Jag erkänner...

... jag är hockeytokig. När vännen sover sitter jag här och tittar på juniorhockey, VM från Canada. Det är jag, Sniff och Lovisa som är vakna men dom är inte intresserade av hockeyn. Lovisa spelar 3DS och Sniff vill mest gosa. Det fanns två scenarion när det gäller mig och hockey - antingen skulle jag växa upp till att hata det eller älska det. Som liten stinta blev jag ett par gånger i veckan instoppad sist in i bilen ovanpå hockeytrunkar och spelande bröder. Jag lärde mig slappna av för att inte frysa (en konst jag behärskar än i dag), jag lärde mig hockeyregler, sköta dörren till utvisningsbåset och att skrika mig hes!

Sveriges 2 sista matcher i juniorVM har ju varit ruggigt spännande och till slut vann vi inatt efter straffläggning. Att behålla publiken framför TV'n kan de i varje fall ;) Nu är det bara att invänta finalen som går den 6/1. Det är ju tur att man inte bokat in någonting annat dagen efter då den startar kl 02.00.

If you tell the thruth it becomes a part of your past. If you tell a lie it becomes a part of your future!


Det kan inte sägas tydligare. Om man håller sig till sanningen kan du vandra vidare i ditt liv med huvudet upprätt och du har ingenting att försvara, du kan där emot få verifiera sanningen. Du kan vara lugn helt enkelt. Har du serverat en lögn måste du bland annat hålla reda på vad det nu var du sa och i många lägen måste du försvara din lögn. Det är lika bra att ta med det i beräkningen när du serverar den. Blir det många lögner så får man dessutom svårt att hålla ordning på dom i längden för vad sa jag till vem??? Jag fick lära mig redan som liten att sanningen är det som är det gällande. Och jag försöker i den mån det är möjligt att lära detta till mina barn. Jag kan bli mycket mer ilsk på barnen om det kommer fram att de ljugit om något än vad jag blir om de säger sanningen om saken direkt. Det beror på att jag tycker det är starkt att berätta en sanning även fast den är obekväm. I många lägen blir jag inte ens arg då för jag vet precis hur mycket ångest det kan ligga bakom att säga någonting som man redan i förväg vet att föräldern absolut inte tycker om att få höra.

När man vet att någon har sagt en lögn  Ja, det kan ju vara så ibland att man vet rent instinktivt att "det där inte stämma" eller så sitter man faktiskt inne med vetskapen om att det att det är just en lögn. Då får man ju lixom bestämma sig för att ska jag låta det här passera eller om jag helt enkelt ska säga att man vet att det är en lögn. Frågan är ju att är det tex värt att riva upp himmel och jord för en liten lögn eller ska man tänka att "jaja, jag vet ju redan hur det är så varför tex starta ett gräl om det"? I mina ögon handlar det om att vara vuxen. Det finns naturligtvis tillfällen då man absolut ska säga till "att det där stämmer ju inte". Om man är osäker på sanningshalten i det som sagt så får man väl, om man kan, fråga den som det handlar om huruvida det stämmer eller inte.

En del människor ljuger av rena rama farten. Kanske ser de chansen att få sätta dit någon? Eller är det så att de ljuger i syfte att skada? Göra någon illa? De kanske inte vågar stå för sanningen? Jag har träffat en del personer som ljugit mig rakt upp i ansiktet för att det nog skulle få dom "att se bra ut". Jag är av lärdom väldigt restriktiv med vad jag tror på. Men det är långt ifrån varje gång jag går till attack för ibland tänker jag bara att det tjänar ingenting till i varje fall. Ibland handlar det om att jag vet att (när det handlar om andra människor) det är för att skada som det sägs. Misskreditera helt enkelt. Göra illa. Men i mitt stilla sinne tänker jag just som meningen där ovan att lögnen - den får du alltid leva med, hålla reda på och den kommer att följa dig hela ditt liv...

Lite visdomsord till - sagt av en av barndomens idoler, Bob Marley:

'Everything in life is temporary. 
So if things in life are going good,
enjoy it beccause it wont last forever.
And if things are going bad, don't worry.
It can't last forever either.