inte för att stjälpa". Hade ett blodtryck på 140/100 och en puls på 100. Alltså långt ifrån godkänt. Fick så småningom träffa en jättego läkare. Förutom att jag just nu är extremt stressad har jag fått post traumatisk stress. När jag åkte hem på den sena eftermiddagen hade jag med mig både lugnande och något att sova på.
Naturligtvis hände det en massa andra saker också men jag orkar inte gå in på de närmare. Någonting som dock irriterar mig är det faktum att igår fanns det någon "Hassan" som skulle fixa flytten idag. Idag måste "Hassan" fixa folk inför flytten.... jag fattar verkligen inte vad som pågår just nu...
söndag 29 november 2009
Lögner och sanningar
Jag är en sån person som hatar lögner.
Och som säger sanningar.
Däremot kan jag hindra lögnen från att komma fram.
Om någon ljugit finns det tex ingen anledning att säga exakt vad en person sagt -
vad skulle det tjäna till?
Såvida det inte handlar om mord, pedofili eller liknande.
Däremot kan jag säga att ja, jag har haft kontakt med med X, Y eller Z.
Jag kommer ihåg en resa jag gjorde en gång med X med syskon.
Vi var på väg till herr X's far.
Hela resan fick jag höra den ena saken efter den andra.
Att barnen inte tyckte om sin far stod rätt klart för mig.
För det var helt hårresande saker de egentligen sa till mig.
Bestämde mig för att inte lyssna så noga på dem, tänkte att det faktiskt var bättre att bilda min egen uppfattning om denna "uppenbarligen" mkt hemska man.
Nu visade det sig att deras far och jag kom väldigt bra överens.
Lusten att ljuga om varandra visade sig så småningom vara helt ömsesidig.
Jag talade om för både "bu" och "bä" att prata du.
Jag pratade nog jag med - av naturen är människan nyfiken.
Jag sa även till herr X far "att du ska veta att Bu och Bä" pratar rätt friskt om dig.
Det sa jag även till Bu och Bä.
Varför hymla med det?
Det innebar ju dock inte att jag sa att "Nu har Bu sagt det och Bä har sagt det eller det"
Vad i hela friden skulle det tjäna till???
Sen får Bu, Bä och alla andra faktiskt bilda sin egen uppfattning.
Vad det gäller Bu, Bä och deras far tog jag inte ställning för någon.
Men jag förde aldrig vidare till dem vad som sagt för det var ju saker de sagt i förtroende till mig.
Och det är så onödigt att säga ordagrant vilka sanningar eller osanningar människor säger.
Det handlar ju om deras egen uppfattning om hur saker och ting hänt.
En gång gick det upp för Bu att jag faktiskt träffade deras far och pratade med honom i telefon.
Du jäklar vilken utskällning jag fick!
Bu utgick helt enkelt ifrån att ALLT hon sagt nu var sagt till deras far.
Ehh - varför då? För att spä på deras redan dåliga förhållande eller vad?
Nog för att de båda nog gärna ville veta men nej - förstår faktiskt inte vad det skulle tjäna till.
Däremot kunde jag säga till dem att "Nej, det har de inte sagt", "Ja, jag har pratat med dem".
Enda gången jag faktiskt sa vad de sagt var den gången de försökte få mig att tro att deras far var attraherad av kossor...
Sånna lögner måste ju faktiskt utrönas...
Och som säger sanningar.
Däremot kan jag hindra lögnen från att komma fram.
Om någon ljugit finns det tex ingen anledning att säga exakt vad en person sagt -
vad skulle det tjäna till?
Såvida det inte handlar om mord, pedofili eller liknande.
Däremot kan jag säga att ja, jag har haft kontakt med med X, Y eller Z.
Jag kommer ihåg en resa jag gjorde en gång med X med syskon.
Vi var på väg till herr X's far.
Hela resan fick jag höra den ena saken efter den andra.
Att barnen inte tyckte om sin far stod rätt klart för mig.
För det var helt hårresande saker de egentligen sa till mig.
Bestämde mig för att inte lyssna så noga på dem, tänkte att det faktiskt var bättre att bilda min egen uppfattning om denna "uppenbarligen" mkt hemska man.
Nu visade det sig att deras far och jag kom väldigt bra överens.
Lusten att ljuga om varandra visade sig så småningom vara helt ömsesidig.
Jag talade om för både "bu" och "bä" att prata du.
Jag pratade nog jag med - av naturen är människan nyfiken.
Jag sa även till herr X far "att du ska veta att Bu och Bä" pratar rätt friskt om dig.
Det sa jag även till Bu och Bä.
Varför hymla med det?
Det innebar ju dock inte att jag sa att "Nu har Bu sagt det och Bä har sagt det eller det"
Vad i hela friden skulle det tjäna till???
Sen får Bu, Bä och alla andra faktiskt bilda sin egen uppfattning.
Vad det gäller Bu, Bä och deras far tog jag inte ställning för någon.
Men jag förde aldrig vidare till dem vad som sagt för det var ju saker de sagt i förtroende till mig.
Och det är så onödigt att säga ordagrant vilka sanningar eller osanningar människor säger.
Det handlar ju om deras egen uppfattning om hur saker och ting hänt.
En gång gick det upp för Bu att jag faktiskt träffade deras far och pratade med honom i telefon.
Du jäklar vilken utskällning jag fick!
Bu utgick helt enkelt ifrån att ALLT hon sagt nu var sagt till deras far.
Ehh - varför då? För att spä på deras redan dåliga förhållande eller vad?
Nog för att de båda nog gärna ville veta men nej - förstår faktiskt inte vad det skulle tjäna till.
Däremot kunde jag säga till dem att "Nej, det har de inte sagt", "Ja, jag har pratat med dem".
Enda gången jag faktiskt sa vad de sagt var den gången de försökte få mig att tro att deras far var attraherad av kossor...
Sånna lögner måste ju faktiskt utrönas...
Grannarna är inte riktigt kloka
Ibland är grannarna inte riktigt kloka.
Ovanför oss bor ett ungt par, det är säkert deras första lägenhet så jag antar att de inte vet bättre.
Jag vet dock att jag var sjutton så mycket klokare när jag fick min första lägenhet.
Nu har de haft skrik- och skrattfest i 2 dagar. Ja, men det kan man ju ha men jag fattar verkligen inte varför man måste skrika för... känns lixom inte som en trevlig fest.
I morse vaknade jag vid 7 tiden av att de slog i golvet! Typ med en hammare!!!
Jämna slag. Ibland lite snabbare och ibland långsammare.
Lääääänge....
Till slut slog jag näven hårt i väggen och äntligen slutade de...
Jag var såååå arg....
Sen är jag sur på min mobil....
Den stänger av sig.
Ibland får jag inte igång den alls...
Suck....
Ovanför oss bor ett ungt par, det är säkert deras första lägenhet så jag antar att de inte vet bättre.
Jag vet dock att jag var sjutton så mycket klokare när jag fick min första lägenhet.
Nu har de haft skrik- och skrattfest i 2 dagar. Ja, men det kan man ju ha men jag fattar verkligen inte varför man måste skrika för... känns lixom inte som en trevlig fest.
I morse vaknade jag vid 7 tiden av att de slog i golvet! Typ med en hammare!!!
Jämna slag. Ibland lite snabbare och ibland långsammare.
Lääääänge....
Till slut slog jag näven hårt i väggen och äntligen slutade de...
Jag var såååå arg....
Sen är jag sur på min mobil....
Den stänger av sig.
Ibland får jag inte igång den alls...
Suck....
lördag 28 november 2009
Lördagsrapport....
En av de saker jag klarar av just nu är att åka någonstans där det finns människor. Massor med människor - det är tryggt.
Idag tog jag med mig mina älskade Fjompbarn in till Nordstan.
Och ni som känner mig privat blir ju inte förvånade över att det är spännen på stövlarna :)
Och medans jag författad detta lilla inlägg har jag idag som vanligt lyssnat på musik. De senaste dagarna är det ju gammal musik som jag lyssnade på som liten som har stått på menyn. Så även idag. Idag har jag snöat in på de gamla godingarna Magnum Bonum. Ni vet - Skateboard, Oh Loverboy, Hög hatt och för att inte förglömma Kom tillbaks. Kom tillbaks har jag och min kusin Lena gråtit floder till. Och på sommaren i Hälsingland sjöng vi för full hals till Oh Loverboy. Vi verkligen älskade Magnum Bonum. Och Faktory... Skateboard kommer jag ihåg från när jag var i Österrike med. Kusin Pelle hade upptäckt det där med musik och han lyssnade på den. Jag kommer än idag ihåg hur jag gick och sjöng på den i korridoren på hotell und gasthaus Ascher i den lilla urmysiga byn Brandenberg. Nä, nu blir det mer poppa av. Det finns inget som gör mig så glad just nu som när jag lyssnar på gammal musik med drag i som jag kan texten på så jag kan sjunga med. Det är väl typ en av de få sakerna som kan göra mig glad. Livet i övrigt gör mig ju som sagt var rätt deprimerad....
Lyrics | Magnum Bonum lyrics - Skateboard lyrics
Idag tog jag med mig mina älskade Fjompbarn in till Nordstan.
Ja, varför egentligen vet jag inte men vi åkte in.
Jo just det, det var en utställning och Nordstans julmarknad.
Vi strosade omkring och tittade i lite affärer.
Kollade lite smycken.
Lite smink (jo, jätteroligt för Fjompsonen....)
Lite julmarknad.
Lite Clas Ohlsson.
Vi köpte ingenting i Nordstan.
Däremot gjorde vi någonting som vi aldrig gjort tillsammans förut.
Däremot gjorde vi någonting som vi aldrig gjort tillsammans förut.
Vi gick till Pizza Hut och åt.
En mycket konverserande kom vi fram till att vi skulle ta en
pizza med blandade saker och det som någon inte ville ha fick helt enkelt petas bort.
Vi beställde en familjepizza eftersom att det var billigast.
Till det fick man 1,6 liter cola.
Jodå - vi åt upp all pizza och drack upp all cola.
Efter det fick jag en ingivelse och vi körde mot Backaplan och Skopunkten.
Efter det fick jag en ingivelse och vi körde mot Backaplan och Skopunkten.
Alltså jag måste ha ett par stövlar.
Ungarna vinterskor.
Har ju gått igenom hela deras sortiment och hittat 1(!) par stövlar jag tyckte om.
Men de kostade då 499:- och det hade jag inte att spendera på ett par stövlar till mig när ungarna behöver vinterskor. Så jag köpte dem inte.
Hur som helst gled vi in där på en räkmacka några minuter i halv 4.
Och där! Där hängde de! De där stövlarna med spännen som jag velat ha.
Bara det att nu kostade de inte 499:- längre. De kostade 199:-... och de passade min fot.
Till Fjompsonen hittades ett par superläckra typ halvfodrade gympisar med både dragkedja och snörning. Rea 299:-
LillFjompan tvingades på ett par vinterstövlar hon med.
Hon var så sur - hon bor ju i sina vanliga stövlar och läckra gympadojjor. Gick med i Skopunktens kundklubb och erhöll 10% på mitt köp. Så allt som allt betalade jag 448 kronor för våra 3 par skor/stövlar istället för de 898 de hade kostat om jag köpt allt första gången vi var in där.... Sånna köp tycker jag om....
Och ni som känner mig privat blir ju inte förvånade över att det är spännen på stövlarna :)
Och medans jag författad detta lilla inlägg har jag idag som vanligt lyssnat på musik. De senaste dagarna är det ju gammal musik som jag lyssnade på som liten som har stått på menyn. Så även idag. Idag har jag snöat in på de gamla godingarna Magnum Bonum. Ni vet - Skateboard, Oh Loverboy, Hög hatt och för att inte förglömma Kom tillbaks. Kom tillbaks har jag och min kusin Lena gråtit floder till. Och på sommaren i Hälsingland sjöng vi för full hals till Oh Loverboy. Vi verkligen älskade Magnum Bonum. Och Faktory... Skateboard kommer jag ihåg från när jag var i Österrike med. Kusin Pelle hade upptäckt det där med musik och han lyssnade på den. Jag kommer än idag ihåg hur jag gick och sjöng på den i korridoren på hotell und gasthaus Ascher i den lilla urmysiga byn Brandenberg. Nä, nu blir det mer poppa av. Det finns inget som gör mig så glad just nu som när jag lyssnar på gammal musik med drag i som jag kan texten på så jag kan sjunga med. Det är väl typ en av de få sakerna som kan göra mig glad. Livet i övrigt gör mig ju som sagt var rätt deprimerad....Lyrics | Magnum Bonum lyrics - Skateboard lyrics
Först lite ångest
Det är ett helvete att leva med ångest.
Och med rädslor.
Just nu är jag rädd för de mest konstiga saker.
Och får ångest av att vara tvungen att göra de lättaste saker.
Så här:
Jag är utbildad telefonist och receptionist.
Har alltid älskat att prata i telefon - ja, mer eller mindre i varje fall.
Att slänga lite käft med folk.
Nu kan jag inte ens höra en telefonsignal utan att bli skräckslagen.
Att prata med mig i telefon är inte det lättaste just nu för det blir väldigt enstavigt.
När telefonen ringer stirrar jag på den,
hjärtat börjar bulta som en stånghammare och jag backar. Japp - backar.
Alla utan min mamma messar jag och frågar vad det var de ville...
Att gå och handla...
Här om dagen började jag stortjuta i affären.
Först tar det mig ett par timmar att ta mig ut genom dörren.
När jag väl kommer ut låser sig kroppen.
Handlar snabbt som tusan och sen går jag hem.
När jag kommer hem skakar jag i någon timme...
Att gå ut när det är ljust ute har blivit en skräck.
Det enda jag tycks kunna göra utan problem är att åka till något stort centrum med massor av människor. Då känner jag mig trygg.
Detta är min nya vardag.
Flera gånger per dag vill jag allvarligt bara dö.
Slippa vara till besvär för alla.
Bara försvinna.
Men jag vet att ni finns därute ni som faktiskt bryr er om mig.
Jag har bara lite svårt att få in det just nu.
Det finns dom som faktiskt älskar mig trots att jag är jag.
Mina underbara, underbara barn finns. Jag älskar er.
Psyk kallar det akut krisreaktion.
Kuratorn kallar det post traumatisk stress.
En annan kurator för akut stressreaktion.
Jag kallar det för mitt nya liv och det är ett helvete!!!
Och med rädslor.
Just nu är jag rädd för de mest konstiga saker.
Och får ångest av att vara tvungen att göra de lättaste saker.
Så här:
Jag är utbildad telefonist och receptionist.
Har alltid älskat att prata i telefon - ja, mer eller mindre i varje fall.
Att slänga lite käft med folk.
Nu kan jag inte ens höra en telefonsignal utan att bli skräckslagen.
Att prata med mig i telefon är inte det lättaste just nu för det blir väldigt enstavigt.
När telefonen ringer stirrar jag på den,
hjärtat börjar bulta som en stånghammare och jag backar. Japp - backar.
Alla utan min mamma messar jag och frågar vad det var de ville...
Att gå och handla...
Här om dagen började jag stortjuta i affären.
Först tar det mig ett par timmar att ta mig ut genom dörren.
När jag väl kommer ut låser sig kroppen.
Handlar snabbt som tusan och sen går jag hem.
När jag kommer hem skakar jag i någon timme...
Att gå ut när det är ljust ute har blivit en skräck.
Det enda jag tycks kunna göra utan problem är att åka till något stort centrum med massor av människor. Då känner jag mig trygg.
Detta är min nya vardag.
Flera gånger per dag vill jag allvarligt bara dö.
Slippa vara till besvär för alla.
Bara försvinna.
Men jag vet att ni finns därute ni som faktiskt bryr er om mig.
Jag har bara lite svårt att få in det just nu.
Det finns dom som faktiskt älskar mig trots att jag är jag.
Mina underbara, underbara barn finns. Jag älskar er.
Psyk kallar det akut krisreaktion.
Kuratorn kallar det post traumatisk stress.
En annan kurator för akut stressreaktion.
Jag kallar det för mitt nya liv och det är ett helvete!!!
fredag 27 november 2009
Bärbart internet...
För två år sen var det där med bärbart internet rätt så nytt.
Jag köpte ett, skulle upp till sommarstället.
