Vilken sinnessjuk dag...

Och när jag säger sinnessjuk menar jag verkligen sinnesjuk...

Har ju inte mått så där jättebra på sistone av olika orsaker. Sjutton vad livet är svårt just nu. Har tre anmälningar på mig som ligger hos socialen: den första om vanvård av barn, den andra är en orosanmälan om barnen. De två första vet jag ju vart de kommer ifrån. Den tredje är den som gör mig mest arg, en anonym anmälan om att jag misshandlat mina barn. De som känner mig vet att detta är taget helt ur luften. Hur som helst...

Situationen för barnen har inte varit bra, det är med verkligheten överensstämmande. Det har varit bråk då jag och herr C verkligen kan bråka så att strån och stickor ryker. Och de hårda orden har varit många, många. Jag skyller inte detta på någon av oss vuxna, vi är båda skyldiga till det som uppkommit men det är jag som får betala mest.

Tyvärr... Det har tärt på barnen, stört deras nattsömn och gjort dem oroliga. Hur som helst har socialen satt en utredning på mig. För att tvinga mig ifrån denna man använder de och stödjer sig på lagen genom paragrafer som ger dem rätt att faktiskt ta ifrån mig mina barn. Bara tanken på detta gör mig helt vettskrämd. Kan inte sova på nätterna eller på dagarna med för den delen, äter inte, kommer mig inte för någonting längre. Rädslan jag känner är helt förlamnande. Jag vill inte förlora mina barn, måste göra som de säger. En ny lägenhet har skaffats fram åt mig - jag måste ju komma ifrån denna man. Så har de bestämt och jag finner mig i det. Frågade lite försiktigt om det var så och så var det. Slutdiskuterat.
I två veckor har jag levt med detta. Idag tog allt bara stopp... eller rättare sagt, det började igår.

Ringde psyk. Som skulle ha en remiss. Gjorde ett besök på vårdcentralen som höll på att sluta med att jag slog läkaren på käften! Japp... En ren, oresonlig ilska bara for igenom kroppen, hennes attityd mot mig var helt enorm... man får inte bete sig så som läkare... reste mig upp, knöt näven och bara höll på att slå, men sansade mig och gick. Bara grät... lika bra att hoppa från balkongen så slipper alla mig... Ringde psyk... tog mig till psykakuten. Ramlar in som en trasa... 2,5 timmar senare får jag argumentera mig bort från en säng på psyket. Nu sluter hela teamet upp runt mig, jag är självmordsbenägen pga akut stressituation. De kommer att ringa mig varje dag och vid minsta misstanke om att jag faktiskt hoppar från balkongen, blir sängen min och barnen får jourhem...

Någonstans i bakgrunden finns så många tankar som jag inte kan sortera. Allt är en enda röra. Jag hör röster som talar till mig. Jag ser skuggorna. Jag har, pga olika händelser i mitt liv, blivit tvungen att faktiskt sluta leva med mitt livs största kärlek. Vi förgör varandra. Det är som Alexander Rybaks vinnarlåt:

Every day, we started fighting
Every night, we fell in love
No one else could make me sader
But no one else could lift me high above

När man är liten, speciellt flickor, drömmer man om den där kärleken som sveper omkull en. När man blir tonåring gör många som jag, läser kärleksromaner i massor. Man drömmer om den där stora passionen och helt plötsligt fanns den i mitt liv. Men vi vårdade inte vår kärlek och det blev konflikter. Nu tvingar lagen mig ifrån min kärlek... För att göra långa historier små så är det det som hänt... Det är så oerhört tufft att leva med det... men men... vanligt att jag säger så, men men - men that's life - jag satte mig själv i skiten och nu får jag ta konsekvenserna av det. Så den 1/12 byter jag och barnen lägenhet. Den 1/12 flyttar det in någon annan i mitt underbara sovrum. Smällar i livets hårda skola jag helt enkelt får ta.

Men lätt att vara helt ensam i detta? Nej, inte alls.
För det är ju ensam jag är just nu. Ensam i den stora, vida världen utan en enda människa som stödjer mig, som erbjuder en famn att krypa in i och säga "det ordnar sig älskling"...

Dagens låt blir Over You med Daughtry... tror det blir lättare så...

Lyrics


Daughtry lyrics - Over You lyrics