Att höra rätt och kvinnofunderingar... (antar jag)

Jag har länge funderat över det hur människor omkring missuppfattar saker man säger. Hur de lixom får till en helt annan mening med annan betydelse och sen låser sig fast vid just den meningen och sen bara inte hör någonting annat. Exempel rakt ur livet är:

"Klart att jag följer med min son när det är Öppet hus på det gymnasium han vill gå på" blev i någon annans öron: "Jag tycker du är en dålig pappa som inte tänker gå när din son ska välja gymnasium". Vidare ->

"Klart att jag har åsikter, ställer frågor och försöker hjälpa honom till ett bra val" blev i samma öron:
"Jag toppstyr min son, låter honom inte välja själv och kommer inte acceptera om han väljer något annat än vad mamma tycker..."

Men vänta lite nu... Vart i meningen står det att jag sagt att den jag pratade med var en dålig pappa? Jag vet inte men jag måste i sådana fall gått en helt annan svenskautbildning i skolan för jag ser det i varje fall inte...

Mina åsikter angående min sons gymnasieval har jag redan skrivit om för självklart väljer han själv. Och jag har aldrig och kommer aldrig toppstyra mina barn (den som undrar kan fråga dom själva) Med mammas stöd!

Men ibland undrar jag över om jag är den som hör rätt... Nu gäller det någonting som någon sa till mig:

"Du var den där ouppnåeliga drömkvinnan: Du fanns alltid där vad tokigt jag än hittade på, du stöttade mig, du var ärlig, genomsnäll, mer omtänksam än alla andra. Du var/är snygg, vacker och helt underbar. Du ger mer än någon annan gett av sig själv när vi... (tja du vet). Jag undrade alltid hur du kunde falla för en sån som mig och tyckte aldrig att jag var värd dig för jag behandlade dig i slutändan som skit för att jag blev rädd för den värme och förlåtande som du alltid gav" "När ska jag få bjuda dig till en strand och på middag för att säga förlåt?"

Ja, jag blev alldeles ställd för en del av det var ju sant, det var en strulpelle, jag hade en ängels tålamod och jag funderade ofta vad jag höll på med men ändå så var det ju min charmbulle och jag kände på något sätt att vi var speciella. (Utom det där med utseende och sex då...;). Två gånger gick jag till och med igenom samma historia med honom.

Idag, i ett telefonsamtal med grundskolans stora kärlek (ni vet när man var så där oskyldig, aldrig vågade, älskade i smyg och på avstånd) så sa han att "Ja, men där ser du - det är inte bara jag som tycker så"... "Du var alltid den jag drömde om men aldrig vågade fråga..." "så vacker, härlig, underbar, fri, stark, egensinnig och oerhört rolig..."

Sådana kommentarer om sig själv får man inte så ofta, om än någonsin och om man får dom så försvinner dom för att man är i ett skede i livet där de inte är relevanta just då. Men just nu är jag där jag just behövde få dessa omdömen om mig själv, de som bygger mig från den skvätt på väggen jag just nu är... och jag funderar så klart över vad som hänt om jag inte lämnat den ena åt sitt öde eller tappat bort den andra någonstans efter gymnasiet. Jag har levt mitt liv med både sorg och glädje men dessa två har jag alltid burit med mig och funderat över vad som hände med dom. Det vet jag nu...

Men jag kanske inte hörde rätt (kvinna som jag är... och som ger mig själv tolkningsföreträde... ) (men det ena har jag faktiskt i skrift...). Det börjar bli dags att samla ringa en av hjärtevännerna märker jag...

Som sagt var... kvinnofunderingar