Året innan hade jag försökt med det inbyggda slömodemet och det drev mig mer eller mindre till vansinne. Tänk att man tyckte att det gick fort när man fick 54k modem en gång i tiden.
Hur som helst så köpte jag ju ett förra året så att jag kunde ha kontakt med omvärlden där man satt där uppe i goda släktingars lag. Alla använde sig av mitt modem och dator.
Förra året hade antalet bärbara modem utökats till 3 stycken...
Helt plötsligt bestämde sig mitt modem att inte fungera längre, det var runt den 3 augusti förra året. Har försökt få igång det ibland men nej, det har inte velat prata med omvärlden.
I somras på semestern köpte vi ett nytt bärbart modem.
Som inte alls ville prata med min dator...
Försökte med allt, prata med operatören som inte fatta vad som var fel, bytte modem men nej, fungerar skulle det inte.
Det slutade med att vi hade Fjompsonens dator med oss för där fungerade minsann modemet.
Nu, när läget varit som det är har jag varit tvungen att använda bärbart modem.
Tror ni det har fungerat på min dator???
Nope - nix och nada - no contact at all...
Installerade till slut om hela min dator och se! Eureka!
Det fungerade igen...
Har lånat ett till modem från en mkt god vän så att jag och barnen har kunnat haft varsitt så länge det inköpta värdebevisat höll på mitt.
Av en ingivelse tog jag så idag och köpte ett värdebevis till det andra som fortfarande låg i väskan...
Så nu har jag 2 st fungerande bärbara modem...
Hur länge det nu varar...
För den delen var jag och Lillfjompan och tittade på den där lägenheten vi blivit deporterade till. Jag säger då det - där har mitt bostadsbolag mycket att göra. MYCKET:
Tapeter i alla rum utom hall.
4 stycken dörrar saknades!
3 st garderobsdörrar saknades!
Sönderslagna lister
Trasig toalettstol tyckte jag besiktningsmannen sa.
Oerhört sliten parkett.
Trasiga mattor.
Avsaknad av inredning.
Sönderslagen ytterdörr, trasigt brevinkast och ingen ringklocka.
Han hade ett helt papper fullt när han gick.
Ändå sa han att han skulle dit på tisdag morgon när lägenheten (förhoppningsvis) var tom.
Den ena saknade innerdörren hittade vi för den delen i källaren. Sönderslagen av någonting vi kunde tolka som en yxa! Som besiktningsmannen sa: ja, du är väl inte dum så du förstår väl varför denna lägenhet blev ledig omgående. Och det förstår jag... verkligen...
Undra vad av detta som går på fonden... ja, tapeterna gör det i varje fall. Resten måste gå på vanligt fastighetsunderhåll... Ja, jisses. Det är ju tur att man inte behöver bekosta det själv och att andra gör jobbet...
Något jag blev glad över var att det fanns ett badkar - det gör ju underverk för min reumatism att få bada varmt. Och min kropp - ja, den har ju fortsatt att gå i lås idag... och när jag pratade med mamma sa hon att fakturorna inte kommit idag. Jag hatar verkligen den lokala posten som inte håller tiden och även när den gör det kommer ju breven aldrig fram inom utsatt tid!!! Morr och tandagnissel!
Jag köpte ett, skulle upp till sommarstället.
Året innan hade jag försökt med det inbyggda slömodemet och det drev mig mer eller mindre till vansinne. Tänk att man tyckte att det gick fort när man fick 54k modem en gång i tiden.
Hur som helst så köpte jag ju ett förra året så att jag kunde ha kontakt med omvärlden där man satt där uppe i goda släktingars lag. Alla använde sig av mitt modem och dator.
Förra året hade antalet bärbara modem utökats till 3 stycken...
Helt plötsligt bestämde sig mitt modem att inte fungera längre, det var runt den 3 augusti förra året. Har försökt få igång det ibland men nej, det har inte velat prata med omvärlden.
I somras på semestern köpte vi ett nytt bärbart modem.
Som inte alls ville prata med min dator...
Försökte med allt, prata med operatören som inte fatta vad som var fel, bytte modem men nej, fungerar skulle det inte.
Det slutade med att vi hade Fjompsonens dator med oss för där fungerade minsann modemet.
Nu, när läget varit som det är har jag varit tvungen att använda bärbart modem.
Tror ni det har fungerat på min dator???
Nope - nix och nada - no contact at all...
Installerade till slut om hela min dator och se! Eureka!
Det fungerade igen...
Har lånat ett till modem från en mkt god vän så att jag och barnen har kunnat haft varsitt så länge det inköpta värdebevisat höll på mitt.
Av en ingivelse tog jag så idag och köpte ett värdebevis till det andra som fortfarande låg i väskan...
Så nu har jag 2 st fungerande bärbara modem...
Hur länge det nu varar...
För den delen var jag och Lillfjompan och tittade på den där lägenheten vi blivit deporterade till. Jag säger då det - där har mitt bostadsbolag mycket att göra. MYCKET:
Tapeter i alla rum utom hall.
4 stycken dörrar saknades!
3 st garderobsdörrar saknades!
Sönderslagna lister
Trasig toalettstol tyckte jag besiktningsmannen sa.
Oerhört sliten parkett.
Trasiga mattor.
Avsaknad av inredning.
Sönderslagen ytterdörr, trasigt brevinkast och ingen ringklocka.
Han hade ett helt papper fullt när han gick.
Ändå sa han att han skulle dit på tisdag morgon när lägenheten (förhoppningsvis) var tom.
Den ena saknade innerdörren hittade vi för den delen i källaren. Sönderslagen av någonting vi kunde tolka som en yxa! Som besiktningsmannen sa: ja, du är väl inte dum så du förstår väl varför denna lägenhet blev ledig omgående. Och det förstår jag... verkligen...
Undra vad av detta som går på fonden... ja, tapeterna gör det i varje fall. Resten måste gå på vanligt fastighetsunderhåll... Ja, jisses. Det är ju tur att man inte behöver bekosta det själv och att andra gör jobbet...
Något jag blev glad över var att det fanns ett badkar - det gör ju underverk för min reumatism att få bada varmt. Och min kropp - ja, den har ju fortsatt att gå i lås idag... och när jag pratade med mamma sa hon att fakturorna inte kommit idag. Jag hatar verkligen den lokala posten som inte håller tiden och även när den gör det kommer ju breven aldrig fram inom utsatt tid!!! Morr och tandagnissel!
torsdag 26 november 2009
Tog mig i kragen...
... och gick och handlade idag. Betalade lite små räkningar. Postade brev efter att ha "slagits" med skrivaren - varför kan den inte bara fungera? Vad är det med mig och skrivare egentligen? Alltid ska de strula på något sätt och varför alltid när jag har som mest bråttom med utskrifterna???
Nåja - fick till slut ut fakturorna till pappa och hann iväg till postlådan innan kl 18.00. Nu är det bara att hoppas att postnissen inte varit tidig idag. Det står ju faktiskt att den ska tömmas efter kl 18.00 så det är som sagt var bara att hoppas. Tror det var 5 eller 6 brev jag stoppade på... antingen skickas det inte så mycket post i detta lilla samhälle eller så har Posten tömt lådan innan angiven tid. Jaja - det återstår att se.
Anledningen till dagens innesittande är att min kropp nu verkligen har sagt upp kontakten med mig... eller rättare sagt - den har väl ökat kontakten något så fruktansvärt. Det gör inte bara ont längre. Det gör f*ckin' j*vla skitont. Bara att ha byxor på sig känns som ett straff. Jag hade inte ens så här ont i typ februari 2007, det var då min 8-månadersperiod som sängliggande började förra gången. Den här smärtan är trots allt värre - sitter i båda höfterna - i lederna, i lårmusklerna, rumpenstumpen och upp till midjan. Trodde jag att det inte kunde bli värre än då - har jag nu fått lära mig att jag hade fel då... Just nu har jag tagit dubbel dos med båda mina smärtstillande tabletter och funderar hur jag ska överleva detta - som om livet lixom inte är tillräckligt jävligt mot mig just nu...
Trots denna smärta - åh, vart är mina kryckor någonstans??? tog jag mig till kören idag. Vi ska ha ett jätteroligt evenemang på nyårsdagen. Vi ska ha en konsert med en av mina idoler jag hade som ung, nämligen Py Bäckman. Nämnde det förra veckan i torsdags (eller om det var fredags). Efter min MC-olycka -84 fick jag ett band med Py Bäckman. Låten "Jag lever" hade jag hört tidigare men lixom inte reagerat på. Hur som helst fick jag ett band med Py Bäckman med en inspelning av hennes skiva och jag tyckte den bara var så bra. Det tycker jag fortfarande. Låten "Jag lever" fick verkligen ett symbolvärde när man läste pappren från polisen där vittnena sa att de kunde inte ha funnits en chans att jag överlevt den olyckan. Men det gjorde jag. Visst - 26 operationer, 2 veckor i nedsövt tillstånd, 4 veckor på sjukhus, 9 månader med gips och 1 år med kryckor var väl inte så kul men jag LEVDE!!!
Py Bäckman har skrivit många andra bra låtar - en hel del av dem vet man faktiskt inte om att hon skrivit. De flesta vet nog att hon, tillsammans med Mats Wester, skrivit låtarna som Nordman framför. Men hon har även skrivit psalmer i vår svenska psalmbok, Stad i ljus som framfördes av Tommy Körberg i melodifestivalen samt Gabriellas sång ur "Så som i himmelen". Så - hon har gjort mycket bra...
Har inte hittat texten på min vanliga sida så jag lägger ut den i ett svep istället...
ag lever jag lever
så enkelt och sant
än har jag min plats här på jorden
jag blev bara rispad
av kniven som slant
visst hade vi tur båda två
Jag lever jag lever
du ville ha kul
mitt hjärta var nära att stanna
du testade det mesta
på mig du var ful
men döden fick komma och gå
Jag fattar väl aldrig
hur nära det var
och varför jag lämnades kvar
Jag lever jag lever
fast havet var vilt
och hade oss i sina käftar
hur vi kom i land
förvånar mig än
men några blev kvar och försvann
Jag går här och trampar
så självklart och tryggt
och kastar mig rakt in i elden
Jag lever jag lever
det slår mig ibland
att jag lever på övertid
Jag fattar väl aldrig
hur nära det var
och varför jag lämnades kvar
Nåja - fick till slut ut fakturorna till pappa och hann iväg till postlådan innan kl 18.00. Nu är det bara att hoppas att postnissen inte varit tidig idag. Det står ju faktiskt att den ska tömmas efter kl 18.00 så det är som sagt var bara att hoppas. Tror det var 5 eller 6 brev jag stoppade på... antingen skickas det inte så mycket post i detta lilla samhälle eller så har Posten tömt lådan innan angiven tid. Jaja - det återstår att se.
Anledningen till dagens innesittande är att min kropp nu verkligen har sagt upp kontakten med mig... eller rättare sagt - den har väl ökat kontakten något så fruktansvärt. Det gör inte bara ont längre. Det gör f*ckin' j*vla skitont. Bara att ha byxor på sig känns som ett straff. Jag hade inte ens så här ont i typ februari 2007, det var då min 8-månadersperiod som sängliggande började förra gången. Den här smärtan är trots allt värre - sitter i båda höfterna - i lederna, i lårmusklerna, rumpenstumpen och upp till midjan. Trodde jag att det inte kunde bli värre än då - har jag nu fått lära mig att jag hade fel då... Just nu har jag tagit dubbel dos med båda mina smärtstillande tabletter och funderar hur jag ska överleva detta - som om livet lixom inte är tillräckligt jävligt mot mig just nu...
Trots denna smärta - åh, vart är mina kryckor någonstans??? tog jag mig till kören idag. Vi ska ha ett jätteroligt evenemang på nyårsdagen. Vi ska ha en konsert med en av mina idoler jag hade som ung, nämligen Py Bäckman. Nämnde det förra veckan i torsdags (eller om det var fredags). Efter min MC-olycka -84 fick jag ett band med Py Bäckman. Låten "Jag lever" hade jag hört tidigare men lixom inte reagerat på. Hur som helst fick jag ett band med Py Bäckman med en inspelning av hennes skiva och jag tyckte den bara var så bra. Det tycker jag fortfarande. Låten "Jag lever" fick verkligen ett symbolvärde när man läste pappren från polisen där vittnena sa att de kunde inte ha funnits en chans att jag överlevt den olyckan. Men det gjorde jag. Visst - 26 operationer, 2 veckor i nedsövt tillstånd, 4 veckor på sjukhus, 9 månader med gips och 1 år med kryckor var väl inte så kul men jag LEVDE!!!
Py Bäckman har skrivit många andra bra låtar - en hel del av dem vet man faktiskt inte om att hon skrivit. De flesta vet nog att hon, tillsammans med Mats Wester, skrivit låtarna som Nordman framför. Men hon har även skrivit psalmer i vår svenska psalmbok, Stad i ljus som framfördes av Tommy Körberg i melodifestivalen samt Gabriellas sång ur "Så som i himmelen". Så - hon har gjort mycket bra...
Har inte hittat texten på min vanliga sida så jag lägger ut den i ett svep istället...
ag lever jag lever
så enkelt och sant
än har jag min plats här på jorden
jag blev bara rispad
av kniven som slant
visst hade vi tur båda två
Jag lever jag lever
du ville ha kul
mitt hjärta var nära att stanna
du testade det mesta
på mig du var ful
men döden fick komma och gå
Jag fattar väl aldrig
hur nära det var
och varför jag lämnades kvar
Jag lever jag lever
fast havet var vilt
och hade oss i sina käftar
hur vi kom i land
förvånar mig än
men några blev kvar och försvann
Jag går här och trampar
så självklart och tryggt
och kastar mig rakt in i elden
Jag lever jag lever
det slår mig ibland
att jag lever på övertid
Jag fattar väl aldrig
hur nära det var
och varför jag lämnades kvar
onsdag 25 november 2009
Noise, Lustan och Pugh slåss i min dator.....
Letade i datorns inre idag - hittade massa rolig musik.
Förutom ett par program jag använder ofta, finns det några TV-program och sen är det musik. Musikmappen är utan tvekan den största mappen på min dator. Precis som det ska vara när man kommer från min familj. Och släkt...
Musiken har alltid varit en mycket stor del av min familj och i släkten. När vi växte upp fattade inte mina och mina bröders kompisar hur vi stod ut hemma - vi hade en femrummare där vi bodde och ur varje rum kom det musik. Olika typers musik. Men det har också gjort att jag som var minst har en väldigt bred musiksmak. Varje sommar var dessutom full av spelmansmusik uppe i Hälsingland så det blir en hel del konstiga blandningar. Milt sagt...
Idag har jag och Lillfjompan (efter att jag hämtat henne inne i stan)lyssnat på sånna där låtar som jag minns från min barndom, Häng med på party... brorsan lirade gura och gungade fram och tillbaka medan vi skrålade för fullt.... Sen kommer vi in på tidiga ungdomen, Noise - kommer ni ihåg Noise??? En kväll i tunnelbanan fullkomligen dundrade ut ur brorsans tjuvlånade stereo. Men hur kunde de vara så bra? Sen blev man äldre och det blev lite annan musik som gjorde sitt intåg - Eldkvarn, Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Ni ser att just i dag är det svensk musik som gäller.
Pugh Rogefeldt med Finns det lite stolthet kvar... Kenta med Just i dag är jag stark... Factory, Millas Mirakel, Lustans lakejer och allt vad de nu heter och som passerat i min musikkvarn.
Mina stora svenska stora idoler var nog just Noise bland de svenska artisterna. Jag hade varje skiva och jag spelade dom om och om igen till mammas och pappas stora förtvivlan kan man nog säga. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde "En kväll i tunnelbanan". Vi var på väg ut till Vätö jag och mina föräldrar. Lagom när vi kom in i Norrtälje kom denna låt på radion och de SÄNKTE!!! Det var ju bara skrik och skrän - i deras ögon. I mina öron hade det ju varit ljuv musik. Fick reda på vilka det var som framfört låten och jag tjatade till mig denna LP av mina föräldrar. Satt och höll i omslaget med drömmande blick när skivan rullade på skivtallriken... Ja, det var tider det...
Jag är fortfarande lika inne på musik men jag har släppt skivorna och samlar det nu för tiden på min dator....
