... en av de här dagarna man inte vill leva. Då man sitter och räknar... 25 stycken där, 75 stycken där, 200 stycken där och för säkerhets skull några där med. Någonstans där känns det som om det skulle vara den enda utvägen för att bli fri från all smärta.
Kroppslig smärta, hjärtsmärta, själssmärta.... all j*vla smärta jag vill komma bort ifrån
Försöker fokusera blicken, tanken, känslan men hittar inte fotfästet. Slinter. Klättrar, klänger men va sjutton - det fungerar ju inte. Där! Ett fotfäste... åh, nej - det försvann. Letar efter ett nytt, förvirrad, förtvinad. Vart finns det? Letar vidare...
Tänker på alla gånger jag gjort fel, ibland stora - ibland mindre. Varför tror folk att man tycker sig vara ofelbar om man har en åsikt? Bara för att man har en teori om hur det ska vara - fungerar det i verkligheten? Ibland - ibland inte. Någon sa till mig att jag måste börja tro på mig själv och inte tappa bort den underbara person jag är... det är ju bara det att jag känner mig varken unik, speciell, underbar, intelligent, söt, vacker, sexig eller annat. Jag känner mig som något som katten släpat in för det mesta... Ibland får man höra det av någon jag älskar och det kändes ju ... inte bra. I varje fall inte i mina ögon, öron, kropp, själ eller hjärta.
Men så har jag ju i och för sig aldrig förstått mig på det där med "medveten" elakhet. Fick idag höra att jag är bra, att min intelligens är det inget fel på, att jag är söt (!) och en del andra saker som ändå mitt i all sorg är rätt sköna att få höra. Den positiva personen svarade på mina frågor och istället för att få höra att jag far med osanning var uppfattningen att jag nog har väldigt svårt för att ljuga då jag verkligen avskyr att bli ljugen för (vilket personen i fråga har ett rätt så starkt minne av). Istället för att säga att jag var elak fick jag höra att jag är för snäll och tappar bort mig själv. Att jag skulle gott och väl kunna vara lite mer egoistisk om man så säger och inte hela tiden låta de personer jag älskar gå först. Om jag tappar bort mig själv har jag inte heller någonting att ge. Ja, det kanske ligger något i det. Istället för att hålla med mig om att jag var ful fick jag höra motsatsen vilket får mig att tappa fotfästet för det går så tvärt emot hur jag uppfattar mig själv. I ett annat hörn fick jag veta att jag faktiskt är den där loosern jag upplever mig som.
Dessa två så diametralt skilda åsikter får mig att känna mig ännu vilsen. Hur kan en person uppfatta mig som elak medan den andra uppfattar mig som precis motsatsen? Det känns lite som om: vem är det som ljuger? Vem missuppfattar?
Jag utgår sällan ifrån tesen att "jag alltid har rätt". Då hade jag inte kunnat bo kvar hemma så länge som jag gjorde för vi var och är inte riktigt överens angående bla politiskt tänkande. Det lärde mig nog istället att alltid försöka se det andra sidan av myntet. Är inte alla människor värda att bli förstådda? Bli lyssnade på? Få föra fram sin åsikt och få försöka försvara sig själv och sina tankar? Men det är klart - jag har långt ifrån alltid rätt, jag missförstår och jag är inte mer än människa. Men det finns en sak jag aldrig gör och det är att jag bestämmer mig för att "så här är det" eller att jag lämnar ut de där sakerna jag vet om andra. Där är jag säker... vilket jag också fick höra idag.
Alla dessa för- och nackdelar jag får mig till livs gör mig totalt förvirrad. Det gör livet inte bättre, det ger mig konstgjord andning och en chans till att överleva. Hur länge orkar man kämpa mot smärtan?
Tills jag fått något svar kommer jag fortsätta min förvirring och räknande...
301, 302, 303... and couting...
Nej, jag är nog inte så positiv idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!