... i varje fall lite tillfreds med livet när jag upptäcker att skärpet går att knäppa ännu ett hål in :). De som känner mig och som vet om den sjukdom jag har, Morbus Dercum eller Adiposis Dolorosa som det också heter, vet också hur oerhört svårt det är att bli av med med överviktskilona på grund av att fettcellerna är förstorade på grund av att de bland annat är inflammerade. Därför blir jag så oerhört glad för varje hål som skärpet minskar.
Jag har vägt mycket, mycket mer än vad jag gör nu och så länge de kläder jag har kvar sen jag var störst fortfarande känns som tält är jag ju naturligtvis oerhört nöjd. Jag roade mig själv med att titta på kort inatt och hittade en gammal profilbild. Jag mins att jag var så nöjd med mig själv när det kortet togs för jag hade då precis stått på vågen och konstaterat att jag blivit 17 kg lättare. Den tröjan jag hade på bilden har jag kvar och den hänger som en säck. Stärkt av det minskade hålet plockade jag fram en tröja jag hade på några andra bilder jag hade som jag tagit vid senare tillfälle och mer viktminskning. Jag har faktiskt inte kunna ha den längre. Men idag gled den över huvudet och satt som den skulle :) Naturligtvis gör detta mig väldigt glad! Jag fick rådet av min läkare att slänga ut min våg för med den sjukdom jag har kommer jag aldrig att bli supersmal men som läkaren sa - du tillhör en av dem som svarar på medicinen och som lyckas komma ner till den "minimumvikt" som denna sjukdom verkar ha, den är liksom stannar på en vikt som är unik för varje enskilt drabbad. "Tänk på det så här - när du går ner så fort du det som är den tilltalande kvinnokroppen som männen inte styr över men som tilltalar deras undermedvetna. Du har en midja, dina höfter som är förberedda för barnafödsel syns mer, dina bröst är redan perfekta. Du måste lära dig att se det du har istället för att vilja ha någonting som din sjukdom sätter stopp för. Männens fortplantningsdrift styrs av reptilhjärnan och den ser just den kvinnliga kroppens egenskaper till fortplantning". Man får lära sig mycket när man går i KBT-behandling måste jag säga och jag lät batteriet i vågen ta slut och arbetar nu efter målkläder. "Klädesplagg" 1 var att minska hålen på skärpet. Nr 2 var jeansen jag just nu har på mig. Nr 3 tröjan jag också har på mig. Nr 4 är ett par andra jeans i lådan... men det dröjer nog ett tag tror jag (kanske byter om jag hittar något annat....). Det går väldigt långsamt att bli av med vikten när man har Dercums....
Glädje är någonting jag behöver i mitt liv. Det är ju inte det som det finns mest av så att säga. Men så är det ju när någonting saknas också. Och jag antar att det är därför jag slutat äta också. Det fungerar helt enkelt inte att få någonting över läpparna. Det bara fungerar inte. Inte förrän det börjar närma sig middagstid, då äter jag lite middag med barnen. Men jag antar att det är så mitt liv är menat att vara...
Skit, piss och allt annat....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!