Orkar inte...

Orkar inte stressa... orkar inte vara arg, ledsen, sur eller annat.

En sak jag är trött på är när människor princip bestämmer för mig hur jag känner. Hur jag tycker. Om jag är arg eller glad. I de nya medierna tolkas statusuppdateringar lite hur som helst...

Och jag blir så trött på det...

När jag och storprinsessan var och handlade julmat här om dagen stod det en man utanför affären och väntade på sin fru. Han log åt mig och storprinsessan när han hörde oss prata om någonting (kommer inte ihåg vad). Att han väntade på sin fru förstod jag när vi var på brödavdelningen för där mötte vi honom och hans fru. Jag skulle ta julknäcke och frun stressade som sjutton och bråkade på honom att han inte flyttade sig tillräckligt snabbt så att jag kunde ta mitt julknäcke. Jag log och sa "ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa". Han sken upp och frågade mig om jag var allvarlig? "Ja, det är klart svarade jag" med ett leende. För det är så jag känner. Jag har inte orken att låta energitjuvar ta upp min ork och stressa sönder mig.

Idag när vi var inne och handlade lite småsaker tutade bilarna på varandra för att de inte lämnade parkeringsplatserna tillräckligt snabbt varpå jag sa att "det man inte hinner med och absolut måste få gjort kanske man hinner i morgon. Annars är det bättre att låta det vara" och jag fick ett leende från kvinnan som lassade in en massa kassar i bilen bredvid.

På ett sätt handlar det nog om att jag kapslat in mig själv för att inte känna. Alla de känslor som ryms i mig accepteras ändå inte eller ignoreras så varför tillåta mig själv att känna dem? Nej, så jag fasar ut dem istället och fokuserar istället på att försöka duga som jag är - för något annat kan jag inte begära av mig själv helt enkelt...

Så nej - jag är inte arg. Inte sur. Jag är besviken men jag är väl inte värd annat i denna enkla värld. Jag är ändå rätt glad trots att jag har sorg. Jag är på något sätt tillfreds med mig själv.

Julkänslan får infinna sig med hjälp av familjens ultimata julsång: