Sanningsfokusering

I ett tidigare inlägg skrev jag om det där med att jag hatar lögner. Ja, det gör jag verkligen. Lögner skadar så mycket, ställer till så mycket oreda. Sanningar kan vara jättehårda att ta men lögnerna gör ändå mer ont.

En annan sak jag tycker så där instinktivt illa om är när man bildar sig en uppfattning utan att ha hela sanningen. Man lyssnar lite här - man lyssnar lite där och vips så har man gjort sig sin egen "sanning" - och den sanningen sprider man sen. Och så är hela härvan om lögner och sanningar i rullning. Alltså "sanningar" - utan kanske ett uns av verklighet i dem. Det kan dessutom vara svårt att få fram den verkliga sanningen - alltså verkligheten till de som redan svalt lögnen som sanning. Hänger ni med?

Klart att det finns en anledning till min upprördhet över detta. Jag lever i en sådan verklighet just nu. Det händer så oerhört mycket i mitt liv just nu som jag inte vill ska hända faktiskt - och det som händer sker på ett sätt jag definitivt inte har valt själv. Vad jag har förstått så skulle jag ha fått dessa anmälningar på mig i varje fall då orosanmälan från skolan om Lillfjompan till socialen hade fått socialen att kontakta mig och i det läget hade jag inte kunnat försvara mig speciellt mycket. För jag visste ju att det de sa var sanning. Detta innebär att jag egentligen hade suttit i min situation hur jag än hade betett mig. Och det är sanningen!
På toppen av detta kom ju då en anmälan om att jag faktiskt misshandlat mina barn, inte gett dem mat eller tvättat deras kläder. Inget av detta är sant - och är rena lögner! Och det är uppenbarligen så att någon byggt en "sanning" av denna lögn. Om jag fick reda på vem som gjort detta mot mina barn och mig - skulle det sluta i rätten... jadu, det skulle det faktiskt.

Jag antar att det var dessa två "extra" anmälningar som ledde till att min situation blev som den blev eftersom att kommunens socialkontor gick in och sa stopp. Om du inte förändrar din livssituation för dig och dina barn tar vi barnen ifrån dig! Och ett sånt hot, som faktiskt görs med lagens goda minne - det leker man inte med! Och det är anledningen till att jag inte argumenterar speciellt mycket med dem - för jag har nu fått förklarat för mig från många, många håll att detta inte är en ovanlig handling från det sociala. Jag har fått historier om barn som hämtats i skolan av det sociala i väntan på utredning när det inkommit anmälningar till deras socialkontor. Inte bara 1 historia utan de sista dagarna har jag fått höra 5 av varandra oberoende historier om just detta. Med andra ord får väl jag skatta mig lycklig då som bara fick beskedet att jag inte fick åka hem.

I den ilska jag då levde i över andra saker i mitt liv var det nog det enda rätta och visst - jag skyndade nog på händelseförloppet men jag förväntade mig absolut inte att det skulle få de här konsekvenserna. Helt plötsligt får jag inte göra saker. En av dem kanske jag inte VILL göra MEN det gör mig illa att jag inte FÅR göra dem. Förstår ni min synpunkt? Exempel på saker jag inte FÅR eller varit TVUNGEN att göra är bla:

- Säga upp min lägenhet from den 1/12. Att jag har 3 månaders uppsägning spelade ingen roll.
- De har dessutom hyrt ut min lägenhet from den 1/12 till någon annan.
- Jag får inte åka till min lägenhet för att hämta saker.
- Jag är tvungen att lämna min lägenhet.
- Jag får inte leva så som jag vill
- Jag får inte träffa vilka människor jag vill.
- Jag måste acceptera den lägenhet de plockat fram åt mig.
- Jag måste acceptera det faktum att allt bestäms över huvudet på mig.
- Jag måste lämna över min beslutanderätt över mitt eget liv till kommunens handläggare.

Om jag inte gör dessa saker säger de hela tiden att de kommer att placera mina barn i fosterhem. Det finns naturligtvis andra saker också som hänt och som jag inte drar upp här men det beror på att det finns personer som läser här och som faktiskt inte behöver få veta bakgrunden till det som hänt. Men man kan väl säga som så att jag har varit med om att skapa en miljö som inte varit hälsosam för någon i familjen. Allra minst barnen. Att få hjälp från det sociala med att reda upp situationen visade sig vara ett rent helvete för alla inblandade och för alla i min familj pågår just nu en kamp för att kunna finna oss i de regler och parametrar som samhället satt upp för oss. Jag måste dessutom gå i 2 olika sorters terapier. Det är ju inte konstigt att man bryter ihop när man upptäcker att samhället använder lagarna till att sätta hot på människor. Visst - jag kan förstå att man i vissa lägen måste ställa krav men när de säger så som de gör - hotar de mig faktiskt. I varje fall ur min synvinkel sett...

Så - innan någon snackar skit om den situationen som råder - kolla gärna sanningen i det du säger för just nu är ingen behjälpt av att man bildar sina egna sanningar. Det är trots allt så att jag rår inte över lagen...

Så det så!!!