Hittade detta videoklipp. Kolla nu in hur man gick klädd på denna tid. Jag tror absolut inte att jag var speciellt annorlunda jag. Kolla speciellt in Clabbes snygga, mintgröna overall eller när Hasse Carlsson glömmer bort att sjunga refrängen. Man hör att detta är en gammal kopia från dinosaurietidens VHS:er då det lixom rycker till i ljudet ibland... Själv skrattade jag så att tårarna rann när jag såg detta...
Lyrics | Noice lyrics - En Kväll I Tunnelbanan lyrics
Förutom ett par program jag använder ofta, finns det några TV-program och sen är det musik. Musikmappen är utan tvekan den största mappen på min dator. Precis som det ska vara när man kommer från min familj. Och släkt...
Musiken har alltid varit en mycket stor del av min familj och i släkten. När vi växte upp fattade inte mina och mina bröders kompisar hur vi stod ut hemma - vi hade en femrummare där vi bodde och ur varje rum kom det musik. Olika typers musik. Men det har också gjort att jag som var minst har en väldigt bred musiksmak. Varje sommar var dessutom full av spelmansmusik uppe i Hälsingland så det blir en hel del konstiga blandningar. Milt sagt...
Idag har jag och Lillfjompan (efter att jag hämtat henne inne i stan)lyssnat på sånna där låtar som jag minns från min barndom, Häng med på party... brorsan lirade gura och gungade fram och tillbaka medan vi skrålade för fullt.... Sen kommer vi in på tidiga ungdomen, Noise - kommer ni ihåg Noise??? En kväll i tunnelbanan fullkomligen dundrade ut ur brorsans tjuvlånade stereo. Men hur kunde de vara så bra? Sen blev man äldre och det blev lite annan musik som gjorde sitt intåg - Eldkvarn, Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Ni ser att just i dag är det svensk musik som gäller.
Pugh Rogefeldt med Finns det lite stolthet kvar... Kenta med Just i dag är jag stark... Factory, Millas Mirakel, Lustans lakejer och allt vad de nu heter och som passerat i min musikkvarn.
Mina stora svenska stora idoler var nog just Noise bland de svenska artisterna. Jag hade varje skiva och jag spelade dom om och om igen till mammas och pappas stora förtvivlan kan man nog säga. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde "En kväll i tunnelbanan". Vi var på väg ut till Vätö jag och mina föräldrar. Lagom när vi kom in i Norrtälje kom denna låt på radion och de SÄNKTE!!! Det var ju bara skrik och skrän - i deras ögon. I mina öron hade det ju varit ljuv musik. Fick reda på vilka det var som framfört låten och jag tjatade till mig denna LP av mina föräldrar. Satt och höll i omslaget med drömmande blick när skivan rullade på skivtallriken... Ja, det var tider det...
Jag är fortfarande lika inne på musik men jag har släppt skivorna och samlar det nu för tiden på min dator....
Hittade detta videoklipp. Kolla nu in hur man gick klädd på denna tid. Jag tror absolut inte att jag var speciellt annorlunda jag. Kolla speciellt in Clabbes snygga, mintgröna overall eller när Hasse Carlsson glömmer bort att sjunga refrängen. Man hör att detta är en gammal kopia från dinosaurietidens VHS:er då det lixom rycker till i ljudet ibland... Själv skrattade jag så att tårarna rann när jag såg detta...
Lyrics | Noice lyrics - En Kväll I Tunnelbanan lyrics
Jaga Lillfjompan
Klockan kvart över 3 idag på eftermiddagen kom ett mess!
"Jag sitter på fel buss"
Ehhh.... jaha....?
Jodå - lillfjompan hade stigit på fel buss så nu var hon på väg in till stan...
Innan jag fått tag på henne igen hade hon kommit förbi sista hållplatsen innan stan.
Ner till bilen.
In i bilen.
Ringer upp henne igen -
"lägg nu inte på luren, lilla fröken"
"Nej mamma...."
-
-
-
"Nu åker vi förbi IKEA..."
"Okej..."
"Nu åker vi förbi Klädkällaren"
"Mm..."
"Nu ser jag läppstiftet..."
"Förstår det"
-
-
-
Brum, brum.... kör som en tok...
-
-
-
"Nu stannar bussen...."
"Vart är du då?"
"Det vet jag inte..."
"Vänd på dig - där är Nisse Pisse"
"Neeeej"
"Jo...."
----
"Okej då!"
"Snart framme...."
-
-
-
Brum, brum... vänster i korsningen, igenom rondellen.
Där stod hon - mammas Lillfjompa. Alldeles blöt och förtvivlad...
Jaja - sånt som händer.
Hon fattade inte direkt varför mamma skrattade nu när spänningen släppt och hon var lokaliserad.
Poppade Michael Jackson på vägen hem...
"Jag sitter på fel buss"
Ehhh.... jaha....?
Jodå - lillfjompan hade stigit på fel buss så nu var hon på väg in till stan...
Innan jag fått tag på henne igen hade hon kommit förbi sista hållplatsen innan stan.
Ner till bilen.
In i bilen.
Ringer upp henne igen -
"lägg nu inte på luren, lilla fröken"
"Nej mamma...."
-
-
-
"Nu åker vi förbi IKEA..."
"Okej..."
"Nu åker vi förbi Klädkällaren"
"Mm..."
"Nu ser jag läppstiftet..."
"Förstår det"
-
-
-
Brum, brum.... kör som en tok...
-
-
-
"Nu stannar bussen...."
"Vart är du då?"
"Det vet jag inte..."
"Vänd på dig - där är Nisse Pisse"
"Neeeej"
"Jo...."
----
"Okej då!"
"Snart framme...."
-
-
-
Brum, brum... vänster i korsningen, igenom rondellen.
Där stod hon - mammas Lillfjompa. Alldeles blöt och förtvivlad...
Jaja - sånt som händer.
Hon fattade inte direkt varför mamma skrattade nu när spänningen släppt och hon var lokaliserad.
Poppade Michael Jackson på vägen hem...
Tro...
Tro, jag vill känna tro...
Smakar på orden. Fina ord, ord om hopp.
Det är vad jag vill känna - tro om hopp.
Jag är så sviken.
Känner mig så sorgsen.
Jag blev lurad och någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.
Det finns nog dom som har en helt annan sanning.
Men jag talar om MIN sanning för det är den verklighet jag lever i.
Jag blev sviken av en av dom jag litade mest på - den jag delade allt med.
Det känns inget bra.
Rättare sagt - det gör mig så oerhört ledsen.
Det gör mig så arg.
Tro - ja, jag vill känna tro.
Tro och hopp om att det finns ett liv därute för mig med.
För just nu sitter jag här inne och vågar mig inte ut.
Jag har ångest.
Jag är rädd.
Rädd för saker jag aldrig varit rädd för tidigare.
Rädslor som kan vara till synes helt obefogade
men som de "som kan det här" säger faktiskt är helt normala.
Det kommer att bli bättre säger dom.
Det kommer att mattas av.
När???
En del förstår vad jag pratar om,
en del har upplevt det hela själv.
Andra säger jag är helt ute och cyklar -
ja, låt mig cykla då för det är ändå så jag känner.
Det är ändå det handikappade liv jag lever.
Tro - jag vill känna tro.
Jag vill känna hopp.
Tack för allt stöd som ni gett mig.
De som känner att de kan ta åt sig av mitt tack -
GÖR DET! Det är er det är riktat åt.
Ni andra - som spelat med -
lägg ner nu.
Jag klarar mig utan er.
Tro - jag vill känna tro...
... någonstans där ute finns mitt hopp....
Lyrics | Marie Fredriksson lyrics - Tro lyrics
Smakar på orden. Fina ord, ord om hopp.
Det är vad jag vill känna - tro om hopp.
Jag är så sviken.
Känner mig så sorgsen.
Jag blev lurad och någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.
Det finns nog dom som har en helt annan sanning.
Men jag talar om MIN sanning för det är den verklighet jag lever i.
Jag blev sviken av en av dom jag litade mest på - den jag delade allt med.
Det känns inget bra.
Rättare sagt - det gör mig så oerhört ledsen.
Det gör mig så arg.
Tro - ja, jag vill känna tro.
Tro och hopp om att det finns ett liv därute för mig med.
För just nu sitter jag här inne och vågar mig inte ut.
Jag har ångest.
Jag är rädd.
Rädd för saker jag aldrig varit rädd för tidigare.
Rädslor som kan vara till synes helt obefogade
men som de "som kan det här" säger faktiskt är helt normala.
Det kommer att bli bättre säger dom.
Det kommer att mattas av.
När???
En del förstår vad jag pratar om,
en del har upplevt det hela själv.
Andra säger jag är helt ute och cyklar -
ja, låt mig cykla då för det är ändå så jag känner.
Det är ändå det handikappade liv jag lever.
Tro - jag vill känna tro.
Jag vill känna hopp.
Tack för allt stöd som ni gett mig.
De som känner att de kan ta åt sig av mitt tack -
GÖR DET! Det är er det är riktat åt.
Ni andra - som spelat med -
lägg ner nu.
Jag klarar mig utan er.
Tro - jag vill känna tro...
... någonstans där ute finns mitt hopp....
Lyrics | Marie Fredriksson lyrics - Tro lyrics
tisdag 24 november 2009
Julen är på väg....
Soffan skriver på sin statusrad att det är jul om precis 1 månad!
Efterföljarna var många...
Min jul i år kommer att vara en jul jag vill vara utan.
Vissa saker kommer dock att förgylla min vardag.
Som att min älskade Storfjompa kommer hem. Den 22 december ska jag hämta henne och jag släpper inte iväg henne förräns den 3 januari.
Men det andra...
Det känslomässiga.
Det glada.
Allt är bara fyllt av ångest i år.
Jag vet inte hur jag ska få ihop mitt liv till ett helt liv igen.
Vet lixom inte hur jag ska få min vardag att bli en vardag.
Vet inte hur jag ska orka vara mamma åt mina barn.
Vet inte hur jag ska orka vara dotter till mina föräldrar.
Vet inte hur jag ska orka vara kvinna... mor... dotter... vän... kollega...
Alla säger till mig att jag måste orka -
att jag inte får ge upp!
Nej, jag ska göra mitt bästa att inte göra det -
men det är så fruktansvärt svårt.
Det finns så många saker jag är arga på.
Det finns så många lögner jag är så trött på.
Jag vill bara att man ska lyssna på mig.
Jag vill bara att man ska ha sanningen innan man dömer.
Jag står för det jag gjort - och jag tar konsekvenserna av det.
Känner mig väldigt ensam om att ta konsekvenserna.
För jag har tydligen gjort ett embryo till en broiler.
För alla som nu går i den tron kan jag tala om följande:
De tre anmälningar jag fått på mig är gjorda oberoende av varandra!
Det vill säga att de kommit i varje fall!
Och socialen är skyldiga att faktiskt göra en utredning i sådana fall -
annars bryter de mot lagen.
Att de sen tar ställning till det som hänt är en sak.
De har dessutom gjort denna bedömningen med hjälp av vittnesmål.
Och med hjälp av polisen.
Och jag är skyldig!!!
Men jag lever med det med och jag skyller inte på någon annan.
Jag gör nu det som de säger till mig att jag ska göra -
för jag vet så väl vad som står på spel, nämligen
MINA BARN!!!
Mina älskade Fjompbarn som jag absolut inte vill förlora.
Under inga omständigheter.
Så tyck ni att jag har gjort en broiler av ett embryo -
jag fattar i varje fall vad lagen säger och inför lagen är vi alla lika.
Så säg ni mig, ni som tycker att jag varit egoistiskt i mitt handlande:
Hade ni offrat era barn?
Hade ni velat att era barn skulle växa upp i en tillvaro där höga röster och bråk var vardag?
Hade ni velat låta era barn växa upp i en miljö av fula, fula ord?
Observera nu att jag inte säger att någon sagt mer eller mindre.
Men jag tar min del av det som varit.
Så snälla ni som lever för lögnen -
Ta er lögn och spola ner den i dasset och välkommen till verklighetens Sverige.
Min verklighet!!!
Efterföljarna var många...
Min jul i år kommer att vara en jul jag vill vara utan.
Vissa saker kommer dock att förgylla min vardag.
Som att min älskade Storfjompa kommer hem. Den 22 december ska jag hämta henne och jag släpper inte iväg henne förräns den 3 januari.
Men det andra...
Det känslomässiga.
Det glada.
Allt är bara fyllt av ångest i år.
Jag vet inte hur jag ska få ihop mitt liv till ett helt liv igen.
Vet lixom inte hur jag ska få min vardag att bli en vardag.
Vet inte hur jag ska orka vara mamma åt mina barn.
Vet inte hur jag ska orka vara dotter till mina föräldrar.
Vet inte hur jag ska orka vara kvinna... mor... dotter... vän... kollega...
Alla säger till mig att jag måste orka -
att jag inte får ge upp!
Nej, jag ska göra mitt bästa att inte göra det -
men det är så fruktansvärt svårt.
Det finns så många saker jag är arga på.
Det finns så många lögner jag är så trött på.
Jag vill bara att man ska lyssna på mig.
Jag vill bara att man ska ha sanningen innan man dömer.
Jag står för det jag gjort - och jag tar konsekvenserna av det.
Känner mig väldigt ensam om att ta konsekvenserna.
För jag har tydligen gjort ett embryo till en broiler.
För alla som nu går i den tron kan jag tala om följande:
De tre anmälningar jag fått på mig är gjorda oberoende av varandra!
Det vill säga att de kommit i varje fall!
Och socialen är skyldiga att faktiskt göra en utredning i sådana fall -
annars bryter de mot lagen.
Att de sen tar ställning till det som hänt är en sak.
De har dessutom gjort denna bedömningen med hjälp av vittnesmål.
Och med hjälp av polisen.
Och jag är skyldig!!!
Men jag lever med det med och jag skyller inte på någon annan.
Jag gör nu det som de säger till mig att jag ska göra -
för jag vet så väl vad som står på spel, nämligen
MINA BARN!!!
Mina älskade Fjompbarn som jag absolut inte vill förlora.
Under inga omständigheter.
Så tyck ni att jag har gjort en broiler av ett embryo -
jag fattar i varje fall vad lagen säger och inför lagen är vi alla lika.
Så säg ni mig, ni som tycker att jag varit egoistiskt i mitt handlande:
Hade ni offrat era barn?
Hade ni velat att era barn skulle växa upp i en tillvaro där höga röster och bråk var vardag?
Hade ni velat låta era barn växa upp i en miljö av fula, fula ord?
Observera nu att jag inte säger att någon sagt mer eller mindre.
Men jag tar min del av det som varit.
Så snälla ni som lever för lögnen -
Ta er lögn och spola ner den i dasset och välkommen till verklighetens Sverige.
Min verklighet!!!
måndag 23 november 2009
Sanningen för sjutton - sanningen
Nu är jag så där arg igen - så som bara jag kan bli...
Speciellt när jag blir dömd för saker jag faktiskt inte rår över.
Varför i hela friden kan inte människor stå för det de säger?
Varför kan människor faktiskt inte säga sanningen?
Döm mig inte för saker ni inte har hela sanningen om.
Döm mig inte innan ni frågat mig om sanningen.
Men jag borde ju vara van vid det här laget.
Människor runt mig har en tendens till att sopa saker under mattan.
Saker de sett blir osedda när sanningen väl kommer krypande runt knuten.
"Va - jag? Skulle jag ha vetat?"
"Skulle jag ha sagt något?"
"Nej, nej - absolut inte"
Sen står jag där med skulden, skammen och ångesten.
Som om någon skulle bry sig.
Jag trodde att det fanns dom som faktiskt brydde sig om hur jag mådde.
Jag trodde i min enfald att människor kunde hålla sig till sanningen.
För att bilda sig en uppfattning måste man ha båda sidorna -
annars blir det lätt fel.
När man bildar sig en uppfattning borde man ta båda sidorna och lägga ihop dem till en sanning och sen kolla - "har jag fattat rätt"?
Nej.
Människor gör inte så.
Det är väl bara jag och ett par, få andra som gör så.
Det är väl bara jag och par få som faktiskt tror på sanningen
och kämpar för den.
Kämpar för att sanningen är det som ska råda istället för halvsanningar som bara misstolkas.
Sanningen kan vara hård att ta men den är bättre än lögnen
för lögnen gör ont att få serverad rakt i ansiktet när den uppdagas.
När jag älskar någon, tycker om någon, tar jag strid för sanningen för jag vet att människan som drabbas troligtvis kommer att må dåligt av dessa lögner.
