Julen är på väg....

Soffan skriver på sin statusrad att det är jul om precis 1 månad!
Efterföljarna var många...

Min jul i år kommer att vara en jul jag vill vara utan.

Vissa saker kommer dock att förgylla min vardag.
Som att min älskade Storfjompa kommer hem. Den 22 december ska jag hämta henne och jag släpper inte iväg henne förräns den 3 januari.

Men det andra...
Det känslomässiga.
Det glada.

Allt är bara fyllt av ångest i år.
Jag vet inte hur jag ska få ihop mitt liv till ett helt liv igen.
Vet lixom inte hur jag ska få min vardag att bli en vardag.
Vet inte hur jag ska orka vara mamma åt mina barn.
Vet inte hur jag ska orka vara dotter till mina föräldrar.
Vet inte hur jag ska orka vara kvinna... mor... dotter... vän... kollega...

Alla säger till mig att jag måste orka -
att jag inte får ge upp!
Nej, jag ska göra mitt bästa att inte göra det -
men det är så fruktansvärt svårt.

Det finns så många saker jag är arga på.
Det finns så många lögner jag är så trött på.

Jag vill bara att man ska lyssna på mig.
Jag vill bara att man ska ha sanningen innan man dömer.

Jag står för det jag gjort - och jag tar konsekvenserna av det.
Känner mig väldigt ensam om att ta konsekvenserna.

För jag har tydligen gjort ett embryo till en broiler.

För alla som nu går i den tron kan jag tala om följande:

De tre anmälningar jag fått på mig är gjorda oberoende av varandra!
Det vill säga att de kommit i varje fall!
Och socialen är skyldiga att faktiskt göra en utredning i sådana fall -
annars bryter de mot lagen.

Att de sen tar ställning till det som hänt är en sak.
De har dessutom gjort denna bedömningen med hjälp av vittnesmål.
Och med hjälp av polisen.

Och jag är skyldig!!!
Men jag lever med det med och jag skyller inte på någon annan.
Jag gör nu det som de säger till mig att jag ska göra -
för jag vet så väl vad som står på spel, nämligen

MINA BARN!!!

Mina älskade Fjompbarn som jag absolut inte vill förlora.
Under inga omständigheter.

Så tyck ni att jag har gjort en broiler av ett embryo -
jag fattar i varje fall vad lagen säger och inför lagen är vi alla lika.
Så säg ni mig, ni som tycker att jag varit egoistiskt i mitt handlande:

Hade ni offrat era barn?
Hade ni velat att era barn skulle växa upp i en tillvaro där höga röster och bråk var vardag?
Hade ni velat låta era barn växa upp i en miljö av fula, fula ord?

Observera nu att jag inte säger att någon sagt mer eller mindre.
Men jag tar min del av det som varit.

Så snälla ni som lever för lögnen -
Ta er lögn och spola ner den i dasset och välkommen till verklighetens Sverige.

Min verklighet!!!