I baklås

Idag har mina höfter gått i baklås. Så här ont i höfterna har jag inte haft sen jag väntade Lovisa då varje steg kändes som ett straff... Idag känns varje steg som ett straff... Så länge jag sitter still på stolen i köket känns det någorlunda okej - så jag sitter still här så mycket som möjligt. Lillfjompan tittar frågande på mig varje gång jag reser mig upp eftersom att det låter Ihhh.... ohhh.... aaaajjjjjjj!!!! Jag som alltid sagt att jag vill ha 4 barn får kanske ska börja fundera över min önskan. Eller inte.

Jag har alltid älskat att vara gravid. Även fast det har gjort ont pga en eller annan anledning. Den enda graviditet jag har haft utan problem är Storfjompans. Där fungerade allt som det skulle och efter en förlossning på 24,5 timmar kom min lilla tjej med sina perfekta fingrar och naglar. När hon föddes sa sköterskorna att "dom naglarna... tänkt dig dom långa och målade". Stoooora blåa ögon såg sig nyfiket omkring på omvärlden. Världens sötaste Storfjompa hade anlänt.

När jag väntade Fjompen blev det ju problem och jag höll på att förlora honom i 5 månaden och framåt. En dag fick jag bara så ont i magen och jag och den blivande fadern tog oss till gynmottagningen. Undersökningar hit och dit och så vidare till Danderyd och inläggning. De hittade ingen orsak till mina smärtor så jag fick åka hem igen. Den läkare jag hade var en klok man och talade om för mig att resten av graviditeten var det sängläge, inte bära och bara gå till bilen som gällde och jag höll det. Jag gick till bilen för att köra Storfjompan den mycket korta vägen ned för backen till dagis. Hon hade fått behovstid eftersom att jag inte klarade av att ta hand om henne hela dagarna. Så jag låg där i soffan hela dagarna. Kollade på "Våra bästa år"... Världens första och största såpopera. Fortfarande kan man ju sätta på TV:n och man hajjar fortfarande vad det handlar om. Hur som helst - 2 veckor innan utsatt tid satte den mest (då) underligaste förlossning jag har träffat på. Vaknade vid 2 på natten av att det gjorde mer ont än vad det gjort tidigare. Inser att något är på gång. Mitt i natten tappar jag upp ett bad och lägger mig i det. Halvsover i badet och tar tiden på värkarna - 10 minuter. Tiden går och jag ringer förlossningen vid 8-tiden som säger att jag ska ta det lugnt, ta en promenad, bada eller annat. Ingen fara när det är 10 minuter emellan - det var säkert bara förvärkar. Hade ju ändå 2 veckor kvar tills utsatt tid. Muttrar att jag redan badat halva natten och känner mig som ett russin. Går och handlar - var tionde minut hänger jag över kundvagnen. Träffar en kompis som bara inte slutar att prata - snacka om att jag höll på att slå något hårt i huvudet på henne. In i bilen, hem igen och ner i badet. Och det är fortfarande 10 minuter mellan. Vid 5-tiden kom min far och hämtade Storfjompan för säkerhets skull. Vid 23-tiden ringer jag till förlossningen igen. Ingen fara säger de fortfarande. Vid midnatt är jag mer än slut, det är snöstorm ute och svinkallt. Ringer igen och skriker åt tanten på andra sidan att jag dör snart! 10-minutersvärkar som sitter i nästan 2,5 minuter är inte att leka med. Okej då - du får väl komma in och få något att sova på. Vid 1-tiden sitter jag och pappan i en taxi. Runt 2-tiden är vi framme. En barnmorska tar emot och gör sin undersökning och konstaterar nu att man föder uppenbarligen barn på 10 minutersvärkar för jag var öppen 8 cm och Fjompsonen var född inom 2 timmar. När moderkakan kom ut sa barnmorskan att "här har vi haft ont". Det som gjort ont var en inre blödning i moderkakan så läkaren som varit så vis och tvingat mig att ta det lugnt visste vad han gjorde.

Om jag inte lyssnat på honom hade jag troligen inte haft min goa 13-åriga fjompson idag...