I baklås 2

När jag väntade Lillfjompan var min stora, lila sjal min absolut bästa vän. Tillsammans med kryckorna. Det kändes helt enkelt som om kroppen inte skulle hålla ihop. Det var inte så konstigt med tanke på den snedställda höft som jag har sen min mc-olycka. Med tanke på att min läkare när jag var 18 år sa till mig att min kropp inte skulle klara av en graviditet så är jag rätt nöjd med de 3 barn jag har. Men skulle som sagt var gärna ha 4 stycken... (himla tjat om det...).

Jag har alltid älskat min goa mage. Att det värkte var lixom en annan sak. Älskade helt enkelt själva känslan av att vara gravid. Hur som helst, när jag var i 5 månaden blev jag sjukskriven på heltid pga smärtorna i kroppen. Den snedställda höften fanns det ju ingenting att göra åt så det var bara att vrida den lila sjalen runt höfterna och försöka ta sig fram och sköta om de två barn jag hade. När det var 8 veckor kvar blev jag sjuk i feber. Hade feberfrossa om nätterna och svettades mängder. Febern gick upp och ned i kroppen och ingen förstod varför. Barnets hjärtljud ökade och låg först på 160. Sen gick de upp till 170 för att slutligen hamna på runt 180! Detta är högt för ett ofött barn. Hjärtljuden på ett ofött barn ska ligga på 120-150. När det var 6 veckor kvar var jag helt slut av febern som kom och gick och gick iväg till en annan läkare än den jag varit hos tidigare. Lämnade ifrån mig massor med blod och äntligen konstaterade de vad som var fel - en skyhög sänka och urinvägsinfektion. Till saken hör att jag hade som liten massor med urinvägsinfektioner och de gjorde tusan så ont och jag hade inte ont alls denna gång så det var ingen som tänkte på att det kunde vara det.

Hur som helst fick jag superstarkt penicillin. Som tyvärr tog hand om allt i kroppen och 4,5 veckor innan utsatt datum började jag helt plötsligt att blöda en morgon. Hela natten hade febern kommit och gått och jag hade varit orolig och hade haft ONT i kroppen. Speciellt i höfterna. Sitter hur som helst där på toan och ska torka mig och får ett papper fyllt av blod i handen. Och så kommer den där värken som skär genom kroppen. Sitter kvar på toan, tyst, tyst och undrar "vad är detta?". Tar mig ut ur toan och in i sovrummet. Sitter på sängkanten och var 10:e minut kommer en värk. Tänker på vad de sa förra gången - "förvärkar... man föder inte barn på 10:o minutersvärkar". Efter 45 minuter väcker jag pappan och ber honom hämta telefonen. Ringer först till mina föräldrar och ber dem komma och hämta Storfjompan och Fjompen. Sen ringer jag BB. Talar om att papperet varit fullt av blod och att jag hade värkar var 10:e minut. Får höra det där som jag visste "Man föder inga barn på 10:o minuters värkar". Talar om för tanten att det gör man visst det. Nej... Jo, jag har gjort det förut. Jaja... hon är mer orolig för blodet och säger att vi ska komma in för kontroll.

Föräldrarna kommer för att hämta de andra 2. Jag tar det lugnt och ringer efter en taxi. Det är påskhelg, närmare bestämt påskdagen och taxin är svindyr - 1000 kronor. Under hela resan in kommer de där värkarna med var 10:e minut. Kommer in till BB efter den där timman och blir invisad till specialbb eftersom att det är mer än 2 veckor kvar innan utsatt tid. De kollar först hjärtljudet på barnet - det ligger fortfarande på 180! Nu fylls rummet med folk, läkare och annat. De sätter en blodtrycksmanchett på min arm och mäter mitt blodtryck som ligger på 200/240. Det är farligt när det som ska vara det undre trycket är över det högre. Ingenting stämmer. Barnet är superstressat. De ska nu sätta dropp eftersom att jag har värkar med 10 minuters mellanrum och de vill inte irritera födseln och kollar först inte hur öppen jag var. Förklarar med lugn stämma att förra barnet föddes med 10:o minutersvärkar så de kan väl i varje fall kolla? De kollar och konstaterar att här ska det födas barn för jag är öppen 10 cm. Inget dropp behövs således. Hjärtljudet på barnet går upp och det är nu vattnet går och det är alldeles brunt vilket definitivt innebär att barnet inte mår bra och det är nu läkaren tittar på mig med stenhård blick och säger till mig med allvarlig blick:

"Det här barnet ska ut. Och det ska ut nu." Detta innebär att jag krystar som sjutton innan krystvärkarna börjat. Snart är hon nästan ute och de rensar alla andningsvägar på den lilla bleka bäbisen. Helt ute är det helt tyst i rummet. Inte ett barnskrik. Bara ljudet från apparater. De klipper navelsträngen och springer till den mobila enheten de tagit in i rummet. De suger återigen i alla andningsvägar och försöker få liv i henne.

Det ända jag kan säga är att: "det är något som är fel, det är något som är fel"... tårarna rinner utmed mina kinder. Det är då jag får höra det mest underbara skrik jag någonsin hört. Skriket från Lillfjompan. Hennes apgarpoäng var nästan obefintliga. Nu får jag se henne och jag ser återigen en fin flicka med stora, stora blå ögon. Med långt ljust hår!!! För att vara bebis i varje fall. Lillfjompan hade tom toffs när vi åkte hem från BB. Över 1 decimeter långt hår hade denna söta bäbis. Hon var inte så stor men hon hade överlevt... Jag överlevde...

Ja, de är mina underverk mina små. Nu är de inte så små längre men i mitt hjärta kommer de alltid vara mina små.