Det kan vara vänner (och nog är det så att man kämpat för sina vänner många, många gånger. Och då tagit skit för vännernas skull).
Det kan vara män man levt med -
har alltid försvarat mina män inför andra.
Men nu har jag lärt mig min läxa.
Igen.
Hela mitt liv i ett nötskal.
Det är ju så här det alltid varit.
Kommer fortsättningen också vara så här?
Jag gör en sak och istället för att kolla sanningen -
kommer domen.
Och domen är hård, speciellt när man slår på någon som redan ligger...
Men gör det - slå gärna på den som redan ligger -
livet blir så mycket lättare då... (NOT!!!)
Ta reda på hela sanningen innan ni dömer.
Det skulle vara så klädsamt..
Speciellt när jag blir dömd för saker jag faktiskt inte rår över.
Varför i hela friden kan inte människor stå för det de säger?
Varför kan människor faktiskt inte säga sanningen?
Döm mig inte för saker ni inte har hela sanningen om.
Döm mig inte innan ni frågat mig om sanningen.
Men jag borde ju vara van vid det här laget.
Människor runt mig har en tendens till att sopa saker under mattan.
Saker de sett blir osedda när sanningen väl kommer krypande runt knuten.
"Va - jag? Skulle jag ha vetat?"
"Skulle jag ha sagt något?"
"Nej, nej - absolut inte"
Sen står jag där med skulden, skammen och ångesten.
Som om någon skulle bry sig.
Jag trodde att det fanns dom som faktiskt brydde sig om hur jag mådde.
Jag trodde i min enfald att människor kunde hålla sig till sanningen.
För att bilda sig en uppfattning måste man ha båda sidorna -
annars blir det lätt fel.
När man bildar sig en uppfattning borde man ta båda sidorna och lägga ihop dem till en sanning och sen kolla - "har jag fattat rätt"?
Nej.
Människor gör inte så.
Det är väl bara jag och ett par, få andra som gör så.
Det är väl bara jag och par få som faktiskt tror på sanningen
och kämpar för den.
Kämpar för att sanningen är det som ska råda istället för halvsanningar som bara misstolkas.
Sanningen kan vara hård att ta men den är bättre än lögnen
för lögnen gör ont att få serverad rakt i ansiktet när den uppdagas.
När jag älskar någon, tycker om någon, tar jag strid för sanningen för jag vet att människan som drabbas troligtvis kommer att må dåligt av dessa lögner.
Det kan vara vänner (och nog är det så att man kämpat för sina vänner många, många gånger. Och då tagit skit för vännernas skull).
Det kan vara män man levt med -
har alltid försvarat mina män inför andra.
Men nu har jag lärt mig min läxa.
Igen.
Hela mitt liv i ett nötskal.
Det är ju så här det alltid varit.
Kommer fortsättningen också vara så här?
Jag gör en sak och istället för att kolla sanningen -
kommer domen.
Och domen är hård, speciellt när man slår på någon som redan ligger...
Men gör det - slå gärna på den som redan ligger -
livet blir så mycket lättare då... (NOT!!!)
Ta reda på hela sanningen innan ni dömer.
Det skulle vara så klädsamt..
söndag 22 november 2009
I baklås 2
När jag väntade Lillfjompan var min stora, lila sjal min absolut bästa vän. Tillsammans med kryckorna. Det kändes helt enkelt som om kroppen inte skulle hålla ihop. Det var inte så konstigt med tanke på den snedställda höft som jag har sen min mc-olycka. Med tanke på att min läkare när jag var 18 år sa till mig att min kropp inte skulle klara av en graviditet så är jag rätt nöjd med de 3 barn jag har. Men skulle som sagt var gärna ha 4 stycken... (himla tjat om det...).
Jag har alltid älskat min goa mage. Att det värkte var lixom en annan sak. Älskade helt enkelt själva känslan av att vara gravid. Hur som helst, när jag var i 5 månaden blev jag sjukskriven på heltid pga smärtorna i kroppen. Den snedställda höften fanns det ju ingenting att göra åt så det var bara att vrida den lila sjalen runt höfterna och försöka ta sig fram och sköta om de två barn jag hade. När det var 8 veckor kvar blev jag sjuk i feber. Hade feberfrossa om nätterna och svettades mängder. Febern gick upp och ned i kroppen och ingen förstod varför. Barnets hjärtljud ökade och låg först på 160. Sen gick de upp till 170 för att slutligen hamna på runt 180! Detta är högt för ett ofött barn. Hjärtljuden på ett ofött barn ska ligga på 120-150. När det var 6 veckor kvar var jag helt slut av febern som kom och gick och gick iväg till en annan läkare än den jag varit hos tidigare. Lämnade ifrån mig massor med blod och äntligen konstaterade de vad som var fel - en skyhög sänka och urinvägsinfektion. Till saken hör att jag hade som liten massor med urinvägsinfektioner och de gjorde tusan så ont och jag hade inte ont alls denna gång så det var ingen som tänkte på att det kunde vara det.
Hur som helst fick jag superstarkt penicillin. Som tyvärr tog hand om allt i kroppen och 4,5 veckor innan utsatt datum började jag helt plötsligt att blöda en morgon. Hela natten hade febern kommit och gått och jag hade varit orolig och hade haft ONT i kroppen. Speciellt i höfterna. Sitter hur som helst där på toan och ska torka mig och får ett papper fyllt av blod i handen. Och så kommer den där värken som skär genom kroppen. Sitter kvar på toan, tyst, tyst och undrar "vad är detta?". Tar mig ut ur toan och in i sovrummet. Sitter på sängkanten och var 10:e minut kommer en värk. Tänker på vad de sa förra gången - "förvärkar... man föder inte barn på 10:o minutersvärkar". Efter 45 minuter väcker jag pappan och ber honom hämta telefonen. Ringer först till mina föräldrar och ber dem komma och hämta Storfjompan och Fjompen. Sen ringer jag BB. Talar om att papperet varit fullt av blod och att jag hade värkar var 10:e minut. Får höra det där som jag visste "Man föder inga barn på 10:o minuters värkar". Talar om för tanten att det gör man visst det. Nej... Jo, jag har gjort det förut. Jaja... hon är mer orolig för blodet och säger att vi ska komma in för kontroll.
Föräldrarna kommer för att hämta de andra 2. Jag tar det lugnt och ringer efter en taxi. Det är påskhelg, närmare bestämt påskdagen och taxin är svindyr - 1000 kronor. Under hela resan in kommer de där värkarna med var 10:e minut. Kommer in till BB efter den där timman och blir invisad till specialbb eftersom att det är mer än 2 veckor kvar innan utsatt tid. De kollar först hjärtljudet på barnet - det ligger fortfarande på 180! Nu fylls rummet med folk, läkare och annat. De sätter en blodtrycksmanchett på min arm och mäter mitt blodtryck som ligger på 200/240. Det är farligt när det som ska vara det undre trycket är över det högre. Ingenting stämmer. Barnet är superstressat. De ska nu sätta dropp eftersom att jag har värkar med 10 minuters mellanrum och de vill inte irritera födseln och kollar först inte hur öppen jag var. Förklarar med lugn stämma att förra barnet föddes med 10:o minutersvärkar så de kan väl i varje fall kolla? De kollar och konstaterar att här ska det födas barn för jag är öppen 10 cm. Inget dropp behövs således. Hjärtljudet på barnet går upp och det är nu vattnet går och det är alldeles brunt vilket definitivt innebär att barnet inte mår bra och det är nu läkaren tittar på mig med stenhård blick och säger till mig med allvarlig blick:
"Det här barnet ska ut. Och det ska ut nu." Detta innebär att jag krystar som sjutton innan krystvärkarna börjat. Snart är hon nästan ute och de rensar alla andningsvägar på den lilla bleka bäbisen. Helt ute är det helt tyst i rummet. Inte ett barnskrik. Bara ljudet från apparater. De klipper navelsträngen och springer till den mobila enheten de tagit in i rummet. De suger återigen i alla andningsvägar och försöker få liv i henne.
Det ända jag kan säga är att: "det är något som är fel, det är något som är fel"... tårarna rinner utmed mina kinder. Det är då jag får höra det mest underbara skrik jag någonsin hört. Skriket från Lillfjompan. Hennes apgarpoäng var nästan obefintliga. Nu får jag se henne och jag ser återigen en fin flicka med stora, stora blå ögon. Med långt ljust hår!!! För att vara bebis i varje fall. Lillfjompan hade tom toffs när vi åkte hem från BB. Över 1 decimeter långt hår hade denna söta bäbis. Hon var inte så stor men hon hade överlevt... Jag överlevde...
Ja, de är mina underverk mina små. Nu är de inte så små längre men i mitt hjärta kommer de alltid vara mina små.
Jag har alltid älskat min goa mage. Att det värkte var lixom en annan sak. Älskade helt enkelt själva känslan av att vara gravid. Hur som helst, när jag var i 5 månaden blev jag sjukskriven på heltid pga smärtorna i kroppen. Den snedställda höften fanns det ju ingenting att göra åt så det var bara att vrida den lila sjalen runt höfterna och försöka ta sig fram och sköta om de två barn jag hade. När det var 8 veckor kvar blev jag sjuk i feber. Hade feberfrossa om nätterna och svettades mängder. Febern gick upp och ned i kroppen och ingen förstod varför. Barnets hjärtljud ökade och låg först på 160. Sen gick de upp till 170 för att slutligen hamna på runt 180! Detta är högt för ett ofött barn. Hjärtljuden på ett ofött barn ska ligga på 120-150. När det var 6 veckor kvar var jag helt slut av febern som kom och gick och gick iväg till en annan läkare än den jag varit hos tidigare. Lämnade ifrån mig massor med blod och äntligen konstaterade de vad som var fel - en skyhög sänka och urinvägsinfektion. Till saken hör att jag hade som liten massor med urinvägsinfektioner och de gjorde tusan så ont och jag hade inte ont alls denna gång så det var ingen som tänkte på att det kunde vara det.
Hur som helst fick jag superstarkt penicillin. Som tyvärr tog hand om allt i kroppen och 4,5 veckor innan utsatt datum började jag helt plötsligt att blöda en morgon. Hela natten hade febern kommit och gått och jag hade varit orolig och hade haft ONT i kroppen. Speciellt i höfterna. Sitter hur som helst där på toan och ska torka mig och får ett papper fyllt av blod i handen. Och så kommer den där värken som skär genom kroppen. Sitter kvar på toan, tyst, tyst och undrar "vad är detta?". Tar mig ut ur toan och in i sovrummet. Sitter på sängkanten och var 10:e minut kommer en värk. Tänker på vad de sa förra gången - "förvärkar... man föder inte barn på 10:o minutersvärkar". Efter 45 minuter väcker jag pappan och ber honom hämta telefonen. Ringer först till mina föräldrar och ber dem komma och hämta Storfjompan och Fjompen. Sen ringer jag BB. Talar om att papperet varit fullt av blod och att jag hade värkar var 10:e minut. Får höra det där som jag visste "Man föder inga barn på 10:o minuters värkar". Talar om för tanten att det gör man visst det. Nej... Jo, jag har gjort det förut. Jaja... hon är mer orolig för blodet och säger att vi ska komma in för kontroll.
Föräldrarna kommer för att hämta de andra 2. Jag tar det lugnt och ringer efter en taxi. Det är påskhelg, närmare bestämt påskdagen och taxin är svindyr - 1000 kronor. Under hela resan in kommer de där värkarna med var 10:e minut. Kommer in till BB efter den där timman och blir invisad till specialbb eftersom att det är mer än 2 veckor kvar innan utsatt tid. De kollar först hjärtljudet på barnet - det ligger fortfarande på 180! Nu fylls rummet med folk, läkare och annat. De sätter en blodtrycksmanchett på min arm och mäter mitt blodtryck som ligger på 200/240. Det är farligt när det som ska vara det undre trycket är över det högre. Ingenting stämmer. Barnet är superstressat. De ska nu sätta dropp eftersom att jag har värkar med 10 minuters mellanrum och de vill inte irritera födseln och kollar först inte hur öppen jag var. Förklarar med lugn stämma att förra barnet föddes med 10:o minutersvärkar så de kan väl i varje fall kolla? De kollar och konstaterar att här ska det födas barn för jag är öppen 10 cm. Inget dropp behövs således. Hjärtljudet på barnet går upp och det är nu vattnet går och det är alldeles brunt vilket definitivt innebär att barnet inte mår bra och det är nu läkaren tittar på mig med stenhård blick och säger till mig med allvarlig blick:
"Det här barnet ska ut. Och det ska ut nu." Detta innebär att jag krystar som sjutton innan krystvärkarna börjat. Snart är hon nästan ute och de rensar alla andningsvägar på den lilla bleka bäbisen. Helt ute är det helt tyst i rummet. Inte ett barnskrik. Bara ljudet från apparater. De klipper navelsträngen och springer till den mobila enheten de tagit in i rummet. De suger återigen i alla andningsvägar och försöker få liv i henne.
Det ända jag kan säga är att: "det är något som är fel, det är något som är fel"... tårarna rinner utmed mina kinder. Det är då jag får höra det mest underbara skrik jag någonsin hört. Skriket från Lillfjompan. Hennes apgarpoäng var nästan obefintliga. Nu får jag se henne och jag ser återigen en fin flicka med stora, stora blå ögon. Med långt ljust hår!!! För att vara bebis i varje fall. Lillfjompan hade tom toffs när vi åkte hem från BB. Över 1 decimeter långt hår hade denna söta bäbis. Hon var inte så stor men hon hade överlevt... Jag överlevde...
Ja, de är mina underverk mina små. Nu är de inte så små längre men i mitt hjärta kommer de alltid vara mina små.
I baklås
Idag har mina höfter gått i baklås. Så här ont i höfterna har jag inte haft sen jag väntade Lovisa då varje steg kändes som ett straff... Idag känns varje steg som ett straff... Så länge jag sitter still på stolen i köket känns det någorlunda okej - så jag sitter still här så mycket som möjligt. Lillfjompan tittar frågande på mig varje gång jag reser mig upp eftersom att det låter Ihhh.... ohhh.... aaaajjjjjjj!!!! Jag som alltid sagt att jag vill ha 4 barn får kanske ska börja fundera över min önskan. Eller inte.
Jag har alltid älskat att vara gravid. Även fast det har gjort ont pga en eller annan anledning. Den enda graviditet jag har haft utan problem är Storfjompans. Där fungerade allt som det skulle och efter en förlossning på 24,5 timmar kom min lilla tjej med sina perfekta fingrar och naglar. När hon föddes sa sköterskorna att "dom naglarna... tänkt dig dom långa och målade". Stoooora blåa ögon såg sig nyfiket omkring på omvärlden. Världens sötaste Storfjompa hade anlänt.
När jag väntade Fjompen blev det ju problem och jag höll på att förlora honom i 5 månaden och framåt. En dag fick jag bara så ont i magen och jag och den blivande fadern tog oss till gynmottagningen. Undersökningar hit och dit och så vidare till Danderyd och inläggning. De hittade ingen orsak till mina smärtor så jag fick åka hem igen. Den läkare jag hade var en klok man och talade om för mig att resten av graviditeten var det sängläge, inte bära och bara gå till bilen som gällde och jag höll det. Jag gick till bilen för att köra Storfjompan den mycket korta vägen ned för backen till dagis. Hon hade fått behovstid eftersom att jag inte klarade av att ta hand om henne hela dagarna. Så jag låg där i soffan hela dagarna. Kollade på "Våra bästa år"... Världens första och största såpopera. Fortfarande kan man ju sätta på TV:n och man hajjar fortfarande vad det handlar om. Hur som helst - 2 veckor innan utsatt tid satte den mest (då) underligaste förlossning jag har träffat på. Vaknade vid 2 på natten av att det gjorde mer ont än vad det gjort tidigare. Inser att något är på gång. Mitt i natten tappar jag upp ett bad och lägger mig i det. Halvsover i badet och tar tiden på värkarna - 10 minuter. Tiden går och jag ringer förlossningen vid 8-tiden som säger att jag ska ta det lugnt, ta en promenad, bada eller annat. Ingen fara när det är 10 minuter emellan - det var säkert bara förvärkar. Hade ju ändå 2 veckor kvar tills utsatt tid. Muttrar att jag redan badat halva natten och känner mig som ett russin. Går och handlar - var tionde minut hänger jag över kundvagnen. Träffar en kompis som bara inte slutar att prata - snacka om att jag höll på att slå något hårt i huvudet på henne. In i bilen, hem igen och ner i badet. Och det är fortfarande 10 minuter mellan. Vid 5-tiden kom min far och hämtade Storfjompan för säkerhets skull. Vid 23-tiden ringer jag till förlossningen igen. Ingen fara säger de fortfarande. Vid midnatt är jag mer än slut, det är snöstorm ute och svinkallt. Ringer igen och skriker åt tanten på andra sidan att jag dör snart! 10-minutersvärkar som sitter i nästan 2,5 minuter är inte att leka med. Okej då - du får väl komma in och få något att sova på. Vid 1-tiden sitter jag och pappan i en taxi. Runt 2-tiden är vi framme. En barnmorska tar emot och gör sin undersökning och konstaterar nu att man föder uppenbarligen barn på 10 minutersvärkar för jag var öppen 8 cm och Fjompsonen var född inom 2 timmar. När moderkakan kom ut sa barnmorskan att "här har vi haft ont". Det som gjort ont var en inre blödning i moderkakan så läkaren som varit så vis och tvingat mig att ta det lugnt visste vad han gjorde.
