Känslan som infinner sig...

... när man brutit ihop totalt hos pyskologen är ingen trevlig känsla. En total utmattning som känns såväl kroppsligt som psykiskt och man vill bara försvinna. Bli ett med alltet och fundera över sin existens. Eller komma överens med sig själv och känna att man faktiskt har ett värde. Jag vet inte - jag har inte kommit på det än... Det jag däremot vet är att den här dagen vill jag inte ha tillbaka. Ibland är det ju så att man sätter sig ner och låter tankarna fara, man minns och vill tillbaka eller så vill man kanske försöka återskapa ett minne i en annan fattning. Det är ju helt okej att göra så. Sen finns det dagar som den idag då man känner det som att "för allt i hela världen - se till att denna dagen håller sig ifrån mig".

Skulle skickat ett mail idag - ber om ursäkt men det kom inte iväg. Jag orkade helt enkelt inte. Jag hade nog inte ens hunnit heller och jag, som ofta när jag åker hemifrån, har med mig My little Kitty hade lämnat henne hemma så det fungerade inte heller. Fast... när hade jag haft tid för det då det inte var en död stund...? Och komma hem runt midnatt och sätta sig och leta igenom det som ska skickas orkar jag bara inte. Jag vet redan vad där står och efter dagens psykiska nedbrytning så känns det viktigare för mig att försöka gå ihop mig själv till en hel bit. Däremot har dagen samlat en del funderingar som jag bara måste få ur mig...

---

Ibland undrar man över hur människor fungerar. Det finns människor som är snälla och som verkligen finns till där för sin omvärld. Vad skulle man göra utan dom egentligen? De där människorna som får en att känna sig speciell. Som tycker om en oavsett hur man ser ut. Som känner till allt man gjort och som ändå tycker att man är en underbar person. Som säger till en när man är nere att " Ställ dig framför spegeln och se vad jag ser - Tjejen med de vackra ögonen och som har en underbar personlighet" och "jag sitter och undrar över om du verkligen är på riktigt". Dom personerna som säger det ska man vara rädd om för en dag är det på dom man faller tillbaka på och trots allt så tycker de fortfarande om en. Vad man liksom än gjort.

Det finns människor som man tror är de där snälla personerna som helt plötsligt visar att man hade fel. Man trodde man var "home safe" men så kommer den där lilla saken som gör att man börjar tvivla. Vad som är det som utlöser det tror jag nog egentligen aldrig att man kan sätta fingret på - det kanske mer bara är en känsla? Den känslan visar sig, tyvärr, ofta vara sann och återigen så trampar man i luften och känner sig som om man inte har något som helst fotfäste. Har man förtjänat det? Är man verkligen så dålig som människa att människor känner att de för en bakom ljuset? Nej, självklart inte. Alla människor är värda respekt och det gör mig så ont när man upptäcker att alla människor faktiskt inte är så. De är falskspelare med en gömd agenda. Ibland kan man ju verkligen undra över vad agendan faktiskt går ut på för man ser ingen röd tråd i det hela, det verkar som om de bara är ute efter att söndra helt enkelt.

Ibland mår jag dålig för att andra människor mår dåligt. Tänker på vad dom gått igenom och vad som format dom som människor. Hur kunde det gå "så där"? Allt personen kanske ville var att bli omtyckt och älskad för den h*n var. Förtjänar den personen att få sin kärlek dragen i gruset? Hur är den människa funtad som medvetet lindar in en person i säkerhet, får personen att känna tilliten för att sedan gå bakom ryggen på den?  Är det ett ärligt sätt att vara? Pojke möter flicka... flickan är söt och villig, säger: "ta mig om du vill ha mig".... Egentligen har flickan en längre tid funderat på hur hon ska försöka väcka pojkens uppmärksamhet - hm.... hur ska jag bära mig åt? En idé kläcks och allt går precis som flickan vill... men flickan vill ha mer - hon vill att "alla" ska få veta att hon lyckats. Ingen får ju naturligtvis veta att det var detta hon planerat från första början, det är ju hennes hemlighet, men det andra, alla måste ju få veta hur mycket hon faktiskt ääälskar denna person och tar nästan varje tillfälle i akt för att även förmedla detta, "högt och ljudligt så att alla "verkligen hör"... och där är början till förfallet. För bygger det förhållandet på kärlek och tillit? Ja, kanske från den som gått i fällan men jag tycker ärligt så synd om den person som faktiskt råkat illa ut. Att flickan på vägen mot sitt mål kanske vandrar över lik verkar ha mindre betydelse - i varje fall för flickan.

Varför sätter jag ett kvinnligt epitet på den som drabbar? Varför föll det sig så? Troligen för att kvinnor ofta faktiskt (ja, jag säger det trots att jag är kvinna) har en tendens till att vara mer beräknande i det dom gör. Och för att jag faktiskt aldrig träffat en man som är på det sättet. Men det kunde varit jag - eller det kan vara du som just nu blev infångad i en fälla helt oväntat! Man eller kvinna - det spelar ingen roll...

...Ja, det kanske är dags att... sova? Idag har varit den längsta dagen på länge. Åkte hemifrån tidigt och kom hem sent. Jag var färdig att ge upp redan tidigare... men nu ska jag verkligen göra det!

(men först ska jag skriva ett litet brev tror jag...)

Kram, kram!