... sjutton vad jag fryser... Sockar, inneskor, långärmad tröja och munkjacka (nej, inga strumbyxor eller tjaffs..) och ändå känns det som om jag ska frysa ihjäl...
Jag var trött i morse. Känslan av att vakna efter 3,5 timmars sömn är inte angenäm. Inte angenäm alls faktiskt. Men vad hade jag för val - ännu en läkartid var bokad och det var bara att stiga upp, göra sig vackrare och åka iväg. Jag tycker verkligen inte om att gå till läkaren, de ställer så många frågor om saker jag känner att jag inte har någon lust att svara på. Men som man måste svara på så det är ju bara att sitta där och säga ja, nej, ja, kanske, nej, jag ska, ja och så vidare i vad som ibland känns som en hel evighet. Man vill bara att besöket ska ta slut så att man kan komma därifrån. Och efter att ha svarat på alla dessa frågor, noga undersökt i vad som känns som alla lämpliga och mer olämpliga vrår så ska man ta prover. Det är ca 3 veckor sen jag tog prover sist och nu var det dags att ta ett gäng prover till. Passar de sig inte kommer jag snart lida av allvarlig blodbrist... någonting jag inte ens gjort när jag väntat barn utan endast de 3 gånger i mitt liv då jag förlorat över hälften av kroppens blodmängd. Men då har man ju i alla fall fått blodtransfusion för att väga upp förlusten (eller nej, inte den gången jag hostade sönder halsmandlarna men då åt jag ju å andra sidan medicin i ca 6 månader och tog blodprov 1 gång i veckan. 2,5 år gammal...).
Hur som helst fick de en massa blod av mig även denna gång och jag fick en bunt papper med mig för att läsa igenom. Så det är väl bara läsa på då helt enkelt. En sak läkaren inte var nöjd med var det att jag på mindre än 1 vecka blivit av med 3 kg. Det är då själva tusan vad de ska ha upp mig på vågen helt plötsligt! Det kan ju förklaras med den oerhört lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och det av det som jag får i mig och som sen kommer upp. Nu ska det tittas ännu närmare på i varje fall. På frågan om vad jag åt igår blev det ett väldigt svävande svar. Till tog han handen, satte under hakan, vred upp mitt huvud, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin strängaste läkarröst: Hur mycket åt du i går??? (hade jag inte träffat denna läkare förut och faktiskt har förtroende för honom skulle jag ha blivit riktigt illa till mods...) När man känner den där klumpen i halsen och man försöker vika undan blicken men det går bara inte.... 1 gurka, 2 knäckebrödsskivor och 1 liter kaffe... pep jag till slut till svar. Hans svar blev "hur länge har detta pågått"? ... Hm... tjaa... ett tag... För det är så - jag får inte i mig någonting... Det är som att tvingas äta kaffesumpen blandat med tvättsvamp. Så nu ska jag försöka öka mängden knäckebröd till flera (knäckebröd är en av de sakerna jag alltid kunnat äta genom alla år) knäckebröd per dag. Och så fick jag en föreläsning om att "nu måste du börja äta för din kropp behöver näring"... och så ännu fler papper i handen att läsa.
Men alltså - jag vet allt det där. Jag har gjort det här förut. Jag äter inte när inget i livet fungerar. Känns ibland som om jag för långa diskussioner med mig själv om att jag måste sköta mig om mig själv nu...
Jaja... jag ska... jag ska i varje fall försöka. Så nu ska jag äta lite pasta med underbart god sås till...
Kram på er! Och en och annan puss delas även ut ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!