Årets första...

... inlägg påbörjas nu!

I vanlig ordning börjar året och dagen med Nyårskonsert från Wien och en mugg med hett, starkt kaffe. Jag har alltid njutit till nyårskonserten. Den första nyårskonserten från Wien var för 72 år sedan. I svensk tv har den sänts sen 1959 och jag antar att första gången jag såg den var jag nog 0 år eftersom att mina föräldrar alltid har sett den. Den har lixom alltid tillhört min nyårshelg. När jag var liten satt min mellanbror med mammas stickor och "dirigerade" konserten. Till och med superbakfull i Österrike tittade jag på den med mormor och morfar och en nyårsdag fick mina vänner ett mycket abrupt uppvaknande då jag kopplade in sterehögtalarna i TV lagom till kl 12.15 och höjde volymen :) Ja - de undrade mycket över mitt beteende och om jag var frisk över huvud taget. Det kanske inte är det man visar mest utåt sett till kompisarna - att man är helt såld på familjen Strauss och deras kompositioner. Det finns nog mer än en som inte har en aning om att jag lyssnar på den typen av musik. Men den fyller hela mig, min själ och ger mig alltid en känsla av att "detta år kommer bli bra".

Och det kommer det att bli. På något sätt. Jag är van att kämpa. För några dagar beskrev jag när jag hostade sönder mina halsmandlar och redan som liten kämpade för min överlevnad. När jag var 16 var det dags igen. Den 25 augusti närmare bestämt. Jag skulle egentligen ha varit på "Monsters of Rock" på Råsunda men hade sålt min biljett för att istället träffa min pojkvän. Jag ringde honom och sa att jag var på väg. När jag aldrig kom började han att undra varför jag inte kom och han bad sina föräldrar att skjutsa ner honom till mig. På vägen ner möts de av polisbilar och en avspärrad väg. Pojkvännen vågade inte fråga vad som hänt men hans pappa klev ur bilen och frågade polisen som informerade honom om att det varit en MC-olycka och att föraren låg mitt på vägen, därför avspärrningen. Då såg pojkvännen min blåa motorcykel och min röda hjälm som det stod Felix på. Hans mamma gick fram med honom och fick lov att gå inom avspärrningen för att se mig där på vägen. Jag kommer inte ihåg att han var där. Jag var medvetslös största delen av tiden.

Vad som hänt var att jag körde bakom en bil som mötte en joggare och en bil och ställde sig på bromsen. Det gick i 30 km i timmen ungefär. Joggaren hade tydligen redan hoppat ner i diket för att lämna plats åt bilen framför mig. Men hur som helst så ställde han sig på bromsen. Jag hade två val - antingen gärsgården på höger sida eller försöka ta mig emellan bilarna. Jag försökte det senare men tar bilens vänstra baklyse och flyger över bilen och hamnar ett 20-tal meter framför bilen. På mage. Jag fattade aldrig vad som hände men jag försökte ställa mig upp men det gick inte! Jag rullar över på rygg och försöker igen. Nej, jag känner ingenting nedanför midjan. Jag tar mig upp på armbågarna och det är då jag ser mitt högra ben... Det var rakt en liten bit ner på låret som sedan var vikt över det högra benet. Knäleden var böjd åt höger och underbenet låg sedan över det vänstra benet igen. Det låg alltså zick-zack över mitt högra ben. Jag gör det man inte ska och sliter av mig hjälmen och kastar iväg den och skriker att jag är lam. För det var så - jag kände ingenting nedanför midjan. Det är nu jag förlorar medvetandet första gången. När jag kommer till medvetande igen sitter en kvinnlig polis bredvid mig. Hon var blond kommer jag ihåg. Jag fick ur mig att jag ville ha en cigarett (?). Hon erbjöd en gul Blend men jag ville ha en av mina Hobson. Dom låg i min högra byxficka och på något sätt lyckas jag få upp dom. I dag skulle nog aldrig polisen gått med på detta men en ilsk Pebbles är ilsk. Och är hon skadad så är hon rosenrasande! Jag tog ett bloss och det är då smärtan kommer! Och jag återvänder till medvetslöshet.

Nästa gång jag vaknar till sitter min granne där och säger att han ska åka ner till mina föräldrar och jag säger att de inte är hemma. Jodå säger han och jag säger nej, de är och plockar svamp. Nejdå säger grannen och jag ryter att NEJ! dom är inte hemma!!! Polisen säger till honom att lyssna på mig. Någon stryker håret ur min panna (det var pojkvännen har jag fått reda på i efterhand). Jag börjar rabbla en rad siffror, rena grekiskan. Efter en stund får grannen klart för sig att det jag rabblar är min pappas mobiltelefonnummer.

