Mitt i

Jag isolerar mig från samhället. Den gråa dimman som lägger sig över Peking och skymmer solen. 
Jag vet inte riktigt vart jag är. 
Jag försöker fokusera för att förstå vad mina ben springer ifrån?
Precis som mina tankar, bara springer runt. Som om det var en 800 meters tävling.
För att inte tala om huvudvärken, som någon slår en hammare i tinnigen.
Det blir värre och värre. Dimman gör det svårt för er att se mig. 
Också för att jag gömmer mig från att bli sedd. Dimman är bara en illiution. 
Tårarna rinner som kranen på badkaret. Det blir svårt att se igen, 
och jag inser att jag aldrig var gömd. 
Människor bara går förbi ändå. 
Faller sakta ner mot marken då en mördare sticker mig med en kniv i ryggen.
Mitt på torget men fortfarande ser ingen. 
Hur jag ligger och kippar efter luft, eller kanske dimman.