En liten undran...

... men mina undringar blir ju aldrig små...

Det mänsliga psyket är så komplext. Det är så snårigt...

Jag ville så mycket men allt blev bara fel
Jag känner hur mina ord lämnar min hjärna
hur de kommer ut ur min mun - de är så logiska.
Men de missuppfattas - de tolkas fel.
Är det mig det är fel på - är jag otydlig?
Eller är det så att min omvärld bara inte vill förstå mig?

Jag kämpar i motvind och det blåser hårt.
Jag vill så gärna ha den där famnen att krypa in i,
känna värmen och tryggheten men någon har tagit det ifrån mig.
All min trygghet har just nu tagits ifrån mig och jag kämpar.
Kämpar för min överlevnad.

Sluta styr mig - låt mig få tänka själv.
Sluta säg till mig att om, om, om...
Jag klarar det inte nu.
Skuldbelägg mig inte för jag kan inte hantera skulden.
Jag måste leva här och nu.
Det är så långt fram jag kan tänka.

Krossa mig inte - stöd mig istället.
Situationen jag är i är mig övermäktig.
Jag kan inte hantera den.
Den spretar åt alla håll och kanter
och jag försöker förtvivlat hålla fast den
men jag skär sönder mina händer istället.
Sakta kapas bit för bit av mina armar av
eller är det mitt hjärta som blir mindre och mindre?

Blodet lämnar min kropp och lämnar ett tomt skal.
Ögon som stirrar, röster som hörs.
Kan inte sortera dem längre -
vem är vem - vem säger vad?
Allt jag ville var att bli älskad för den jag är
inte för den alla ville jag skulle vara.
Den styrka jag en gång besatt -
den har ni tagit ifrån mig.

Snälla, ge mig tillbaka min styrka, mitt människovärde och älska mig...




Vem har jag skrivit detta till? Till den som känner sig träffad. Men -
Vesa, Lasse, Margaretha, Thomas, Eva, Daniel, Micke, Lena, Robban, Bengt... -
är några av namnen på de som faktiskt skulle kunna ta åt sig av det jag skrivit...