Vart är JAG?

Men det är ju själva tusan!

Vart är JAG?

Jag känner inte igen mig själv längre. Vart är hon som skrattar gott till skämt? Vart är hon som tycker så illa om orättvisor? Vart är hon som aldrig ger sig? Vart är hon som står emot alla andras åsikter och bildar sina egna?

Varför är jag så svag?

Jo, det är klart, jag vet faktiskt vart en del av min styrka tagit vägen - den har helt enkelt tagits ifrån mig. Min bestämmanderätt togs faktiskt ifrån mig. Det irriterar mig något så fruktansvärt. Det tvingar mig att göra val jag kanske inte vill göra egentligen. Jag är ju den där kvinnan som aldrig låter mig nedslås. Som alltid brukar finna mina utvägar. Som alltid är så stark. Och som alltid varit stolt över att jag faktiskt är så stark. Men nu står jag framför beslut som jag inte kan göra någonting emot. Jag måste anse mig vara slagen och det är ett hårt slag. Det är så hårt att jag tappar hela min tillvaro i tillvaron.

Jag vill inte vara slagen, jag vill ha min plats i tillvaron. Jag har alltid vetat min plats - den har varit min. Jag har långt, långt ifrån alla gånger inordnat mig i det gängse, utan har kämpat för det jag anser vara rätt och riktigt. Jag har alltid utgått ifrån vad som känns rätt för mig. Just nu får jag inte göra det. Jo, jag vet att det inte kan vara som det var, för det skadar alla runt mig. Jag vet att en förändring måste till men jag förlorar så oerhört mycket. Jag vinner säkert en del med - det är inte det jag säger. Jag säger bara att jag nog hade klarat det bättre på egen hand. Framför allt hade det inte skapat denna kaos i mitt hjärta, min hjärna, mitt liv. Det känns som om hur jag än gör så gör jag ju bara fel. För jag är så oerhört tudelad. Jag vill kunna ta min bil och bara köra iväg. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill ha hjälp mot min sjukdom, jag vill bara få vara smärtfri. Men jag blir aldrig smärtfri - jag vet det med. Jag kommer att ständigt få leva med denna smärta och den bryter ner mig. Ge mig bara en enda dag utan smärta och jag ska vara dig evig tacksam.

Vad sjutton pratar jag om? Känner mig ju för tusan helt lost... Ge mig ett jobb dit jag kan gå med ett leende - men det går ju inte att jobba med vad som helst... vad ger mig rätt att säga så? Jo, min sjukdom för varje dag jag kommer hem är jag ingen människa längre. Jag är en spillra av det jag var för jag har ingen ork kvar. Det är så nedbrytande att aldrig kunna få den där avkopplingen som "alla" andra får. Jaja, vi är ju ett antal tusental, hundratusental som sitter i denna hårda sits och vi mår alla mer eller mindre bra. Vi kämpar totalt i motvind - finns ingen rätt att få för det finns styrande som bestämt att "så här ska det vara..."

Ge mig tryggheten tillbaka. Ge mig tillbaka mig själv. Sluta styra mig. Låt mig styra mig själv. Jag kan inte vänta nog till den dagen jag fått tillbaka min rätt att styra över mitt eget liv - att göra mina egna val. Jag kommer att göra val som är helt åt skogen - jag kommer att göra val som är rätt. Vad som är rätt eller fel måste jag få bestämma själv. Det är ändå jag som får ta smällarna för mina val, oavsett vad jag gör för fel eller vad jag gör för rätt. Men valen har ändå varit mina!

Jag har älskat så mycket att jag inte trodde det var möjligt. Jag har älskat mitt liv. Jag har älskat det jag skapat av mitt liv. Jag har älskat det jag skapat genom min kropp. Jag har älskat det jag gjort. Jag har älskat av hela mitt hjärta. Ta inte ifrån mig mina djupaste känslor för utan dom är jag ingenting. Snälla, jag ber er -

Låt mig få vara den jag var - igen...