... historien berättas årtionden efter om hur den gifta mamman tog med sig sin son för att för att hälsa på sin älskare. Sonen sätts framför TV'n medan mamman får sina behov tillfredsställda. Hemskt?
En kvinna är ute och dansar och hemma finns hennes barn. Trots att kvinnan är gift tar hon med sig 2 män hem som hon har sex med i köket. Jag hoppas verkligen att barnen sover, men av någon anledning säger kvinnan till sina barn att hon under natten blivit våldtagen i samma kök. Barnen blir naturligtvis livrädda. Hemskt? Ja, absolut men ännu hemskare är att det berättas i syfte att medvetet skada en människas tro på en annan människa. Huruvida det är sant eller inte förtäljer inte historien men kvinnors otrohet har faktiskt ökat så helt otroligt är det kanske inte. Det kan tyckas konstigt när män berättar om att många kvinnor följer ett mönster men få kvinnor erkänner att det är så.
"After researching women's sexuality for more than ten years, I can honestly say that most of our societal beliefs about females are grossly distorted and many are completely erroneous."
-Michelle Langley, author of Women's Infidelity
Gräver man lite djupare framkommer ännu mer otroliga saker. Som att kvinnor, för att skyla över sina misstag faktiskt anklagar sina män för att ha våldtagit dem och att resultatet helt plötsligt är ett älskat barn. I en rättstvist kan 2 helt skilda versioner om hur barnet kommit till komma fram. Mannen kan säga att den kvinna som ett längre tag visat total avsaknad av sexuell lust visade vilja till att ha sexuellt umgänge. Kvinnan kan ge en målande beskrivning av hur en våldtäkt ägt rum. Man ska aldrig förringa ett påstående om våldtäkt men när vittnesmål kommer i en pressad situation kanske man ska ifrågasätta sanningshalten ibland.
En kvinna anklagar sin sedan länge avflyttade fd sambo för att ha slagit henne upprepade gånger. Ibland även till medvetslöshet men hon har aldrig anmält det inträffade. Det är många som inte anmäler. Men när samma kvinna har en massa fotografier tagna under samma period som anklagelserna gäller där hon går i bikini på stranden utan ett enda synligt blåmärke... lämnas flera frågor obesvarade. Lagen om våld är en könslös lag men i de fall där ord står mot ord och bägge parterna anklagar varandra så har landets domstolar en tendens till att döma till kvinnans fördel, antagligen just för att hon är kvinna.
Jag står på människans sida för varför skall män dömas bara för att de är män? Vi lever i ett samhälle där vi alla ska vara lika inför lagen. Männen är oftast större än kvinnorna och använder oftare nävarna. Kvinnor som slåss använder ofta tillhyggen för att kompensera den brist på rena muskler som den kvinnliga kroppen har men skadorna - är lika allvarliga oavsett vem som tillfogat dem. Jag kan utan omsvep erkänna att jag länge levde i den tron att i förhållanden är det männen som misshandlar. Jag kan inte mer än be om ursäkt för min villfarelse. Jag vet bättre nu...
Jag har lärt mig nu att en förövare är könslös och att våld förekommer i alla typer av förhållanden oavsett könsfördelning förhållandet. Jag har nog alltid haft lättare för att prata med män då jag uppfattar dom som rakare i sin konversation. Jag upplever dom som om dom säger sanningen. Så är det inte. Jag har ofta uppfattat kvinnor som dom som tullar på sanningen. Men så är det inte heller. Inom båda könen finns de som ljuger om saker som verkligen inträffat.
Det finns både män och kvinnor som gör i princip allt för att hindra en förälder från att träffa sitt barn. Oavsett vem som ljuger så är det fel. Det är inte en förälder som har rätt till sina barn - det är barnen som har rätt till sina föräldrar. Det finns många som aktivt går in för att förstöra den kontakt som kan finnas mellan barn och förälder. Det skaffas intyg om psykiskt instabilitet, det gås till tidningar och gråts. Stackars lilla mig... När det gäller det förfarandet är det tyvärr i princip enbart kvinnor som får uppmärksamheten. Jag läste en krönika från en av landets morgontidningar, detta var en tidning från södra Sverige. Krönikören hade träffat en man som berättade om hur hans fd sambo slagit honom, ljugit om honom till vänner och bekanta. Som ljugit om hur han inte klarade av att ta hand om barnen, hur han var psykiskt instabil med mera. Krönikören kunde inte ta upp detta som en artikel i sin tidning för det följer inte det generella mönstret om vem i ett förhållande som faktiskt misshandlar. Mannen, pappan hade nu gett upp sin kamp för att få ha sina barn hos sig. Samhället hade redan bestämt sig för hur "sanningen" såg ut. Nu, när kvinnan blivit anmäld av någon för att hon var försumlig mot barnen hade hans hopp dock tänts igen. Kanske fanns det nu en chans?
Jag må vara kvinna och det kan nog tyckas att jag är helt fel ute men sanningen ser inte ut så. Om den såg ut så skulle det inte finnas behov av mansjourer. Ännu bättre skulle samhället se ut om det inte heller behövdes kvinnojourer. Men det ultimata samhället skulle vara om föräldrar bara kunde låta bli att vara så bittra, sviniga, egoistiska och inse att: Hallå - ett barn behöver båda sina föräldrar...
(Men vill även säga att det finns både män och kvinnor som inte är bra för sina barn...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!