Om jag inte lyssnat på honom hade jag troligen inte haft min goa 13-åriga fjompson idag...
Jag har alltid älskat att vara gravid. Även fast det har gjort ont pga en eller annan anledning. Den enda graviditet jag har haft utan problem är Storfjompans. Där fungerade allt som det skulle och efter en förlossning på 24,5 timmar kom min lilla tjej med sina perfekta fingrar och naglar. När hon föddes sa sköterskorna att "dom naglarna... tänkt dig dom långa och målade". Stoooora blåa ögon såg sig nyfiket omkring på omvärlden. Världens sötaste Storfjompa hade anlänt.
När jag väntade Fjompen blev det ju problem och jag höll på att förlora honom i 5 månaden och framåt. En dag fick jag bara så ont i magen och jag och den blivande fadern tog oss till gynmottagningen. Undersökningar hit och dit och så vidare till Danderyd och inläggning. De hittade ingen orsak till mina smärtor så jag fick åka hem igen. Den läkare jag hade var en klok man och talade om för mig att resten av graviditeten var det sängläge, inte bära och bara gå till bilen som gällde och jag höll det. Jag gick till bilen för att köra Storfjompan den mycket korta vägen ned för backen till dagis. Hon hade fått behovstid eftersom att jag inte klarade av att ta hand om henne hela dagarna. Så jag låg där i soffan hela dagarna. Kollade på "Våra bästa år"... Världens första och största såpopera. Fortfarande kan man ju sätta på TV:n och man hajjar fortfarande vad det handlar om. Hur som helst - 2 veckor innan utsatt tid satte den mest (då) underligaste förlossning jag har träffat på. Vaknade vid 2 på natten av att det gjorde mer ont än vad det gjort tidigare. Inser att något är på gång. Mitt i natten tappar jag upp ett bad och lägger mig i det. Halvsover i badet och tar tiden på värkarna - 10 minuter. Tiden går och jag ringer förlossningen vid 8-tiden som säger att jag ska ta det lugnt, ta en promenad, bada eller annat. Ingen fara när det är 10 minuter emellan - det var säkert bara förvärkar. Hade ju ändå 2 veckor kvar tills utsatt tid. Muttrar att jag redan badat halva natten och känner mig som ett russin. Går och handlar - var tionde minut hänger jag över kundvagnen. Träffar en kompis som bara inte slutar att prata - snacka om att jag höll på att slå något hårt i huvudet på henne. In i bilen, hem igen och ner i badet. Och det är fortfarande 10 minuter mellan. Vid 5-tiden kom min far och hämtade Storfjompan för säkerhets skull. Vid 23-tiden ringer jag till förlossningen igen. Ingen fara säger de fortfarande. Vid midnatt är jag mer än slut, det är snöstorm ute och svinkallt. Ringer igen och skriker åt tanten på andra sidan att jag dör snart! 10-minutersvärkar som sitter i nästan 2,5 minuter är inte att leka med. Okej då - du får väl komma in och få något att sova på. Vid 1-tiden sitter jag och pappan i en taxi. Runt 2-tiden är vi framme. En barnmorska tar emot och gör sin undersökning och konstaterar nu att man föder uppenbarligen barn på 10 minutersvärkar för jag var öppen 8 cm och Fjompsonen var född inom 2 timmar. När moderkakan kom ut sa barnmorskan att "här har vi haft ont". Det som gjort ont var en inre blödning i moderkakan så läkaren som varit så vis och tvingat mig att ta det lugnt visste vad han gjorde.
Om jag inte lyssnat på honom hade jag troligen inte haft min goa 13-åriga fjompson idag...
lördag 21 november 2009
Hjärnstopp
Idag har hjärnan gått i baklås känns det som - tillsammans med kroppen. Jag har ju varit förkyld i nästan 5 veckor, fram och tillbaka och det har hostats rejält emellanåt. Det är väl mer än 1 som har sagt till mig att jag ska vandra iväg till läkaren men jag kommer ju aldrig iväg. Tills idag då jag trodde att ryggen och bröstet skulle brännas upp. Att dra djupa andetag och hosta kändes som en omöjlighet så jag tog mig iväg till akuten. Som inte blev glada... behöver väl inte säga mer... skyhög sänka och lunginflammation blev domen. De ville gärna att jag faktiskt skulle bli kvar men vem ska ta hand om barnen då? Så det blev allt till att åka förbi och hämta Lovisa på hennes kalas och sen åka hem igen... Det är vid sånna tillfällen jag blir ännu mer förbannad över allt som har hänt... men men... orkar verkligen inte vara arg idag.
Igår ramlade jag ju in på gamla låtar igen och minnen till dom. Jag, som alltid lyssnat massor på musik, har ju samlat på mig massor med minnen till den musik jag lyssnat på. Jag förknippar helt enkelt massor till musiken, bygger lixom upp minnena till dom. Dagens låt är från när jag var... inte en aning faktiskt. Jag har olika minnesperioder till den. Men jag kommer alltid ihåg vissa saker när jag lyssnar på detta band. På något sätt är det en kille som kallades för Pangis. Egentligen hette han något annat. Jag vet inte varför jag förknippar REO Speedwagon med honom men jag gör det i varje fall. Det minnet av honom som sitter hårdast fast är den helg då han skjutsade mig hem efter ett av de SSU-discon vi hade på Vätö. Jag har för mig att han hade en Volvo. Discot gick bra för SSU. Vi hade städat undan och han skjutsade mig hem, jag bodde ju längst upp på Vätö så han tog vägen förbi mig innan han åkte till färjan. Han åkte med dagens sista färja - 2-färjan. Morgonen efter väckte min mamma mig och sa att Olof Palme var död. Ja, jag var ju inte den enda som var chockad över detta. På något sätt var det symboliskt att vi hade haft ett SSU-disco samtidigt som en av våra absolut största socialdemokratiska ledare lämnat oss genom ett våldsdåd.
Pangis hade en kompis, Micke, som lyssnade mycket på REO Speedwagon. Ja, jag vet inte varför jag sammankopplar Pangis med detta band som sagt... Har försökt hitta en låt att lägga ut. Problemet är att jag tycker att så många av dem är så bra. Men nu har jag valt - en av de låtarna jag brukar lyssna på när jag är deppig men jag byter ju alltid könen så att den kan representera mig själv.... Så varsegod, "Take it on the run" - REO Speedwagon:
Lyrics | Reo Speedwagon lyrics - Take It On The Run lyrics
Igår ramlade jag ju in på gamla låtar igen och minnen till dom. Jag, som alltid lyssnat massor på musik, har ju samlat på mig massor med minnen till den musik jag lyssnat på. Jag förknippar helt enkelt massor till musiken, bygger lixom upp minnena till dom. Dagens låt är från när jag var... inte en aning faktiskt. Jag har olika minnesperioder till den. Men jag kommer alltid ihåg vissa saker när jag lyssnar på detta band. På något sätt är det en kille som kallades för Pangis. Egentligen hette han något annat. Jag vet inte varför jag förknippar REO Speedwagon med honom men jag gör det i varje fall. Det minnet av honom som sitter hårdast fast är den helg då han skjutsade mig hem efter ett av de SSU-discon vi hade på Vätö. Jag har för mig att han hade en Volvo. Discot gick bra för SSU. Vi hade städat undan och han skjutsade mig hem, jag bodde ju längst upp på Vätö så han tog vägen förbi mig innan han åkte till färjan. Han åkte med dagens sista färja - 2-färjan. Morgonen efter väckte min mamma mig och sa att Olof Palme var död. Ja, jag var ju inte den enda som var chockad över detta. På något sätt var det symboliskt att vi hade haft ett SSU-disco samtidigt som en av våra absolut största socialdemokratiska ledare lämnat oss genom ett våldsdåd.
Pangis hade en kompis, Micke, som lyssnade mycket på REO Speedwagon. Ja, jag vet inte varför jag sammankopplar Pangis med detta band som sagt... Har försökt hitta en låt att lägga ut. Problemet är att jag tycker att så många av dem är så bra. Men nu har jag valt - en av de låtarna jag brukar lyssna på när jag är deppig men jag byter ju alltid könen så att den kan representera mig själv.... Så varsegod, "Take it on the run" - REO Speedwagon:
Lyrics | Reo Speedwagon lyrics - Take It On The Run lyrics
fredag 20 november 2009
Barndom och spindlar
Kollade på Idol idag. Förra fredagen var ju TV:n sönder så av naturliga skäl såg vi ju inte programmet då. Vet ju vem som åkte ut och ärligt så saknar jag honom inte. Saknar definitivt inte "stön-Pelle" heller. Idag var det några gamla godingar som var med. Kommer ihåg den där låten med Leo Sayer - When I Need You. Den är en riktig goding. Den låten gavs ut i England 1977. Vilket innebär att jag borde hört den när den kom till Sverige så låt oss säga att jag var runt 10 år. När jag var 10 år gick jag på mellanstadiet på Sofielundsskolan. Lekte med bästisen Lena, kompisarna Kristina och Theres. Det var även här min totala fobi för spindlar tog sin början då Anna-Karin, en av tjejerna i klassen tyckte mycket om spindlar. Det gjorde inte jag. Hon samlade ihop massor bakom en sån där gul sak som det fanns sand i till vintern. Jag rös och backade - Anna-Karin som var något av en "Lilla My" tyckte detta var jätteroligt och kastade således av alla spindlar på mig. Fortfarande kan jag känna hur dessa äckliga djur kryper på min kropp. Ryser när jag skriver. Allt sedan dess gör sig spindlar bäst i min frånvaro. Små, små spindlar är okej men så fort de blir större backar jag. Man brukar fråga mig hur jag dels kan vara uppväxt på landet, dels tycka så mycket om att gå i skogen samt att hur i hela friden kan jag rensa svampen jag plockat? Jodå, det funkar faktiskt. Men om jag fått med mig en hem struntar jag i skrocken och tar livet av den omedelbart med en halv rulle papper mellan spindeln och min hand.
En gång var vi på ett akvarium. Barnen och pappan försvann in. Jag kom till första rummet och där tog det i princip stopp. Det gick i små mikroskopiska steg. Överallt var det spindlar. Eller nästan lika vidrigt - ormar... Efter nästan timme hade barnen kommit på att mamma saknades och kom tillbaka. De drog ett stycke likblekt mamma med sig genom detta hemska rum. Resten av sakerna tyckte jag var jätteroligt att se. Utom precis vid utgången för där fanns ett av "gosedjuren". Barnen skulle klappa det ludna kräket. Jag kunde inte ens vara kvar där inne...
Just nu funderar jag över vad detta har att göra med den underbart fina låten "When I need you"... Absolut ingenting. Förutom att vi tjejer brukade lyssna på den tills skivan nästan var repig. Den symboliserar på något sett kärleken. Den innehåller alla de där sakerna som man känner när man saknar. Och saknar - det gör jag till förtvivlan. För det är ju så man saknar när man saknar sin kärlek. Inte undra på att den klättrade direkt på Englandslistan när den kom ut... I våra hjärtan klättrade den definitivt... (det var väl för väl att ingen av oss tyckte han var snygg...)
Lyrics | Leo Sayer lyrics - When I Need You lyrics
En gång var vi på ett akvarium. Barnen och pappan försvann in. Jag kom till första rummet och där tog det i princip stopp. Det gick i små mikroskopiska steg. Överallt var det spindlar. Eller nästan lika vidrigt - ormar... Efter nästan timme hade barnen kommit på att mamma saknades och kom tillbaka. De drog ett stycke likblekt mamma med sig genom detta hemska rum. Resten av sakerna tyckte jag var jätteroligt att se. Utom precis vid utgången för där fanns ett av "gosedjuren". Barnen skulle klappa det ludna kräket. Jag kunde inte ens vara kvar där inne...
Just nu funderar jag över vad detta har att göra med den underbart fina låten "When I need you"... Absolut ingenting. Förutom att vi tjejer brukade lyssna på den tills skivan nästan var repig. Den symboliserar på något sett kärleken. Den innehåller alla de där sakerna som man känner när man saknar. Och saknar - det gör jag till förtvivlan. För det är ju så man saknar när man saknar sin kärlek. Inte undra på att den klättrade direkt på Englandslistan när den kom ut... I våra hjärtan klättrade den definitivt... (det var väl för väl att ingen av oss tyckte han var snygg...)
Lyrics | Leo Sayer lyrics - When I Need You lyrics
Nope
Vill inte ha det så här...
Saknar så mycket i mitt liv, saknar flera av de verkliga essenserna som gör att mitt liv fungerar.
Vill inte ha det så här.
Vill kunna känna att jag lever.
Vill kunna känna glädje istället för bara sorg.
Sjutton också!
Vill bara hem.
Hem till mitt hem.
Har inte ens ett hem.
Mitt hem har tagits ifrån mig.
Vill inte ha det så här...
Tänk om man bara kunde försvinna...
Saknar så mycket i mitt liv, saknar flera av de verkliga essenserna som gör att mitt liv fungerar.
Vill inte ha det så här.
Vill kunna känna att jag lever.
Vill kunna känna glädje istället för bara sorg.
Sjutton också!
Vill bara hem.
Hem till mitt hem.
Har inte ens ett hem.
Mitt hem har tagits ifrån mig.
Vill inte ha det så här...
Tänk om man bara kunde försvinna...
Roade mig lite i morse
Vaknade tidigt i morse av telefonen. När samtalet var avslutat kunde jag inte somna om och jag satte mig vid datorn en liten stund.... tråkigt hade jag. Hur som helst, bland alla skumma saker att göra på Internet hittade jag denna:
Världen behöver Pebbles
Så håll till godo med lite Pebbles....
Världen behöver Pebbles
Så håll till godo med lite Pebbles....
Musiken i mitt hjärta
Idag kom jag äntligen iväg till min älskade kör.
Jag har ju inte kommit iväg på nästan 2 månader. Först var vi förkylda. Sen var vi förkylda. Efter det var vi... ja, just det - förkylda. Sen har jag inte haft någon orka att komma iväg. Hur som helst - idag kom jag iväg.
Jag har ju sjungit sen jag var liten, min första kör började jag i när jag gick i andra klass. I den kyrkokören sjöng jag ända tills jag flyttade ut till Vätö. När jag gick i sjätte klass började jag ta sånglektioner. När jag flyttade till Vätö började jag i kyrkokören där och sjöng där i många år. Sen när barnen började komma så tappade jag det där med att sjunga i organiserad form. Sen fick jag nys om en gospelkör i staden och jag sökte mig dit. Sjöng där i många år - älskade varje minut av våra övningar och uppträdanden. Det har gett mig möjlighet att få sjunga bakom några av världens bästa gospelsångare/sångerskor flera gånger. Det har gett mig möjlighet att få sjunga solo så att människor börjat gråta... Ja, att sjunga har verkligen alltid varit en stor del av mitt liv.
När jag flyttade ner dit jag bor nu sökte jag upp en gospelkör och jag fann Gospel.com. En helt underbar kör med en driven körledare. I maj förra året hade vi en bejublad konsert med en av mina stora, stora idoler, Py Bäckman. Det var så vackert att fler än jag hade ståpäls. På nyårsdagen skall vi ha en till konsert med Py. Vad jag längtar...
