I min värld...

... är det fullt av lögner. Lögner om att jag mår bra när jag egentligen helst av allt vill hoppa ner från bron och bara försvinna bort. Lögner om att jag mår bättre när sanningen är tvärt om. Lögner om att jag är en bra förälder för jag känner mig inte alls så. Lögner om att jag klarar av allt - för det gör jag inte.

Och sen dom där lögnerna om saker man "sagt" som man inte ens knystat om. Ibland önskar jag att flera vore som jag, som hellre söker sanningen istället för att svälja lögner som en glupsk fisk. Tänk så mycket onödigt ont i världen som skulle försvinna då. Tänk så mycket som skulle flyta på bättre, så många barn som skulle ha en bra relation till båda sina föräldrar, så många vänner man skulle ha kvar och tänk så många kärlekar man inte skulle mista. Det finns någonting som hänger ihop med det och det är chansen att få försvara sig. För det får man ju inte göra för då är man uppkäftig, dryg, nedvärderande eller vad sjutton som helst. Så länge det är i en nedåtgående spiral.

Tänk så många saker man hade kunnat sprida vidare av ren elakhet som många gör. Tänk man skulle berätta om exet's smyghomosexualitet, syrrans porrsurfande, vännens ekonomiproblem, väninnans sexdrömmar, svärmoderns utnyttjande av sina barn ekonomiskt, exflickvännens abort, exflickvännens lögner om hur det egentligen gick till hemma, någons fängelsedom, en kvinnas "ärliga blå" ögon i en vårdnadstvist angående ett barn utan en tanke på att ett barn faktiskt i de allra flesta uppväxtmiljöer bör ha tillgång till både en mor och far (ja, det har visat sig att det ofta är kvinnor som rent utav ljuger i vårdnadstvister för att "sätta dit" mannen) med andra ord: en annans intregerande för att underminera en annan människa. För det är ju sånt som man får sig till livs lite nu och då. I förtroende - och om det är ett förtroende så bör man ju knappast föra det vidare för då har man ju ett syfte att skada. En del människor "bygger upp" rena sanningar på en lögn eller en missuppfattad mening och kan inte hejda sig i fallet. Baktalar någon totalt som sen kanske blir av med vårdnad om barn, polisanmäld eller misshandlad av någon som kanske har i sinnet att "hjälpa" den som spridit lögnen. Uttalanden som att "någon ska städa framför sin egen dörr först", "inte mitt fel att hon tog livet av sig", "svaga människor ljuger för att skydda sig själva" singlar sakta ner utan att människor inte tänker sig för.

För hur var det nu igen? Var exet homosexuell? Var väninnan kinky? Hade tjejen i fråga tagit abort? Ja, själv vet jag ju naturligtvis svaren på det jag fått mig till livs i första hand men jag sprider det ju inte vidare - för vad tjänar jag på det? Hur trevligt är det att gå omkring och sprida svarta lögner om människor? Vad gör det mig till för människa? Jag städar hellre kring min egen dörr, funderar över det som sagts och ställer frågan till mig själv att "är detta verkligen rimligt?", "skulle den personen verkligen göra så" och är tyst istället. (Skulle dock inte göra det vid misstanke eller rykten om tex pedofili eller våldtäkt för då anser jag att anklagelsen är såpass grov att den bör utredas).

Och tänker i mitt stilla sinne att de som blir mest upprörda och förbannade nog faktiskt känner sig rätt påkomna, kanske ett dåligt samvete som spökar? Kanske en "sanning" som faktiskt var en sanning? Varför ska man bli så förbannad om man har rent mjöl i påsen? Med andra ord är det ju bara att sätta sig lugnt ner och se sig omkring på hur människor beter sig och i många av de fallen kan jag vara helt kolugn - för jag VET vad jag sa, menade och ansåg och har med andra ord ingenting att hetsa upp mig för...

(Ett litet tillägg så här i efterhand: de som känner mig vet att jag inte har något homosexuellt ex, ingen syster, pratar inte sex med mina väninnor utan endast de manliga vännerna osv osv... med andra ord är de sk "förtroendena" fantasifoster om vilken typ av saker  vissa skriver om på sina bloggar... inte min grej...)