Att älska...

Att älska är svårt. Inget snack om det. Varför är det så? Idag ska jag skriva om det svåra ämnet kärlek. Kärlek kan man känna på olika sätt mot olika människor, olika personer i sin omgivning. Man kan känna kärlek till djur. Man kan nog även känna kärlek till saker men det är inte samma kärlek som till människor.

Att älska är att ge av sig själv. Där i kommer själva osäkerhetsfaktorn. Man lämnar ut sig själv när man älskar. Det är svårt att faktiskt lämna ut sig själv. Men att älska innebär att faktiskt lämna ut sig själv och våga vara utlämnad.

Att älska innebär tillit, att faktiskt våga lita på en annan människa. Det är nästan ännu svårare än det där med att lämna ut sig själv. Man är så rädd för att våga lita på och inte bli lurad. Ibland är man fast i det där med att man faktiskt är rädd för att bli lurad så att man tex kör ett helt förhållande i botten. Vilket kanske inte är så konstigt. Har man en gång blivit lurad av en människa man har haft tillit till är det svårt att våga ge den där tilliten igen. Att faktiskt göra sig sårbar. Att verkligen tillåta sig själv att älska - och att bli älskad.

Att älska innebär att man är sårbar. Men även att man blir stark. Två motsatser. Sårbar blir man för att man öppnat sig, släppt in en annan människa in i sitt hjärta. Man har gett en öppning till att människor ska komma "åt" en. Stark blir man för att man känner styrka i sin kärlek, man känner sig hemma helt enkelt.

Det är svårt att ge allt detta till en annan person. Man går ju på sina nitar genom livet. Det är ju ingen förunnat att gå igenom hela livet utan hjärtesorg.

Däremot anser jag personligen att jag gärna satsar allt det där. Satsar på kärleken. Det innebär att jag vågar göra mig själv sårbar. Det ingår lixom i spelet, i livets spel. Jag skulle inte våga gå igenom livet utan att älska för det gör mig mänsklig det där med att älska. Visst innebär det att jag blir sårad, visst innebär det att jag blir ledsen - men vem skulle jag vara utan kärlek? Även fast jag blivit bränd upprepade gånger kan jag ju inte låta min "nya" kärlek få sona för det jag gjort tidigare. För det jag upplevt tidigare är mitt och inte tex hans. Bara för att jag varit tillsammans med tvättäkta psykopater kan jag ju inte förutsätta att någon annan är psykopat. Bara för att en del av mina kärlekar i livet lurat mig, ljugit för mig kan, eller får jag, inte förutsätta att någon annan gör det för mig. Bara för att någon annan varit otrogen mot mig kan jag inte utgå ifrån att denna man kommer att göra det. När det gäller otrohet handlar det ju naturligtvis om kärleken mellan man och kvinna - andra kärlekar kan vara den man har för någon i sin närhet som betyder så mycket för mig att det faktiskt handlar om att älska den vännen eller vad det nu är för något.

Jag måste helt enkelt utgå ifrån att "this is the real deal" - annars är det nog dömt att misslyckas tror jag.
Om jag inte utgår från det kommer jag att förstöra för mig själv. Det är då svartsjukan kommer in igenom dörren, det är då jag blir osäker. Känner jag inte tilliten kommer jag till slut att anklaga personen i fråga för att ljuga för mig. I dagens samhälle med all teknik handlar det även om att kolla mobiltelefoner, mail och internethistorik. Och i mina ögon förstör sånt för vad händer med min kärlek om jag börjar missuppfatta, om jag börjar anklaga? Anklaga min vän för att ha gått bakom ryggen för mig. Anklaga min släkting för att ljuga. Anklaga min älskling för att han inte varit ärlig. Jag skulle aldrig våga riskera det. Jag lever nog hellre i ovisshet tills motsatsen är bevisad.

Kalla mig gärna naiv - men sån är jag....


Att fruka kärlek är att frukta livet, och de som fruktar livet är redan döda till tre delar.