Vi ska bland annat sjunga "Gabriellas sång" från "Så som i himmelen". Lägger ut den här från filmen. Eftersom att vi är en kör har vi naturligtvis ett annat arrangemang på låten men de stora dragen är naturligtvis de samma.
Och vacker - det är nog Gabriellas sång när som helst. Jag hade inte en aning om att det var Py Bäckman som skrivit den... men det vet jag nu :)
Lyrics | Helen Sjöholm lyrics - Gabriellas SÃ¥ng lyrics
Jag har ju inte kommit iväg på nästan 2 månader. Först var vi förkylda. Sen var vi förkylda. Efter det var vi... ja, just det - förkylda. Sen har jag inte haft någon orka att komma iväg. Hur som helst - idag kom jag iväg.
Jag har ju sjungit sen jag var liten, min första kör började jag i när jag gick i andra klass. I den kyrkokören sjöng jag ända tills jag flyttade ut till Vätö. När jag gick i sjätte klass började jag ta sånglektioner. När jag flyttade till Vätö började jag i kyrkokören där och sjöng där i många år. Sen när barnen började komma så tappade jag det där med att sjunga i organiserad form. Sen fick jag nys om en gospelkör i staden och jag sökte mig dit. Sjöng där i många år - älskade varje minut av våra övningar och uppträdanden. Det har gett mig möjlighet att få sjunga bakom några av världens bästa gospelsångare/sångerskor flera gånger. Det har gett mig möjlighet att få sjunga solo så att människor börjat gråta... Ja, att sjunga har verkligen alltid varit en stor del av mitt liv.
När jag flyttade ner dit jag bor nu sökte jag upp en gospelkör och jag fann Gospel.com. En helt underbar kör med en driven körledare. I maj förra året hade vi en bejublad konsert med en av mina stora, stora idoler, Py Bäckman. Det var så vackert att fler än jag hade ståpäls. På nyårsdagen skall vi ha en till konsert med Py. Vad jag längtar...
Vi ska bland annat sjunga "Gabriellas sång" från "Så som i himmelen". Lägger ut den här från filmen. Eftersom att vi är en kör har vi naturligtvis ett annat arrangemang på låten men de stora dragen är naturligtvis de samma.
Och vacker - det är nog Gabriellas sång när som helst. Jag hade inte en aning om att det var Py Bäckman som skrivit den... men det vet jag nu :)
Lyrics | Helen Sjöholm lyrics - Gabriellas SÃ¥ng lyrics
torsdag 19 november 2009
Cykelhjälm och rosa balettkjol
Idag kom jag och tänka på Storfjompans framtidsdrömmar i fyraårsåldern.
Ett par veckor innan Storfjompan föddes fick en mkt god vän till mig ett barn. En pojke. Vi kan kalla honom D. D var en stor bamsig pojke och Storfjompan var en liten nätt flicka. De var så söta ihop. Eftersom att jag och D's mamma umgicks en del träffades de här små barnen rätt så ofta och när Storfjompan var 2 år flyttade vi till samma gård som D och hans familj. Storfjompan och D lekte nästan jämt, hon smög runt husknuten och när hon såg att han var ute, flög hon helt enkelt fram över gräset och haffade honom. Sen satt de där utanför mitt köksfönster och lekte i sandlådan. De var nästan alltid tillsammans, antingen ute, hos honom eller hos mig. Dessutom gick de på samma dagis. Varje kväll berättade Storfjompan om vad de gjort under dagen.
Vi bytte lägenhet men höll oss fortfarande i samma område. Och dessa två fortsatte att leka med varandra. Ja, det var andra barn med också, det var S och det var C. Det var bara pojkar dock. Storfjompan tyckte om att leka med pojkar och dessa pojkar var nog inte så pojkiga av sig eller vad man ska säga. Huvudsaken för deras föräldrar var att de hade roligt tillsammans och de hade de alltid. Bråken var mycket få.
Jag vet inte vem som sa det till vem men Storfjompan och D hade stora planer för framtiden. De skulle minsann gifta sig med varandra. I kyrkan naturligtvis för det var där man gifte sig. Fina kläder skulle de ha också.
Storfjompan skulle ha rosa balettkjol...
D skulle ha kostym - med tillhörande cykelhjälm...
Så söta var de när de gjorde upp planer för sin framtid tillsammans...
Detta diskuterades väldigt djupt och allvarligt av dom och de var helt överens om balettkjolen, kostymen och cykelhjälmen...
Som förälder var det i detta läge väldigt svårt att faktiskt hålla sig allvarlig. Visste ju inte om man skulle skratta eller gråta för att de var så söta...
Ett litet tillägg: När Storfjompan var liten var den enda mannen som egentligen "existerade" i hennes liv morfar och fram tills hon planerade sitt giftermål med D skulle hon gifta sig med morfar när hon blev stor. Morfar blev väldigt besviken när hon berättade om sina planer att gifta sig med D. Men hon frågade i varje fall morfar om han skulle bli mycket ledsen om hon gjorde det...
(Det blev ingenting av med dessa giftemålsplaner till slut. Men vi ler fortfarande åt minnet av det tillsammans jag och Storfjompan. Om D kommer ihåg det? Ja, det tror jag faktiskt.)
Ett par veckor innan Storfjompan föddes fick en mkt god vän till mig ett barn. En pojke. Vi kan kalla honom D. D var en stor bamsig pojke och Storfjompan var en liten nätt flicka. De var så söta ihop. Eftersom att jag och D's mamma umgicks en del träffades de här små barnen rätt så ofta och när Storfjompan var 2 år flyttade vi till samma gård som D och hans familj. Storfjompan och D lekte nästan jämt, hon smög runt husknuten och när hon såg att han var ute, flög hon helt enkelt fram över gräset och haffade honom. Sen satt de där utanför mitt köksfönster och lekte i sandlådan. De var nästan alltid tillsammans, antingen ute, hos honom eller hos mig. Dessutom gick de på samma dagis. Varje kväll berättade Storfjompan om vad de gjort under dagen.
Vi bytte lägenhet men höll oss fortfarande i samma område. Och dessa två fortsatte att leka med varandra. Ja, det var andra barn med också, det var S och det var C. Det var bara pojkar dock. Storfjompan tyckte om att leka med pojkar och dessa pojkar var nog inte så pojkiga av sig eller vad man ska säga. Huvudsaken för deras föräldrar var att de hade roligt tillsammans och de hade de alltid. Bråken var mycket få.
Jag vet inte vem som sa det till vem men Storfjompan och D hade stora planer för framtiden. De skulle minsann gifta sig med varandra. I kyrkan naturligtvis för det var där man gifte sig. Fina kläder skulle de ha också.
Storfjompan skulle ha rosa balettkjol...
D skulle ha kostym - med tillhörande cykelhjälm...
Så söta var de när de gjorde upp planer för sin framtid tillsammans...
Detta diskuterades väldigt djupt och allvarligt av dom och de var helt överens om balettkjolen, kostymen och cykelhjälmen...
Som förälder var det i detta läge väldigt svårt att faktiskt hålla sig allvarlig. Visste ju inte om man skulle skratta eller gråta för att de var så söta...
Ett litet tillägg: När Storfjompan var liten var den enda mannen som egentligen "existerade" i hennes liv morfar och fram tills hon planerade sitt giftermål med D skulle hon gifta sig med morfar när hon blev stor. Morfar blev väldigt besviken när hon berättade om sina planer att gifta sig med D. Men hon frågade i varje fall morfar om han skulle bli mycket ledsen om hon gjorde det...
(Det blev ingenting av med dessa giftemålsplaner till slut. Men vi ler fortfarande åt minnet av det tillsammans jag och Storfjompan. Om D kommer ihåg det? Ja, det tror jag faktiskt.)
Sanningsfokusering
I ett tidigare inlägg skrev jag om det där med att jag hatar lögner. Ja, det gör jag verkligen. Lögner skadar så mycket, ställer till så mycket oreda. Sanningar kan vara jättehårda att ta men lögnerna gör ändå mer ont.
En annan sak jag tycker så där instinktivt illa om är när man bildar sig en uppfattning utan att ha hela sanningen. Man lyssnar lite här - man lyssnar lite där och vips så har man gjort sig sin egen "sanning" - och den sanningen sprider man sen. Och så är hela härvan om lögner och sanningar i rullning. Alltså "sanningar" - utan kanske ett uns av verklighet i dem. Det kan dessutom vara svårt att få fram den verkliga sanningen - alltså verkligheten till de som redan svalt lögnen som sanning. Hänger ni med?
Klart att det finns en anledning till min upprördhet över detta. Jag lever i en sådan verklighet just nu. Det händer så oerhört mycket i mitt liv just nu som jag inte vill ska hända faktiskt - och det som händer sker på ett sätt jag definitivt inte har valt själv. Vad jag har förstått så skulle jag ha fått dessa anmälningar på mig i varje fall då orosanmälan från skolan om Lillfjompan till socialen hade fått socialen att kontakta mig och i det läget hade jag inte kunnat försvara mig speciellt mycket. För jag visste ju att det de sa var sanning. Detta innebär att jag egentligen hade suttit i min situation hur jag än hade betett mig. Och det är sanningen!
På toppen av detta kom ju då en anmälan om att jag faktiskt misshandlat mina barn, inte gett dem mat eller tvättat deras kläder. Inget av detta är sant - och är rena lögner! Och det är uppenbarligen så att någon byggt en "sanning" av denna lögn. Om jag fick reda på vem som gjort detta mot mina barn och mig - skulle det sluta i rätten... jadu, det skulle det faktiskt.
Jag antar att det var dessa två "extra" anmälningar som ledde till att min situation blev som den blev eftersom att kommunens socialkontor gick in och sa stopp. Om du inte förändrar din livssituation för dig och dina barn tar vi barnen ifrån dig! Och ett sånt hot, som faktiskt görs med lagens goda minne - det leker man inte med! Och det är anledningen till att jag inte argumenterar speciellt mycket med dem - för jag har nu fått förklarat för mig från många, många håll att detta inte är en ovanlig handling från det sociala. Jag har fått historier om barn som hämtats i skolan av det sociala i väntan på utredning när det inkommit anmälningar till deras socialkontor. Inte bara 1 historia utan de sista dagarna har jag fått höra 5 av varandra oberoende historier om just detta. Med andra ord får väl jag skatta mig lycklig då som bara fick beskedet att jag inte fick åka hem.
I den ilska jag då levde i över andra saker i mitt liv var det nog det enda rätta och visst - jag skyndade nog på händelseförloppet men jag förväntade mig absolut inte att det skulle få de här konsekvenserna. Helt plötsligt får jag inte göra saker. En av dem kanske jag inte VILL göra MEN det gör mig illa att jag inte FÅR göra dem. Förstår ni min synpunkt? Exempel på saker jag inte FÅR eller varit TVUNGEN att göra är bla:
- Säga upp min lägenhet from den 1/12. Att jag har 3 månaders uppsägning spelade ingen roll.
- De har dessutom hyrt ut min lägenhet from den 1/12 till någon annan.
- Jag får inte åka till min lägenhet för att hämta saker.
- Jag är tvungen att lämna min lägenhet.
- Jag får inte leva så som jag vill
- Jag får inte träffa vilka människor jag vill.
- Jag måste acceptera den lägenhet de plockat fram åt mig.
- Jag måste acceptera det faktum att allt bestäms över huvudet på mig.
- Jag måste lämna över min beslutanderätt över mitt eget liv till kommunens handläggare.
Om jag inte gör dessa saker säger de hela tiden att de kommer att placera mina barn i fosterhem. Det finns naturligtvis andra saker också som hänt och som jag inte drar upp här men det beror på att det finns personer som läser här och som faktiskt inte behöver få veta bakgrunden till det som hänt. Men man kan väl säga som så att jag har varit med om att skapa en miljö som inte varit hälsosam för någon i familjen. Allra minst barnen. Att få hjälp från det sociala med att reda upp situationen visade sig vara ett rent helvete för alla inblandade och för alla i min familj pågår just nu en kamp för att kunna finna oss i de regler och parametrar som samhället satt upp för oss. Jag måste dessutom gå i 2 olika sorters terapier. Det är ju inte konstigt att man bryter ihop när man upptäcker att samhället använder lagarna till att sätta hot på människor. Visst - jag kan förstå att man i vissa lägen måste ställa krav men när de säger så som de gör - hotar de mig faktiskt. I varje fall ur min synvinkel sett...
Så - innan någon snackar skit om den situationen som råder - kolla gärna sanningen i det du säger för just nu är ingen behjälpt av att man bildar sina egna sanningar. Det är trots allt så att jag rår inte över lagen...
Så det så!!!
En annan sak jag tycker så där instinktivt illa om är när man bildar sig en uppfattning utan att ha hela sanningen. Man lyssnar lite här - man lyssnar lite där och vips så har man gjort sig sin egen "sanning" - och den sanningen sprider man sen. Och så är hela härvan om lögner och sanningar i rullning. Alltså "sanningar" - utan kanske ett uns av verklighet i dem. Det kan dessutom vara svårt att få fram den verkliga sanningen - alltså verkligheten till de som redan svalt lögnen som sanning. Hänger ni med?
Klart att det finns en anledning till min upprördhet över detta. Jag lever i en sådan verklighet just nu. Det händer så oerhört mycket i mitt liv just nu som jag inte vill ska hända faktiskt - och det som händer sker på ett sätt jag definitivt inte har valt själv. Vad jag har förstått så skulle jag ha fått dessa anmälningar på mig i varje fall då orosanmälan från skolan om Lillfjompan till socialen hade fått socialen att kontakta mig och i det läget hade jag inte kunnat försvara mig speciellt mycket. För jag visste ju att det de sa var sanning. Detta innebär att jag egentligen hade suttit i min situation hur jag än hade betett mig. Och det är sanningen!
På toppen av detta kom ju då en anmälan om att jag faktiskt misshandlat mina barn, inte gett dem mat eller tvättat deras kläder. Inget av detta är sant - och är rena lögner! Och det är uppenbarligen så att någon byggt en "sanning" av denna lögn. Om jag fick reda på vem som gjort detta mot mina barn och mig - skulle det sluta i rätten... jadu, det skulle det faktiskt.
Jag antar att det var dessa två "extra" anmälningar som ledde till att min situation blev som den blev eftersom att kommunens socialkontor gick in och sa stopp. Om du inte förändrar din livssituation för dig och dina barn tar vi barnen ifrån dig! Och ett sånt hot, som faktiskt görs med lagens goda minne - det leker man inte med! Och det är anledningen till att jag inte argumenterar speciellt mycket med dem - för jag har nu fått förklarat för mig från många, många håll att detta inte är en ovanlig handling från det sociala. Jag har fått historier om barn som hämtats i skolan av det sociala i väntan på utredning när det inkommit anmälningar till deras socialkontor. Inte bara 1 historia utan de sista dagarna har jag fått höra 5 av varandra oberoende historier om just detta. Med andra ord får väl jag skatta mig lycklig då som bara fick beskedet att jag inte fick åka hem.
I den ilska jag då levde i över andra saker i mitt liv var det nog det enda rätta och visst - jag skyndade nog på händelseförloppet men jag förväntade mig absolut inte att det skulle få de här konsekvenserna. Helt plötsligt får jag inte göra saker. En av dem kanske jag inte VILL göra MEN det gör mig illa att jag inte FÅR göra dem. Förstår ni min synpunkt? Exempel på saker jag inte FÅR eller varit TVUNGEN att göra är bla:
- Säga upp min lägenhet from den 1/12. Att jag har 3 månaders uppsägning spelade ingen roll.
- De har dessutom hyrt ut min lägenhet from den 1/12 till någon annan.
- Jag får inte åka till min lägenhet för att hämta saker.
- Jag är tvungen att lämna min lägenhet.
- Jag får inte leva så som jag vill
- Jag får inte träffa vilka människor jag vill.
- Jag måste acceptera den lägenhet de plockat fram åt mig.
- Jag måste acceptera det faktum att allt bestäms över huvudet på mig.
- Jag måste lämna över min beslutanderätt över mitt eget liv till kommunens handläggare.