Pappa var väldigt tidig med att ha mobiltelefon och han hade en då, 1984. Det var den enda gången jag kunnat min fars mobilnummer utantill... Grannen springer in till närmaste hus och ringer men inget svar. Han lämnar ett mycket förvirrat meddelande (har mina föräldrar berättat) där han säger att jag varit med om en MC-olycka och han glömde att berätta den lilla detaljen att jag var vid liv. Mina föräldrar gick där i skogen och plockade svamp när pappa helt plötsligt blev alldeles stel och säger till mamma att de måste gå till bilen - NU! När de närmar sig bilen hör de de första sirenerna. Det var polisen. När de väl tagit sig genom skogen hör de sirener igen - det var ambulansen. De sätter sig i bilen och börjar bråka om vem som ska ringa upp telesvaret. Pappa förlorar och ringer upp och hör grannens förvirrade meddelande och börjar gråta. Han tar sig samman, berättar för mamma och börjar åka mot färjeläget. Då vi bodde på en ö så väntade färjan på ambulansen som skulle komma så de kom helt enkelt inte över Vätösundet. Då han visste att färjan skulle köra direkt när ambulansen kom ställde han sig i riktningen för att följa ambulansen när den väl kom. Mina föräldrar har aldrig rökt så mycket på så kort tid och båda grät dom. Dom hade ingen aning om ifall jag levde eller inte.

Borta på olycksplatsen ligger jag och vandrar ut och in i medvetslöshet. Jag kommer ihåg de bilar som prompt skulle ta sig förbi olycksplatsen för att de skulle med färjan (som inte gick eftersom att den väntade på ambulansen). När ambulansen kom fick jag lustgas, de var ju tvungen att lyfta mig. Jag trodde länge att det var 2 personer som lyft mig men det var 6 stycken - då mitt ben var i 4 delar bar en person varje del för att minska risken att mer gick sönder inne i benet. Jag kände igen en av ambulansförarna, han är pappa till en av mina kompisar. När dom började lyfta skrek jag - högt, gällt och avgrundslik. Jag föder hellre ett gäng barn till än upplever den smärtan igen. De la ner mig och jag fick mer lustgas och till slut kunde de lyfta mig upp på båren. Jag kommer inte ihåg så mycket från ambulansresan utom att i kurvorna gjorde det ont och jag var oerhört irriterad på sirenerna som lät så mycket.

Mina föräldrar stod på fastlandssidan och väntade och nu såg de ambulansen komma i full fart nerför färjebacken och färjan kör direkt. När den kör av sätter den på sirenerna och kör iväg med hög fart och mina föräldrar körde efter. Pappa har tydligen aldrig kört så fort på den vägen någonsin, vissa sträckor var de upp i 160 km i timmen och det var där någonstans som mina föräldrar insåg att jag nog levde för annars skulle de nog inte kört så fort - om det inte fanns något liv att rädda. När vi kom fram till sjukhuset åkte ambulansen in till akutintaget och mina föräldrar ställde bilen utanför ingången och sprang in på akuten där en sköterska väntade på dom. Snart kom jag upp i hissen och dom fick se mig och framför allt fick dom besked om att jag levde. De visste inte hur skadad jag var än, om jag var en av mc-olyckorna som har tur och överlever eller om jag hade fler, inre skador än benet som låg zick-zack. Men jag levde i varje fall! Det jag sa när jag kom till medvetande och såg mina föräldrar var: FÖRLÅT!

Efter detta åkte jag iväg till den första av många operationer som skulle komma. Totalt blev jag under de 3 veckor jag var på sjukhuset opererad 26 gånger men om det... kan jag berätta en annan gång.

Jag överlevde! och det är jag så oerhört glad över. Jag kämpade för att överleva då och jag kämpar för att överleva nu. Är ändå rätt tillfreds med livet, har ett lugn i hjärtat och ler när jag tänker på att nu är det nytt år.
Det är mitt liv, jag mår "bra", jag är älskad av människor omkring mig, jag älskar människor omkring mig. Det finns människor att krama om och skratta med, det finns människor att skapa med. Att sluta kämpa ligger inte för mig antar jag...

När jag låg på sjukhuset lyssnade jag nästan obrutet på denna låt med Py Bäckman - Jag lever!



God fortsättning på er!