Först lite ångest

Det är ett helvete att leva med ångest.
Och med rädslor.

Just nu är jag rädd för de mest konstiga saker.
Och får ångest av att vara tvungen att göra de lättaste saker.

Så här:

Jag är utbildad telefonist och receptionist.
Har alltid älskat att prata i telefon - ja, mer eller mindre i varje fall.
Att slänga lite käft med folk.
Nu kan jag inte ens höra en telefonsignal utan att bli skräckslagen.
Att prata med mig i telefon är inte det lättaste just nu för det blir väldigt enstavigt.
När telefonen ringer stirrar jag på den,
hjärtat börjar bulta som en stånghammare och jag backar. Japp - backar.
Alla utan min mamma messar jag och frågar vad det var de ville...

Att gå och handla...
Här om dagen började jag stortjuta i affären.
Först tar det mig ett par timmar att ta mig ut genom dörren.
När jag väl kommer ut låser sig kroppen.
Handlar snabbt som tusan och sen går jag hem.
När jag kommer hem skakar jag i någon timme...

Att gå ut när det är ljust ute har blivit en skräck.

Det enda jag tycks kunna göra utan problem är att åka till något stort centrum med massor av människor. Då känner jag mig trygg.

Detta är min nya vardag.
Flera gånger per dag vill jag allvarligt bara dö.
Slippa vara till besvär för alla.
Bara försvinna.
Men jag vet att ni finns därute ni som faktiskt bryr er om mig.
Jag har bara lite svårt att få in det just nu.
Det finns dom som faktiskt älskar mig trots att jag är jag.
Mina underbara, underbara barn finns. Jag älskar er.

Psyk kallar det akut krisreaktion.
Kuratorn kallar det post traumatisk stress.
En annan kurator för akut stressreaktion.

Jag kallar det för mitt nya liv och det är ett helvete!!!