Om jag inte gör dessa saker säger de hela tiden att de kommer att placera mina barn i fosterhem. Det finns naturligtvis andra saker också som hänt och som jag inte drar upp här men det beror på att det finns personer som läser här och som faktiskt inte behöver få veta bakgrunden till det som hänt. Men man kan väl säga som så att jag har varit med om att skapa en miljö som inte varit hälsosam för någon i familjen. Allra minst barnen. Att få hjälp från det sociala med att reda upp situationen visade sig vara ett rent helvete för alla inblandade och för alla i min familj pågår just nu en kamp för att kunna finna oss i de regler och parametrar som samhället satt upp för oss. Jag måste dessutom gå i 2 olika sorters terapier. Det är ju inte konstigt att man bryter ihop när man upptäcker att samhället använder lagarna till att sätta hot på människor. Visst - jag kan förstå att man i vissa lägen måste ställa krav men när de säger så som de gör - hotar de mig faktiskt. I varje fall ur min synvinkel sett...
Så - innan någon snackar skit om den situationen som råder - kolla gärna sanningen i det du säger för just nu är ingen behjälpt av att man bildar sina egna sanningar. Det är trots allt så att jag rår inte över lagen...
Så det så!!!
Och så går vi upp ur dalgången...
Upp och ner - det verkar vara den nya tidens melodi.
Undrar hur länge jag ska känna så här? Känner mig så sviken av alla som säger till mig att jag ska ta det lugnt. Att jag ska låta "andra" sköta allt. Men fattar de inte vad de ställer till med?
De tar ifrån mig mina rättigheter i första hand.
I andra hand tar de ifrån mig min rätt att försöka styra mitt eget liv.
I tredje hand får jag inte göra någonting...
Jag ska bara flyta med helt enkelt. Varje gång jag frågar
"När ska jag flytta?" 1/12 säger de ".
"Vart ska jag flytta?" De säger en gata!
"Vilket nummer?" Det ordnar sig!!!
"Vem hjälper mig med flytten. Jag har inga pengar, jag har ingen bärhjälp"...
Tänk du inte på det!!!
Men snälla, denna ovisshet driver mig till vansinne.
Jag vill veta. Jag vill ha kunskap. Jag vill kunna påverka mitt eget liv.
Men det får jag inte...
Så det är väl bara att sätta sig ner och låta sig flyta på någon jävla flytbrygga då.
Jag kommer väl avlida på kuppen.
Eller nej - jag kommer att låta de som gjort mig illa att få känna vad ni gjort mot mig.
Men det funkar väl inte heller.
En anmälan mot den vårdcentral som nekade mig vård kommer jag att lämna in.
Resten kan jag inte göra mycket åt.
Men en sak ska alla veta - ni förstörde min tillit till det jag alltid trott på..
Ilskan var bättre att jobba med...
Undrar hur länge jag ska känna så här? Känner mig så sviken av alla som säger till mig att jag ska ta det lugnt. Att jag ska låta "andra" sköta allt. Men fattar de inte vad de ställer till med?
De tar ifrån mig mina rättigheter i första hand.
I andra hand tar de ifrån mig min rätt att försöka styra mitt eget liv.
I tredje hand får jag inte göra någonting...
Jag ska bara flyta med helt enkelt. Varje gång jag frågar
"När ska jag flytta?" 1/12 säger de ".
"Vart ska jag flytta?" De säger en gata!
"Vilket nummer?" Det ordnar sig!!!
"Vem hjälper mig med flytten. Jag har inga pengar, jag har ingen bärhjälp"...
Tänk du inte på det!!!
Men snälla, denna ovisshet driver mig till vansinne.
Jag vill veta. Jag vill ha kunskap. Jag vill kunna påverka mitt eget liv.
Men det får jag inte...
Så det är väl bara att sätta sig ner och låta sig flyta på någon jävla flytbrygga då.
Jag kommer väl avlida på kuppen.
Eller nej - jag kommer att låta de som gjort mig illa att få känna vad ni gjort mot mig.
Men det funkar väl inte heller.
En anmälan mot den vårdcentral som nekade mig vård kommer jag att lämna in.
Resten kan jag inte göra mycket åt.
Men en sak ska alla veta - ni förstörde min tillit till det jag alltid trott på..
Ilskan var bättre att jobba med...
onsdag 18 november 2009
Och nu dagens skratt
Hos Pebbles går man idag från gråt till skratt...
Var ute i mörkret och gick till den lilla lokala kiosken.
De tar ju bara kontanter så var en sväng förbi den lokala lilla banken - dvs Bankomaten.
Stegar in på lilla kiosken och det är när jag står i kön jag ser den lilla skylten som sitter uppklistrad:
Haha - eftersom att jag själv jobbat i butik vet jag precis vad dom menar...
Ilska kanske är bra
De säger att ilska är bra. Så jag satsar på ilska idag. Det verkar ju vara det ända rätta.
I varje fall då. I varje fall nu. Ilskan är det enda som får mig att överleva. Tror jag.
Bland det värsta jag vet är när man ljuger för mig.
Bland det värsta är när man försöker ljuga för mig.
Lögner har en tendens till att komma fram.
Man gör något som faktiskt får någon att misstänka någonting.
Det är lättare än vad man tror att upptäcka en lögn.
Jag försöker i de flesta fall faktiskt utgå från sanningen.
Sanningar kan vara hårda att ta ibland men det är ändå bättre i slutändan.
Sanningar verkar vara det jag har haft minst i mitt hela liv känns det som ibland. Besvikelserna har varit många. Då som nu. Den ärlighet jag försöker visa får man ju inte så mycket för.
Ibland känns det som om alla människor runt omkring mig ljuger för mig.
Det gör de ju naturligtvis inte men känslan finns där. Känslan finns där hela tiden.
Jag kan längre inte skilja på vem som talar sanning och vem som ljuger.
Jag hoppas ju att de jag litar på inte ljuger för mig men just nu har min tillit till människor fått sig en rejäl törn...
Jag som alltid trott människor om gott. Utgått ifrån att människor inte vill mig medvetet illa.
De kanske inte vill mig medvetet illa men de kanske gör mig illa i all sin välmening. Däremot - de som kallt ljuger mig rakt i ansiktet för att de inte vill se mig, prata med mig eller ha med mig att göra - de gör mig riktigt illa rakt in i själen. Vill du inte ha med mig att göra - säg det då. Vill du inte träffa mig - säg det då. Vill man inte ge den hjälp man kan - säg det då. Vill man inte vara min vän - låt mig då få veta det. Det känns hårt när man får höra det - men det blir bättre i slutändan. Bara du inte ljuger för mig.
För att skydda mig själv ska jag börja lyssna på mig själv. Igen.
Det innebär att alla som jag upplever som far med osaning kommer att bli minimerade i min tillvaro.
Även fast det troligtvis kommer att göra ont ända in i själen.
Inte första gången jag har den här känslan. Inte första gången jag känner mig lurad. Kör samma låt då som nu:
Fleetwood Mac - Sweet little lies
Lyrics | Fleetwood Mac lyrics - Sweet Little Lies lyrics
I varje fall då. I varje fall nu. Ilskan är det enda som får mig att överleva. Tror jag.
Bland det värsta jag vet är när man ljuger för mig.
Bland det värsta är när man försöker ljuga för mig.
Lögner har en tendens till att komma fram.
Man gör något som faktiskt får någon att misstänka någonting.
Det är lättare än vad man tror att upptäcka en lögn.
Jag försöker i de flesta fall faktiskt utgå från sanningen.
Sanningar kan vara hårda att ta ibland men det är ändå bättre i slutändan.
Sanningar verkar vara det jag har haft minst i mitt hela liv känns det som ibland. Besvikelserna har varit många. Då som nu. Den ärlighet jag försöker visa får man ju inte så mycket för.
Ibland känns det som om alla människor runt omkring mig ljuger för mig.
Det gör de ju naturligtvis inte men känslan finns där. Känslan finns där hela tiden.
Jag kan längre inte skilja på vem som talar sanning och vem som ljuger.
Jag hoppas ju att de jag litar på inte ljuger för mig men just nu har min tillit till människor fått sig en rejäl törn...
Jag som alltid trott människor om gott. Utgått ifrån att människor inte vill mig medvetet illa.
De kanske inte vill mig medvetet illa men de kanske gör mig illa i all sin välmening. Däremot - de som kallt ljuger mig rakt i ansiktet för att de inte vill se mig, prata med mig eller ha med mig att göra - de gör mig riktigt illa rakt in i själen. Vill du inte ha med mig att göra - säg det då. Vill du inte träffa mig - säg det då. Vill man inte ge den hjälp man kan - säg det då. Vill man inte vara min vän - låt mig då få veta det. Det känns hårt när man får höra det - men det blir bättre i slutändan. Bara du inte ljuger för mig.
För att skydda mig själv ska jag börja lyssna på mig själv. Igen.
Det innebär att alla som jag upplever som far med osaning kommer att bli minimerade i min tillvaro.
Även fast det troligtvis kommer att göra ont ända in i själen.
Inte första gången jag har den här känslan. Inte första gången jag känner mig lurad. Kör samma låt då som nu:
Fleetwood Mac - Sweet little lies
Lyrics | Fleetwood Mac lyrics - Sweet Little Lies lyrics
Vart är JAG?
Men det är ju själva tusan!
Vart är JAG?
Jag känner inte igen mig själv längre. Vart är hon som skrattar gott till skämt? Vart är hon som tycker så illa om orättvisor? Vart är hon som aldrig ger sig? Vart är hon som står emot alla andras åsikter och bildar sina egna?
Varför är jag så svag?
Jo, det är klart, jag vet faktiskt vart en del av min styrka tagit vägen - den har helt enkelt tagits ifrån mig. Min bestämmanderätt togs faktiskt ifrån mig. Det irriterar mig något så fruktansvärt. Det tvingar mig att göra val jag kanske inte vill göra egentligen. Jag är ju den där kvinnan som aldrig låter mig nedslås. Som alltid brukar finna mina utvägar. Som alltid är så stark. Och som alltid varit stolt över att jag faktiskt är så stark. Men nu står jag framför beslut som jag inte kan göra någonting emot. Jag måste anse mig vara slagen och det är ett hårt slag. Det är så hårt att jag tappar hela min tillvaro i tillvaron.
Jag vill inte vara slagen, jag vill ha min plats i tillvaron. Jag har alltid vetat min plats - den har varit min. Jag har långt, långt ifrån alla gånger inordnat mig i det gängse, utan har kämpat för det jag anser vara rätt och riktigt. Jag har alltid utgått ifrån vad som känns rätt för mig. Just nu får jag inte göra det. Jo, jag vet att det inte kan vara som det var, för det skadar alla runt mig. Jag vet att en förändring måste till men jag förlorar så oerhört mycket. Jag vinner säkert en del med - det är inte det jag säger. Jag säger bara att jag nog hade klarat det bättre på egen hand. Framför allt hade det inte skapat denna kaos i mitt hjärta, min hjärna, mitt liv. Det känns som om hur jag än gör så gör jag ju bara fel. För jag är så oerhört tudelad. Jag vill kunna ta min bil och bara köra iväg. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill ha hjälp mot min sjukdom, jag vill bara få vara smärtfri. Men jag blir aldrig smärtfri - jag vet det med. Jag kommer att ständigt få leva med denna smärta och den bryter ner mig. Ge mig bara en enda dag utan smärta och jag ska vara dig evig tacksam.
Vad sjutton pratar jag om? Känner mig ju för tusan helt lost... Ge mig ett jobb dit jag kan gå med ett leende - men det går ju inte att jobba med vad som helst... vad ger mig rätt att säga så? Jo, min sjukdom för varje dag jag kommer hem är jag ingen människa längre. Jag är en spillra av det jag var för jag har ingen ork kvar. Det är så nedbrytande att aldrig kunna få den där avkopplingen som "alla" andra får. Jaja, vi är ju ett antal tusental, hundratusental som sitter i denna hårda sits och vi mår alla mer eller mindre bra. Vi kämpar totalt i motvind - finns ingen rätt att få för det finns styrande som bestämt att "så här ska det vara..."
Ge mig tryggheten tillbaka. Ge mig tillbaka mig själv. Sluta styra mig. Låt mig styra mig själv. Jag kan inte vänta nog till den dagen jag fått tillbaka min rätt att styra över mitt eget liv - att göra mina egna val. Jag kommer att göra val som är helt åt skogen - jag kommer att göra val som är rätt. Vad som är rätt eller fel måste jag få bestämma själv. Det är ändå jag som får ta smällarna för mina val, oavsett vad jag gör för fel eller vad jag gör för rätt. Men valen har ändå varit mina!
Jag har älskat så mycket att jag inte trodde det var möjligt. Jag har älskat mitt liv. Jag har älskat det jag skapat av mitt liv. Jag har älskat det jag skapat genom min kropp. Jag har älskat det jag gjort. Jag har älskat av hela mitt hjärta. Ta inte ifrån mig mina djupaste känslor för utan dom är jag ingenting. Snälla, jag ber er -
Låt mig få vara den jag var - igen...
Vart är JAG?
Jag känner inte igen mig själv längre. Vart är hon som skrattar gott till skämt? Vart är hon som tycker så illa om orättvisor? Vart är hon som aldrig ger sig? Vart är hon som står emot alla andras åsikter och bildar sina egna?
Varför är jag så svag?
Jo, det är klart, jag vet faktiskt vart en del av min styrka tagit vägen - den har helt enkelt tagits ifrån mig. Min bestämmanderätt togs faktiskt ifrån mig. Det irriterar mig något så fruktansvärt. Det tvingar mig att göra val jag kanske inte vill göra egentligen. Jag är ju den där kvinnan som aldrig låter mig nedslås. Som alltid brukar finna mina utvägar. Som alltid är så stark. Och som alltid varit stolt över att jag faktiskt är så stark. Men nu står jag framför beslut som jag inte kan göra någonting emot. Jag måste anse mig vara slagen och det är ett hårt slag. Det är så hårt att jag tappar hela min tillvaro i tillvaron.
Jag vill inte vara slagen, jag vill ha min plats i tillvaron. Jag har alltid vetat min plats - den har varit min. Jag har långt, långt ifrån alla gånger inordnat mig i det gängse, utan har kämpat för det jag anser vara rätt och riktigt. Jag har alltid utgått ifrån vad som känns rätt för mig. Just nu får jag inte göra det. Jo, jag vet att det inte kan vara som det var, för det skadar alla runt mig. Jag vet att en förändring måste till men jag förlorar så oerhört mycket. Jag vinner säkert en del med - det är inte det jag säger. Jag säger bara att jag nog hade klarat det bättre på egen hand. Framför allt hade det inte skapat denna kaos i mitt hjärta, min hjärna, mitt liv. Det känns som om hur jag än gör så gör jag ju bara fel. För jag är så oerhört tudelad. Jag vill kunna ta min bil och bara köra iväg. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill ha hjälp mot min sjukdom, jag vill bara få vara smärtfri. Men jag blir aldrig smärtfri - jag vet det med. Jag kommer att ständigt få leva med denna smärta och den bryter ner mig. Ge mig bara en enda dag utan smärta och jag ska vara dig evig tacksam.
Vad sjutton pratar jag om? Känner mig ju för tusan helt lost... Ge mig ett jobb dit jag kan gå med ett leende - men det går ju inte att jobba med vad som helst... vad ger mig rätt att säga så? Jo, min sjukdom för varje dag jag kommer hem är jag ingen människa längre. Jag är en spillra av det jag var för jag har ingen ork kvar. Det är så nedbrytande att aldrig kunna få den där avkopplingen som "alla" andra får. Jaja, vi är ju ett antal tusental, hundratusental som sitter i denna hårda sits och vi mår alla mer eller mindre bra. Vi kämpar totalt i motvind - finns ingen rätt att få för det finns styrande som bestämt att "så här ska det vara..."
Ge mig tryggheten tillbaka. Ge mig tillbaka mig själv. Sluta styra mig. Låt mig styra mig själv. Jag kan inte vänta nog till den dagen jag fått tillbaka min rätt att styra över mitt eget liv - att göra mina egna val. Jag kommer att göra val som är helt åt skogen - jag kommer att göra val som är rätt. Vad som är rätt eller fel måste jag få bestämma själv. Det är ändå jag som får ta smällarna för mina val, oavsett vad jag gör för fel eller vad jag gör för rätt. Men valen har ändå varit mina!
