Att sitta på de anklagades bänk...

... är väldigt jobbigt.

Jag har inga problem med att försvara mig vid konstruktiv kritik. Jag försvarar mig gärna när jag tycker att jag har rätt. Men att försvara sig mot fantasier, påståenden och annat är lite... hm... svårt? För hur gör man det lixom?

Man kan i rimlighets namn inte säga annat än nej, nej, nej på frågor som man egentligen inte ens ska behöva svara på. Om man läser ett av de tidigare inläggen handlar kärlek om tillit. Att lita på och att bli litad på. Det är ju konsensus av kärleken mellan 2 människor.

Att få försvara sig mot påstående som det inte finns någon grund i smärtar. Oerhört mycket. Det gör ont. I kropp, själ och hjärta och jag bara önskar att jag inte behövde försvara mig mot påståenden.

Jag försvarar mig gärna när jag verkligen gjort någonting. Jag kanske gjorde ett fel. Någonting obegripligt. Något konstigt. Då har jag ju i varje någonting att försvara. Om jag får ett påstående i halsen, en anklagelse utan grund så blir det ju svårare. Oftast har någon annan då bestämt sig för att något hänt/sagts eller gjorts och om det inte finns någon substans... hur ska jag då relatera till det?

Det fungerar ju lixom bara inte. Det är inte heller konstigt att det inte det inte fungerar för om det inte finns någonting att försvara - vad ska man försvara då? Sen blir det kanske tjaffs om någonting som inte hänt eller blivit sagt. När det gäller man och kvinna leder det till ledsamhet. När det gäller vänner likaså. Eller syskon. Ja, oavsett vem det är så slutar det i de allra flesta fall med att någon blir ledsen. Eller kanske båda...

Det är så onödigt... I mina dagar har jag mist människor jag älskar högt. Det är jobbigt... Det kan vara jag som gjort ett val eller någon annan. Oavsett anledning så gör det ont! Väldigt ont...