Nej, det är ju inte det!

Gnäll, gnäll... gnäll?

Jag vet inte riktigt faktiskt om det är gnäll. Jag får nog helt enkelt bestämma mig för att det inte är det. Det handlar ju ändå om mitt liv. Jag tror inte att mitt liv är speciellt roande för andra människor att läsa om. Däremot så kan det vara trevligt att läsa om vad man tycker om saker och ting ibland. Mitt liv har inte gått i en rak linje direkt... det har varit rätt krokigt om sanningen ska fram.

Redan som liten var jag en kämpe - när jag var 3,5 år hostade jag sönder mina halsmandlar och kräktes blod i massor. Som tur var är mina föräldrar som jag är, dvs att när barnen blir sjuka eller gör illa sig så tänker vi nästan äckligt rationellt. Jag tror att det är för skydda sig själv från att falla sönder när man ser någon man tycker om tex skada sig. Hur som helst stoppade mina föräldrar in mig i bilen, pappa körde och mamma satt med mig i baksätet med den gröna bunken. Jag kommer ihåg den gröna bunken där i baksätet. Jag kommer ihåg allt blod jag kräktes i den. När vi kom in till akuten försökte mina föräldrar förklara att jag kräktes blod i massor men ingen trodde på dom... ända tills läkaren till slut bad mig öppna munnen och sa tydligen någonting som enligt mina föräldrar lät "Herre Gud". Nu fick mina föräldrar springa genom kulvertar under sjukhuset med mig och sjukhuspersonal till någon avdelning. Jag minns inget av det då jag inte var speciellt medveten längre. När vi kom fram dit vi skulle kommer jag endast ihåg läkaren i den gröna rocken som bad mig öppna munnen. Vilket jag gjorde och kräktes blod över hela läkaren - i ansiktet, hals, överkropp. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var läskigt... Läkaren stoppade in någonting i min mun och konstaterade vad felet var. Det har mina föräldrar berättat. Det som hänt var att jag, som var förkyld och hostade mycket, hade hostat sönder mina halsmandlar (!). Någonting som inte tillhör vanligheterna tydligen. Eftersom att flera stora blodådror går vid dom så förlorade jag en hel del blod. Mamma och pappa fick lämna mig där på sjukhuset (på den tiden fick man inte stanna kvar med sina barn på sjukhuset). Jag låg där i 1 vecka och efteråt fick jag äta medicin i 6 månader och ta blodprov varje vecka i över 6 månader.

Det är ju inte konstigt att man avskyr att hosta och får panik när man har ont i halsen efter detta. Jag får verkligen panik så fort jag får ont i halsen. 2 gånger har jag tom hållit på att avlida av halsinfektioner och läkarna tror att det beror på de ärrvävnader jag har i halsen efter sönderhostandet och tydligen är ärren för grova för att rättas till av ett borttagande av halsmandlarna.

Så det är inte bara utanpå mina ärr syns. De finns även inom mig. På flera sätt om jag ska vara ärlig. En dag ska jag börja beta av de själsliga ärr jag har. Berätta om hur det känns känslomässigt att bli degraderad till en byracka. Berätta hur det känns när någon försöker få en att berätta om orsaken. Berätta hur det känns att ha vetskap om alla lögnerna man fått sig till livs faktiskt är lögner och att de kommer... från höger och vänster. Försök till att söndra helt enkelt. Det är verkligen tragiskt när människor berättar eller ljuger i syfte att göra en annan människa illa eller försöker framställa sig själv som "oj, vad jag är bra till skillnad från den/den/den". Försöka beskriva hur det känns att vilja men inte kunna. Någon dag ska jag ta mod till mig och skriva ned historien. Utan omskrivningar. Med glädje och sorg.  Från min synvinkel.

Och nu har jag bestämt mig. Tufft, jobbigt, ledsamt, framförsikt. Det fixar sig nog!