Jag har älskat så mycket att jag inte trodde det var möjligt. Jag har älskat mitt liv. Jag har älskat det jag skapat av mitt liv. Jag har älskat det jag skapat genom min kropp. Jag har älskat det jag gjort. Jag har älskat av hela mitt hjärta. Ta inte ifrån mig mina djupaste känslor för utan dom är jag ingenting. Snälla, jag ber er -
Låt mig få vara den jag var - igen...
Ångesten i mitt liv
Idag är det en sån där ångest dag. En sån där dag när hjärnan inte riktigt vill fungera och hela bröstet känns som en stor knut.
Varför händer allt detta just mig?
Det är sånna konstiga saker som jag inte kan förklara. Jag har känslor i min kropp som är helt irrelevanta för min situation. Jag är nog van vid att ha kontroll över det som händer i mitt liv och just nu har jag ingen som helst kontroll. Vad jag vill, vad jag känner, vad jag önskar stämmer inte överens med verkligheten just nu. Enligt min samtalskontakt är det nog det som gör att jag faktiskt mår så dåligt. Den situation jag hamnat i är mig så främmande att jag helt tappat greppet. Det sägs till mig att jag "ska inte" bry mig om det eller det. Att jag ska slappna av... Varför är det så svårt att förstå att det är just det som gör det hela mycket värre för mig? Jag måste ha kontroll för att kunna känna att jag klarar av min situation. Denna ovisshet gör mig illa!
Jag har förlorat det mesta i mitt liv just nu känns det som. Framför allt har jag förlorat mitt eget värde som människa. Det låter hårt men det är så det känns. Det finns så många saker jag vill ha i mitt liv som jag inte får ha - det har någon annan bestämt. Det gäller både det ena och det andra och tro nu inte att just du vet vad det är jag menar för det vet jag knappast själv. En del har nog större aning än andra men inte ens jag vet vad det är jag saknar och förlorat till 100%. Jag vet de stora bitarna som jag saknar - bitar jag inte vill sakna. Bitar jag vill ha i mitt liv - men inte får eller kan ha i mitt liv. Och det är tungt och det driver mig till vansinne rent ut sagt.
Just nu är allt bara så där nattsvart som det kan bli. Jag kämpar efter luft, söker efter frid, söker efter mitt rätta jag. Någonstans på vägen försvann hon och det är mitt eget fel - jag lät henne försvinna. Jag kan inte skylla det på någon annan för då är jag ute i ogjort väder helt enkelt. Jag kan inte låta någon annan ta skulden för att jag mår dåligt. En del säger att jag kan det, en del säger att alla kan det. En del säger att de alltid är oskyldiga - jag menar - sådana människor finns faktiskt överallt. Ta inte till dig just du för det är inte dig jag menar. Jag menar ALLA människor som tar på sig skulden själva... ibland så pass mycket att de istället blir som martyrer. Det är inte det jag menar. Jag menar att min skuld är min skuld och din skuld är din. Just nu är det svårt för mig att bära min skuld och det har tagit sig uttryck i mitt liv som jag har svårt att komma underfund med för det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv.
Jag är ju den som för det mesta, till slut i varje fall, har landat på båda fötterna. Jag har aldrig tappat fästet så här totalt. Det känns som om jag bara trampar vatten för att förtvivlat hålla mig över vattenytan. Jag har aldrig varit så här vilsen, aldrig varit så här ensam. Ja, det finns människor runt omkring mig som pratar med mig men mitt inre är så tomt. Det finns bara några uppbokade platser till er som bokat dem. Ni som finns närmast mitt hjärta. Ni finns där. Ni vet förhoppningsvis vilka ni är. Jag ber er om er hjälp nu - hjälp mig att komma tillbaka till mitt liv. Jag älskar er alla så oerhört mycket och jag kämpar så förtvivlat för att komma tillbaka till er alla.
Hjälp mig att fungera som en människa, som mamma, som dotter, som vän, som kvinna i ditt liv - ja just det - som människa.
Dagens sång får bli Patrik Isakssons - Kom genom elden.
Den passar verkligen till dagens inlägg. Hittar dock ingen bra video så det blir bara texten.
Den här låter blir dagens video istället. Det är "Hos dig är jag stark". Det är ändå styrka i mitt liv jag pratar om. De som läser får fritt göra sin tolkning av denna låt men jag har alltid lyssnat på den sen den kom när jag varit ledsen - oavsett orsaken till min sorgsenhet. Jag älskar verkligen texten. Ibland har den varit riktad till en man, ibland till en vän, ibland till mina barn MEN oftast bara till MIG. Det är så stark jag vill vara, det är så jag vill möta min verklighet... Just nu kan jag inte det, jag bestämmer inte över mitt liv längre... Och det är så svårt att bara inte veta någonting alls längre....
Lyrics | Patrik Isaksson lyrics - Hos Dig Är Jag Underbar lyrics
Lyrics | Patrik Isaksson lyrics - Kom Genom Eld lyrics
Varför händer allt detta just mig?
Det är sånna konstiga saker som jag inte kan förklara. Jag har känslor i min kropp som är helt irrelevanta för min situation. Jag är nog van vid att ha kontroll över det som händer i mitt liv och just nu har jag ingen som helst kontroll. Vad jag vill, vad jag känner, vad jag önskar stämmer inte överens med verkligheten just nu. Enligt min samtalskontakt är det nog det som gör att jag faktiskt mår så dåligt. Den situation jag hamnat i är mig så främmande att jag helt tappat greppet. Det sägs till mig att jag "ska inte" bry mig om det eller det. Att jag ska slappna av... Varför är det så svårt att förstå att det är just det som gör det hela mycket värre för mig? Jag måste ha kontroll för att kunna känna att jag klarar av min situation. Denna ovisshet gör mig illa!
Jag har förlorat det mesta i mitt liv just nu känns det som. Framför allt har jag förlorat mitt eget värde som människa. Det låter hårt men det är så det känns. Det finns så många saker jag vill ha i mitt liv som jag inte får ha - det har någon annan bestämt. Det gäller både det ena och det andra och tro nu inte att just du vet vad det är jag menar för det vet jag knappast själv. En del har nog större aning än andra men inte ens jag vet vad det är jag saknar och förlorat till 100%. Jag vet de stora bitarna som jag saknar - bitar jag inte vill sakna. Bitar jag vill ha i mitt liv - men inte får eller kan ha i mitt liv. Och det är tungt och det driver mig till vansinne rent ut sagt.
Just nu är allt bara så där nattsvart som det kan bli. Jag kämpar efter luft, söker efter frid, söker efter mitt rätta jag. Någonstans på vägen försvann hon och det är mitt eget fel - jag lät henne försvinna. Jag kan inte skylla det på någon annan för då är jag ute i ogjort väder helt enkelt. Jag kan inte låta någon annan ta skulden för att jag mår dåligt. En del säger att jag kan det, en del säger att alla kan det. En del säger att de alltid är oskyldiga - jag menar - sådana människor finns faktiskt överallt. Ta inte till dig just du för det är inte dig jag menar. Jag menar ALLA människor som tar på sig skulden själva... ibland så pass mycket att de istället blir som martyrer. Det är inte det jag menar. Jag menar att min skuld är min skuld och din skuld är din. Just nu är det svårt för mig att bära min skuld och det har tagit sig uttryck i mitt liv som jag har svårt att komma underfund med för det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv.
Jag är ju den som för det mesta, till slut i varje fall, har landat på båda fötterna. Jag har aldrig tappat fästet så här totalt. Det känns som om jag bara trampar vatten för att förtvivlat hålla mig över vattenytan. Jag har aldrig varit så här vilsen, aldrig varit så här ensam. Ja, det finns människor runt omkring mig som pratar med mig men mitt inre är så tomt. Det finns bara några uppbokade platser till er som bokat dem. Ni som finns närmast mitt hjärta. Ni finns där. Ni vet förhoppningsvis vilka ni är. Jag ber er om er hjälp nu - hjälp mig att komma tillbaka till mitt liv. Jag älskar er alla så oerhört mycket och jag kämpar så förtvivlat för att komma tillbaka till er alla.
Hjälp mig att fungera som en människa, som mamma, som dotter, som vän, som kvinna i ditt liv - ja just det - som människa.
Dagens sång får bli Patrik Isakssons - Kom genom elden.
Den passar verkligen till dagens inlägg. Hittar dock ingen bra video så det blir bara texten.
Den här låter blir dagens video istället. Det är "Hos dig är jag stark". Det är ändå styrka i mitt liv jag pratar om. De som läser får fritt göra sin tolkning av denna låt men jag har alltid lyssnat på den sen den kom när jag varit ledsen - oavsett orsaken till min sorgsenhet. Jag älskar verkligen texten. Ibland har den varit riktad till en man, ibland till en vän, ibland till mina barn MEN oftast bara till MIG. Det är så stark jag vill vara, det är så jag vill möta min verklighet... Just nu kan jag inte det, jag bestämmer inte över mitt liv längre... Och det är så svårt att bara inte veta någonting alls längre....
Lyrics | Patrik Isaksson lyrics - Hos Dig Är Jag Underbar lyrics
Lyrics | Patrik Isaksson lyrics - Kom Genom Eld lyrics
tisdag 17 november 2009
Att älska...
Att älska är svårt. Inget snack om det. Varför är det så? Idag ska jag skriva om det svåra ämnet kärlek. Kärlek kan man känna på olika sätt mot olika människor, olika personer i sin omgivning. Man kan känna kärlek till djur. Man kan nog även känna kärlek till saker men det är inte samma kärlek som till människor.
Att älska är att ge av sig själv. Där i kommer själva osäkerhetsfaktorn. Man lämnar ut sig själv när man älskar. Det är svårt att faktiskt lämna ut sig själv. Men att älska innebär att faktiskt lämna ut sig själv och våga vara utlämnad.
Att älska innebär tillit, att faktiskt våga lita på en annan människa. Det är nästan ännu svårare än det där med att lämna ut sig själv. Man är så rädd för att våga lita på och inte bli lurad. Ibland är man fast i det där med att man faktiskt är rädd för att bli lurad så att man tex kör ett helt förhållande i botten. Vilket kanske inte är så konstigt. Har man en gång blivit lurad av en människa man har haft tillit till är det svårt att våga ge den där tilliten igen. Att faktiskt göra sig sårbar. Att verkligen tillåta sig själv att älska - och att bli älskad.
Att älska innebär att man är sårbar. Men även att man blir stark. Två motsatser. Sårbar blir man för att man öppnat sig, släppt in en annan människa in i sitt hjärta. Man har gett en öppning till att människor ska komma "åt" en. Stark blir man för att man känner styrka i sin kärlek, man känner sig hemma helt enkelt.
Det är svårt att ge allt detta till en annan person. Man går ju på sina nitar genom livet. Det är ju ingen förunnat att gå igenom hela livet utan hjärtesorg.
Däremot anser jag personligen att jag gärna satsar allt det där. Satsar på kärleken. Det innebär att jag vågar göra mig själv sårbar. Det ingår lixom i spelet, i livets spel. Jag skulle inte våga gå igenom livet utan att älska för det gör mig mänsklig det där med att älska. Visst innebär det att jag blir sårad, visst innebär det att jag blir ledsen - men vem skulle jag vara utan kärlek? Även fast jag blivit bränd upprepade gånger kan jag ju inte låta min "nya" kärlek få sona för det jag gjort tidigare. För det jag upplevt tidigare är mitt och inte tex hans. Bara för att jag varit tillsammans med tvättäkta psykopater kan jag ju inte förutsätta att någon annan är psykopat. Bara för att en del av mina kärlekar i livet lurat mig, ljugit för mig kan, eller får jag, inte förutsätta att någon annan gör det för mig. Bara för att någon annan varit otrogen mot mig kan jag inte utgå ifrån att denna man kommer att göra det. När det gäller otrohet handlar det ju naturligtvis om kärleken mellan man och kvinna - andra kärlekar kan vara den man har för någon i sin närhet som betyder så mycket för mig att det faktiskt handlar om att älska den vännen eller vad det nu är för något.
Jag måste helt enkelt utgå ifrån att "this is the real deal" - annars är det nog dömt att misslyckas tror jag.
Om jag inte utgår från det kommer jag att förstöra för mig själv. Det är då svartsjukan kommer in igenom dörren, det är då jag blir osäker. Känner jag inte tilliten kommer jag till slut att anklaga personen i fråga för att ljuga för mig. I dagens samhälle med all teknik handlar det även om att kolla mobiltelefoner, mail och internethistorik. Och i mina ögon förstör sånt för vad händer med min kärlek om jag börjar missuppfatta, om jag börjar anklaga? Anklaga min vän för att ha gått bakom ryggen för mig. Anklaga min släkting för att ljuga. Anklaga min älskling för att han inte varit ärlig. Jag skulle aldrig våga riskera det. Jag lever nog hellre i ovisshet tills motsatsen är bevisad.
Kalla mig gärna naiv - men sån är jag....
Att fruka kärlek är att frukta livet, och de som fruktar livet är redan döda till tre delar.
Att älska är att ge av sig själv. Där i kommer själva osäkerhetsfaktorn. Man lämnar ut sig själv när man älskar. Det är svårt att faktiskt lämna ut sig själv. Men att älska innebär att faktiskt lämna ut sig själv och våga vara utlämnad.
Att älska innebär tillit, att faktiskt våga lita på en annan människa. Det är nästan ännu svårare än det där med att lämna ut sig själv. Man är så rädd för att våga lita på och inte bli lurad. Ibland är man fast i det där med att man faktiskt är rädd för att bli lurad så att man tex kör ett helt förhållande i botten. Vilket kanske inte är så konstigt. Har man en gång blivit lurad av en människa man har haft tillit till är det svårt att våga ge den där tilliten igen. Att faktiskt göra sig sårbar. Att verkligen tillåta sig själv att älska - och att bli älskad.
Att älska innebär att man är sårbar. Men även att man blir stark. Två motsatser. Sårbar blir man för att man öppnat sig, släppt in en annan människa in i sitt hjärta. Man har gett en öppning till att människor ska komma "åt" en. Stark blir man för att man känner styrka i sin kärlek, man känner sig hemma helt enkelt.
Det är svårt att ge allt detta till en annan person. Man går ju på sina nitar genom livet. Det är ju ingen förunnat att gå igenom hela livet utan hjärtesorg.
Däremot anser jag personligen att jag gärna satsar allt det där. Satsar på kärleken. Det innebär att jag vågar göra mig själv sårbar. Det ingår lixom i spelet, i livets spel. Jag skulle inte våga gå igenom livet utan att älska för det gör mig mänsklig det där med att älska. Visst innebär det att jag blir sårad, visst innebär det att jag blir ledsen - men vem skulle jag vara utan kärlek? Även fast jag blivit bränd upprepade gånger kan jag ju inte låta min "nya" kärlek få sona för det jag gjort tidigare. För det jag upplevt tidigare är mitt och inte tex hans. Bara för att jag varit tillsammans med tvättäkta psykopater kan jag ju inte förutsätta att någon annan är psykopat. Bara för att en del av mina kärlekar i livet lurat mig, ljugit för mig kan, eller får jag, inte förutsätta att någon annan gör det för mig. Bara för att någon annan varit otrogen mot mig kan jag inte utgå ifrån att denna man kommer att göra det. När det gäller otrohet handlar det ju naturligtvis om kärleken mellan man och kvinna - andra kärlekar kan vara den man har för någon i sin närhet som betyder så mycket för mig att det faktiskt handlar om att älska den vännen eller vad det nu är för något.
Jag måste helt enkelt utgå ifrån att "this is the real deal" - annars är det nog dömt att misslyckas tror jag.
Om jag inte utgår från det kommer jag att förstöra för mig själv. Det är då svartsjukan kommer in igenom dörren, det är då jag blir osäker. Känner jag inte tilliten kommer jag till slut att anklaga personen i fråga för att ljuga för mig. I dagens samhälle med all teknik handlar det även om att kolla mobiltelefoner, mail och internethistorik. Och i mina ögon förstör sånt för vad händer med min kärlek om jag börjar missuppfatta, om jag börjar anklaga? Anklaga min vän för att ha gått bakom ryggen för mig. Anklaga min släkting för att ljuga. Anklaga min älskling för att han inte varit ärlig. Jag skulle aldrig våga riskera det. Jag lever nog hellre i ovisshet tills motsatsen är bevisad.
Kalla mig gärna naiv - men sån är jag....
Att fruka kärlek är att frukta livet, och de som fruktar livet är redan döda till tre delar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)